Cypern på världsscenen

Cypern, en ö med omkring 1,3 miljoner invånare nära Turkiet och Syrien, befinner sig på randen av omvälvande förändringar med stora möjligheter och faror. Det gör senkommet sin storslagna debut på världsscenen efter att inrikespolitiska grekisk-turkiska gemensamma frågor har upptagit deras först 51 år av självständighet.

Den "Turkiska republiken på norra Cypern" kontrollerar 37 procent av öns landområde.

De gemensamma problemen började 1570 när det Ottomanska riket erövrade ön och dess nästan uteslutande grekisktalande kristna grekiskortodoxa befolkning. Under de följande tre århundradena skapade invandrare från Anatolien en turkisktalande muslimsk minoritet. Under brittiskt styre mellan1878 och 1960 förblev denna situation i stort sett oförändrad. När Cypern blev självständigt 1960 utgjorde turkarna en sjättedel av befolkningen.

Cypern var knappast det enda område fullt av etniska spänningar som London så småningom övergav i frustration (tänk bara på Indien, Irak, Palestina och Sudan) men det var det enda där man behöll en permanent roll för sig själv och tog in beskyddarstaterna Turkiet och Grekland som garanter för den nyligen självständiga staten.

Detta skadliga arrangemang spädde på spänningarna mellan de öns två samhällen och deras beskyddarstater. Dessa spänningar kokade över 1974 när Aten försökte annektera hela Cypern och Ankara svarade med att invadera ön och ta kontroll över 37 procent av den norra delen av öns område. Greklands annektering avstannade men den turkiska invasionen ledde till etablerandet av en nominell "Turkisk republik av norra Cypern" (TRNC) som idag upprätthålls av ca 40 000 trupper från Republiken Turkiet. Hundratusentals nybyggare har sedan dess utvandrat från Turkiet vilket fundamentalt ändrat öns demografi.

Cypern förblev därmed i 35 år delat, i dödläge och till stora delar ignorerat av omvärlden tills två nya utvecklingar vände upp och ner på öns obskyra om än olyckliga status quo.

Noble Corporations Homer Ferrington oljerigg byggd 1985 har börjat borra i gasfältet Aphrodite utanför Cypern.

Först kom AK-partiet till makten i Turkiet 2002 med ett aggressivt program för regional dominans. I början höll man denna ambition i schack men med en berusande valframgång i juni 2011, omedelbart följt av att man tog den politiska kontrollen över den turkiska militären, blommade detta program åter upp. Satsningen på regional dominans tar sig många uttryck - från eskalerande spänningar med Israel till premiärministerns triumfatoriska resa i Nordafrika - men med en specifik fokus på att öka turkisk makt i östra Medelhavet. AKPs ambitioner har alltså förvandlat den turkiska ockupationen av Cypern från ett sui generis-problem till en del av en större fråga.

Det andra är upptäckten i juni 2010 av gas och oljereserver ("Leviathan") i Israels exklusiva ekonomiska zon i Medelhavet, alldeles bredvid den cypriotiska EEZ vilket plötsligt gjorde Cypern till en spelare på världens energimarknad. Cyprioterna talar om 300 biljoner kubikfot värt $ 4 biljoner. Sådana siffror drar till sig giriga blickar, i synnerhet från Ankara som kräver (via TRNC) sin del av framtida gasintäkter. Dessutom tyder AKPs eskalerande antisionism i kombination med utrikesminister Ahmet Davutoğlus strategiska ambitioner på att Turkiets krav kommer att sträcka sig till israelisktkontrollerat vatten.

Tillsammans sammanlänkar dessa två utvecklingar - växande turkiska ambitioner och möjliga biljoner i gasfyndigheter - Cypern och Israel i självförsvar. Ledande grekcyprioter i regeringen, media och affärsvärlden berättade för mig under min just avslutade resa till ön om deras angelägna önskan att bygga upp ekonomiska och säkerhetsrelationer med Israel.

Piri Reis, Turkiets enda havsforskningsfartyg eskorteras av turkiska örlogsfartyg medan det patrullerar Cyperns exklusiva ekonomiska zon.

Inom den ekonomiska sfären föreslår en högt uppsatt regeringstjänsteman fem projekt: en gemensam pipeline från gasfälten till Cypern följt av en förvätskningsanläggning, en metanolanläggning, en 1000 megawatt elektricitetsanläggning och en strategisk reserv alltsammans lokaliserat på Cypern. En mediemagnat föreslår att man säljer gasreserverna till Israel och låter deras företag ta ansvar.

Inom säkerhetssfären föreslår ett flertal samtalspartner en hel allians med Israel. Cypern skulle vinna på Israels mycket större militära, ekonomiska och diplomatiska förmåga. Israel, som redan har vidtagit skyddande åtgärder på uppdrag av Cypern, skulle vinna på tillgång till en flygbas på Paphos, 300 km från sin kust, som tillhör ett EU-medlemsland.

En sådan allians skulle innebära slutet för den cypriotiska traditionen av alliansfrihet och lågmäld diplomati vilken haft som syfte att övertyga regeringar att inte erkänna TRNC men denna strategi har man utan tvekan inte haft mycket nytta av.

Ställd inför ett alltför självsäkert och kanske messianskt turkiskt ledarskap som mer och mer uppvisar skuraktiga egenskaper har Washington, Bryssel, Aten och Moskva viktiga roller att spela när det gäller att uppmuntra Cypriotisk-israeliska relationer och därigenom minska sannolikheten för en AKP-ledd turkisk aggression.