Tillträdande president Donald Trump vill inte ha något med Syrien att göra. Den 7 december skrev han att "USA BÖR INTE HA NÅGOT MED DET ATT GÖRA. DETTA ÄR INTE VÅR KAMP. LÅT OSS SE HUR SITUATIONEN UTVECKLAS. VI SKA INTE LÄGGA OSS I DETTA!" (hans versaler).
Jag håller inte med. Faktum är att den amerikanska regeringen borde hjälpa Bashar al-Assad, en brutal totalitär diktator, att behålla makten. Detta olyckliga exempel på kontratintuitiv realpolitik är en konsekvens av omständigheterna i Syrien.
Enkelt uttryckt, när båda sidor av en konflikt är avskyvärda måste amerikaner lägga undan sina vanligtvis välkomnande och instinktiva känslor av kortsiktig medmänsklighet och istället tänka strategiskt. Vilket resultat, borde de fråga sig, kommer att göra minst långvarig skada för civila och amerikanska intressen?
Som jag skrev om Syrien 2013, "Onda krafter utgör en mindre fara för oss när de krigar mot varandra. Detta (1) håller dem fokuserade lokalt och det (2) hindrar båda sidor från att gå segrande ur striden (och därmed utgöra en ännu större fara)".
Det första exemplet på detta var när Roosevelt-administration med rätta hjälpte Stalin mot Hitler. Man gjorde inte detta av sympati för Sovjetunionen utan av oro för att det skulle falla och därigenom stärka Nazitysklands makt. Det var bättre att de bekämpade varandra på Östfronten än angrep varandra globalt. I samma anda stödde Reagan-administrationen Irak mot Iran.
 Om Franklin Delano Roosevelt (H) kunde skratta med Stalin så kan Biden rädda Bashar al-Assad. |
Samma logik gäller här. Som Michael Rubin noterade i MEF Observer:
Valet beslutsfattare måste fundera över är inte en stark Assad kontra en pluralistisk, demokratisk opposition eller en stark Assad kontra en svag islamistisk regim; snarare är det en svag Assad förskansad i Damaskus eller alawitiska fästen längs Medelhavskusten kontra en allt starkare, radikal sunniregim som omfamnar Hamas världsbild, kanske inte Islamiska staten, men med fullt och öppet stöd från Turkiet.
Om de upproriska styrkorna framgångsrikt skulle ha svept in i Damaskus skulle en turkisk-stödd Al-Qaida-utlöpare kallad Hay'at Tahrir al-Sham (HTS) nästan säkert komma att dominera den nya regeringen. Det skulle öka prestigen och kraften hos Turkiets starke man, Recep Tayyip Erdoğan. Det skulle stärka den annars vacklande islamistiska rörelsen. Det skulle också återuppliva nordfronten mot Israel.
Det skulle kort sagt vara en katastrof.
Det är mycket bättre att upprorsmännen engagerar sig i en utdragen kamp mot en defensiv Assad. Tänk på fördelarna: Turkiet på ena sidan och hela Hizbollah, Iran och Ryssland på andra sidan som bekämpar varandra istället för USA och dess allierade. Alla resurser som ägnas åt Syrien minskar Putins styrkor i Ukraina. Likaså minskar resurser som ägnas åt Syrien Khamene'is förmåga att hota Israel. Ett redan försvagat Hizbollah får mer problem med att återuppbygga sig igen. HTS förblir maktlösa.
Denna politik är också vettig ur en långsiktig humanitär synvinkel. Ja, det förlänger det syriska inbördeskriget, som nu närmar sig slutet på sitt fjortonde år, med alla dess åtföljande grymheter. Men folken i Mellanöstern kommer att lida mer med tiden om en ny, överdådig och krigisk HTS-regim kommer till makten i Damaskus.
 Är Damaskus Hayʼat Tahrir al-Shams nästa mål? |
Att stödja Assad innebär att vidta flera potentiella åtgärder. Pressa Turkiet att hålla inne stöd till HTS. Uppmana Israel att inte svara på vädjanden från syriska upprorsmän om hjälp. Låta hjälp från Iran nå Syrien. Erbjuda Putin en överenskommelse som tillåter honom att flytta styrkor till Syrien om han överger vissa utpekade främre positioner i Ukraina.
Syriens inbördeskrig har snärjt många av USAs värsta fiender. Låt oss hjälpa dem att fortsätta mörda varandra.
Tillägg 7 december 2024: För en fullständig version av detta argument, se "Support Assad". För det teoretiska argumentet se "Better Dictators than Elected Islamists".
Uppdatering 8 december 2024: Min första reaktion på nyheten att Bashar al-Assad har störtats:
Jag: Hjärtat firar, hjärnan oroar sig.
