 Tidigare USAID-administratör Samantha Power. |
Trump-administrationen har inte slutat ge utländskt bistånd men ifrågasätter huruvida det gynnar de amerikanska skattebetalarna.
Efter att president Donald Trump frös finansieringen av United States Agency for International Development (USAID) hade dess avgående administratör Samantha Power svårt att finna rätt ord för att uttrycka sin indignation:
Program som vi leder, de människor vi är beroende av, i vissa fall för livräddande medicin. ... Eller om du är i Sudan och du har ett barn som håller på att tyna bort på grund av undernäring, en mirakelpasta, en jordnötspasta som USAID tillhandahåller tar det barnet tillbaka från dödens rand – alla dessa program måste stängas ner.
Enkelt uttryckt: Rör inte USAID!
Power ignorerade dock bekvämt ett brett fält av skandaler orsakade av USAID såsom de $122 miljoner dollar som skickats till grupper kopplade till utpekade terroristenheter, detta har till största delen skett under hennes tid vid rodret. Med andra ord så är den nu påbörjade omfattande översynen av USAID angelägen och borde ha gjorts för länge sedan.
Utländskt bistånd – det vill säga ekonomiskt stöd från ett land till ett annat – blev ett betydande fenomen för åttio år sedan i slutet av Andra världskriget. Två faktorer bidrog till dess utveckling: förödelsen av de utvecklade ekonomierna i Europa och önskan att stödja eller skaffa sig allierade mot bakgrund av det framväxande Kalla kriget.
 Den brittiske ekonomen Peter T. Bauer. |
Det blev sedermera en etablerad och rutinmässig aspekt av internationella relationer. Trots skarp kritik så växte antagandet att rikare länder måste allokera delar av sina resurser till fattigare; eller med den brittiske ekonomen Peter Bauers berömda kvickhet "Utländskt bistånd är ett system där man tar pengar från fattiga människor i rika länder och ger dem till rika människor i fattiga länder".
Framgången med Marshall-planen i Europa och dess motsvarighet i Japan skapade förväntningar på att noggrant investerade pengar skulle lyfta länder från fattigdom till välstånd. Men nu med nästan ett sekels erfarenhet har dock detta visat sig vara en illusion; alla länder som har utvecklats har gjort det på egen hand. Utan tvekan snedvrider de fria pengarna som utländskt bistånd representerar ekonomier och hindrar utveckling.
Om vi bortser från utvecklingsbistånd så återstår tre grundläggande typer av bistånd: filtar (nödläge), bomber (militärt) och mutor (politiska). Nödhjälp innebär välgörenhet, att hjälpa dem som är i kris. Det är okontroversiellt och relativt billigt men ligger inte inom utrikesdepartementets ansvarsområde; det borde kanske hanteras av inrikesdepartementet. Militärt bistånd främjar Washingtons mål genom att hjälpa en allierad; det hör definitivt hemma i försvarsdepartementet. Politiskt bistånd, det vill säga att uppmuntra regeringar att anta den politik som Washington önskar med avseende på mycket specifika mål, är ett viktigt diplomatiskt verktyg och faller därför inom utrikesdepartementets ansvarsområde.
För att gå vidare till den nuvarande turbulensen: Trump-administrationen har inte slutat ge utländskt bistånd men de ifrågasätter huruvida det gynnar de amerikanska skattebetalarna. En sådan redogörelse kommer att finna att USAID misslyckats på tre huvudsakliga sätt.
För det första, på klassiskt byråkratiskt sätt tenderar de att se utbetalandet av medel som ett mått på framgång. I ett ökänt exempel skröt de om sin investering för att bekämpa malaria i Afrika men spenderade 95 procent av sina medel på konsulter och entreprenörer och endast fem procent på medicin, men ändå krävdes det ihärdiga förhör från kongresskommittéerna för att få USAID att erkänna att siffrorna som det citerade inte hade något samband med vad de faktiskt gjorde på plats.
 Albaniens premiärminister Edi Rama. |
För det andra tenderar USAID att behandla bistånd som en rättighet. När en amerikansk tjänsteman eller diplomats jobb är beroende av att dela ut bistånd kommer det att fortsätta att flöda, oavsett om det gör nytta eller inte. Tänk bara på Albanien där de amerikanska skattebetalarna har investerat nästan 30 miljoner dollar på rättsliga reformer under de senaste sex åren. Men korruptionen inte bara ökade under den perioden, utan Albaniens ledare Edi Rama kapade anti-korruptionshjälp för att tysta och fängsla sina rivaler. Vid det här laget har Albaniens regering blivit ett mini-Turkiet när det gäller söndertrasad demokrati, ett korrupt styrande parti och fientlighet mot västvärlden. Obekymrade fortsätter USAID att låta pengarna flöda.
Ett liknande problem gäller militärt bistånd. När Pakistan och Egypten får miljarder dollar för att bekämpa islamistiska terrorgrupper har de ett incitament att hålla dessa grupper vid liv. Personlig korruption ger militära ledare ännu större anledning att hålla det islamistiska hotet vid liv.
För det tredje ignorerar USAID den negativa effekten av bistånd på god förvaltning. När den Palestinska myndigheten till exempel insåg att de inte skulle behöva stå till svars så brydde de sig inte om att styra ansvarsfullt. De använde västerländskt bistånd till att finansiera mord och provocera fram vedergällning, trygga i vetskapen att givarna skulle ignorera missbruket och bygga upp infrastrukturen igen. Obegränsad tillströmning av medel överskuggade alla ansträngningar genom vilka befolkningen som lever under den palestinska myndigheten skulle ha kunnat ställa sina ledare till svars.
Somalia, som fått mer än 1 miljard dollar per år under tre decennier är ett ännu mer extremt exempel. Den autonoma regionen Somaliland, som utgör Somalias norra tredjedel, får nästan ingen hjälp alls eftersom internationella givare avvisar dess utbrytning. Trots detta överträffar Somalilands levnadsstandard och säkerhet vida de i Somalia. Denna stat som inte är erkänd blev till och med världens första land att säkerställa valintegritet med biometriska irisskanningar.
För att sammanfatta: Filtar till behövande är billiga och icke-kontroversiella. Bomber för att besegra gemensamma fiender måste hanteras med försiktighet så man inte skapar problem vad gäller egenintresse och moralisk risk. Mutor får aldrig beslutas av en ambassadör eller en USAID-projektledare utan mycket högre upp, helst av det nationella säkerhetsrådet och endast i sällsynta fall, så att länder inte förväntar sig betalning i stället för ömsesidigt samarbete.
I korthet så kan utländskt bistånd vara till nytta men måste – precis som alla välgörenhetssatsningar – hanteras med stor försiktighet.
