De arabiska omvälvningarna 2011 har resulterat i väldigt motsägelsefulla reaktioner från västvärlden. Hur kan man till exempel rättfärdiga att man accepterar förtryck av dissidenter i Bahrain samtidigt som man hyllar dissidenter i Egypten? Eller skydda libyska rebeller från attacker från regeringen men inte deras syriska motparter? Motsätta sig att islamister tar över i Jemen men inte i Tunisien?
Detta ad hoc-beteende reflekterar något djupare än inkompetens: svårigheterna med att utforma en konstruktiv politik för en region där befolkningen, med några få undantag (Cypern, Israel och Iran) till övervägande del är fientligt inställd till västvärlden. Vännerna är få, maktlösa och med små utsikter till att kunna ta kontroll. Demokratin omvandlas därför till fientliga relationer med ovänliga regeringar.
Både den första vågen av val 2005 och den andra vågen, som precis påbörjats i Tunisien, bekräftar att när Mellanösterns befolkningar får välja fritt så röstar de i stor utsträckning på islamister. Dynamiska, kulturellt autentiska och skenbart demokratiska, för dessa fram en samling unika, livfulla politiska idéer och är den enda muslimska politiska rörelsen av betydelse.
Men islamism är den tredje totalitära ideologin (efter fascism och kommunism). Den erbjuder en befängd medeltida kod för att hantera det moderna livets utmaningar. Den är bakåtsträvande och aggressiv, den förnedrar icke-muslimer, förtrycker kvinnor och rättfärdigar våld som medel för att sprida muslimskt styre. Mellanösterndemokrati hotar inte endast västvärldens säkerhet utan också dess civilisation.
Detta förklarar varför västvärldens ledare (med det kortvariga undantaget av George W. Bush) drar sig för att främja demokrati i Mellanöstern.
Regionens icke-valda presidenter, kungar och emirer däremot utgör ett mindre hot mot västvärlden. Med Mu'ammar al-Qaddafi som för länge sedan tuktats av amerikansk makt och Saddam Hussein avlägsnad av amerikanskledda styrkor, hade egoisterna avlägsnats till år 2003 och de överlevande starke männen accepterade till stor del status quo. De bad inte om något annat än att i lugn och ro få tillåtas förtrycka sina befolkningar och högljutt njuta av sina privilegier.
 Saddam Hussein (vänster) och Mu'ammar al-Qaddafi i deras i ungdoms dagar (ca 1985). |
För ett år sedan kunde västvärldens politiker blicka ut över regionen och med tillfredsställelse notera att de hade någorlunda bra arbetsrelationer med alla regeringarna i arabiskspråkiga länder, bortsett från Syrien. Bilden var inte vacker men funktionell: kalla krigets faror hade omintetgjorts, islamisterna hölls mestadels utanför.
Girighet och grymma tyranner utgör dock två problem för västvärlden. Genom att fokusera på personliga prioriteringar på bekostnad av nationella intressen, lägger de grunden för framtida problem, från terrorism till separation till revolution; och genom att förtrycka sina undersåtar så kränker de västvärldens känslor. Hur kan de som stöder frihet, individualism och ett rättsväsende tolerera förtryck?
I Mellanöstern har fullt tyranni dominerat sedan omkring 1970 då härskare lärde sig att skydda sig från tidigare generationers statskupper. Hafez al-Assad, Ali Abdullah Saleh, Husni Mubarak och den algeriska regimen visade med all önskvärd tydlighet de egenskaper som kännetecknar ett fullt utvecklat tillstånd av stagnation.
Så förra december slog en fjäril med sina vingar i den lilla tunisiska staden Sidi Bouzid (befolkning 40 000), när en poliskvinna slog till en fruktförsäljare. Reaktionen ledde till att tre tyranner störtades på elva månader, och ytterligare två ligger illa till.
 Tunisiens president beordrade ut polisen i Sidi Bouzin i december 2010, men till ingen nytta. |
Sammanfattning av västvärldens dilemma vis-à-vis Mellanöstern:
- Demokrati gör oss glada men för fientliga element till makten.
- Tyranni förråder våra principer men låter lättpåverkade härskare behålla makten.
När intressen kommer i konflikt med principer blir konsekvenserna oviktiga. Politiken vacklar mellan Scylla och Charybdis. Regeringarna i väst fokuserar på sui generic-intressen: säkerhetsintressen (den amerikanska Femte flottan stationerad i Bahrain), handelsintressen (olja i Saudiarabien), geografi (Libyen är idealisk för Europabaserade flygavgångar), grannar (den turkiska rollen i Syrien) eller att avvärja en katastrof (en möjlighet i Jemen). Inte undra på att politiken är en röra.
Policyriktlinjer behövs: här följer mina tre förslag:
Ha som målsättning att förbättra uppförandet hos de tyranner vars avsaknad av ideologi eller ambition gör att de är lättpåverkade. De kommer att ta minsta motståndets väg, så gå samman och utöva påtryckningar på dem för att få dem att öppna sig.
Bekämpa alltid islamister vare sig de är Al Qaeda-typer som i Jemen eller de mer eleganta och "moderata" i Tunisien. De representerar fienden. När ni känner er frestade att tro något annat så fråga er själva huruvida samarbete med "moderata" nazister på 1930-talet skulle ha varit en bra idé.
Hjälp de liberala, sekulära och moderna elementen, de som var de första att underblåsa omvälvningarna år 2011. Bistå dem så att de så småningom kan ta över makten för att rädda det politiskt sjuka Mellanöstern från dess svåra belägenhet och föra det i en demokratisk fri och riktning.
