Det är inte varje dag som jungfruresan för ledaren för ett helt nytt land går till Jerusalem, huvudstad i det mest belägrade landet i världen, men Salva Kiir, presidenten i Sydsudan, gjorde tillsammans med sin utrikesminister och försvarsminister just detta i december 2011. Israels president Shimon Peres hyllade hans visit som ett "rörande och historiskt ögonblick". Besöket ledde till tal om att Sydsudan skulle förlägga sin ambassad i Jerusalem, vilket skulle göra dem till den enda regeringen i världen som gjorde detta.
Denna ovanliga utveckling är resultatet av en ovanlig historia.
Dagens Sudan formades på artonhundratalet när det Osmanska Riket kontrollerade dess norra regioner och försökte erövra de södra. Britterna som styrde från Kairo lade grunden för den moderna staten 1898 och under de nästa femtio åren styrdes den muslimska norra delen och den kristna-animistiska södra delen separat. År 1948 gav emellertid britterna efter för påtryckningar från norr och slog samman de två administrationerna i Khartoum under norrsidans kontroll vilket gjorde muslimerna till den dominerande gruppen i Sudan och arabiska blev det officiella språket.
Självständigheten 1956 ledde till inbördeskrig då befolkningen i söder kämpade för att avvärja muslimskt herravälde. Lyckligtvis för dem så ledde premiärminister David Ben-Gurions "perifera strategi" till israeliskt stöd till icke-araber i Mellanöstern, inklusive sydsudaneserna. Israels regering fungerade under det första sudanesiska inbördeskriget, som varade fram tills 1972, som deras huvudkälla för moraliskt stöd, diplomatisk hjälp och vapen.
Kiir uttryckte sin uppskattning för denna insats i Jerusalem, han sade att "Israel har alltid stött det sydsudanesiska folket. Utan er skulle vi aldrig ha kunnat resa oss. Ni kämpade tillsammans med oss för att möjliggöra tillkomsten av Sydsudan". I sitt svar påminde sig Peres sin tid i Paris i början på 60-talet och hur dåvarande premiärminister Levi Eshkol och han själv initierade Israels allra första kontakt med Sydsudanesiska ledare.
Sudans inbördeskrig fortsatte med ojämna mellanrum från 1956 fram tills 2005. Med tiden blev muslimerna i norr alltmer brutala mot sina sydliga medborgare, det kulminerade 1980-1990 med massakrer, slaveri massaker, slaveri och folkmord. Med tanke på Afrikas många tragedier skulle sådana problem knappast ha gjort intryck på medkänsletrötta västerlänningar om det inte hade varit för en extraordinär insatts ledd av två nutida amerikanska förkämpar för avskaffandet av slaveri.
 Coretta Scott King överlämnar The Boston Freedom Award 2000 till Charles Jacobs "för hans ansträngningar att avskaffa slaveriet". |
I början på 1990-talet friköpte John Eibner från Christian Solidarity International tiotusentals slavar i Sudan medan Charles Jacobs från The American Anti-Slavery Group ledde en "Sudankampanj" i USA som samlade ihop en stor koalition av organisationer. Eftersom alla amerikaner avskyr slaveri skapade slaverimotståndarna en unik allians av Högern och Vänstern inklusive Barney Frank och Sam Brownback, medlemmarna i
Congressional Black Caucus och Pat Robertson, svarta präster och vita evangelister. Louis Farrakhan däremot avslöjades och blev utskämd genom sina försök att förneka att slaveri existerade i Sudan.
 John Eibner möter Silva Kiir 2006 i Paris. |
Slaverimotståndarnas ansträngningar kulminerade 2005 när George W. Bushs administration år 2005 pressade Khartoum till att skriva under Det omfattande Fredsavtalet (Comprehensive Peace Agreement) som fick slut på kriget och gav sydborna en chans att rösta om självständighet. Det gjorde de med entusiasm i januari 2011 då 98 procent röstade för att bryta sig loss från Sudan vilket ledde till bildandet av Republiken Sydsudan sex månader senare, en händelse som hyllades av Peres som "en milstolpe i Mellanösterns historia".
 En av de allestädes närvarande skyltarna före folkomröstningen i januari 2011: "Rösta för delning för att få slut på slaveri och underutveckling". |
Israels långtidsinvestering lönade sig. Sydsudan passar in i en förnyad periferstrategi som inkluderar Cypern, kurderna, berberna och, kanske en dag, ett post-islamistiskt Iran. Sydsudan har tillgång till naturresurser, i synnerhet olja. Dess roll i förhandlingarna om Nilens vatten ger dem förhandlingsfördelar gentemot Egypten. Förutom praktiska fördelar så är den nya republiken ett inspirerande exempel på en icke-muslimsk befolkning som står emot islamisk imperialism genom sin integritet, uthållighet och engagemang. På detta sätt är Sydsudans födelse ett eko av Israels.
Om Kiirs besök i Jerusalem verkligen kommer att vara en milstolpe så måste Sydsudan gå den långa vägen från ett oerhört fattigt protektorat med svaga institutioner till modernitet och verklig självständighet. Denna väg kräver att ledarskapet varken exploaterar den nya statens resurser eller drömmer om att skapa ett "Nytt Sudan" genom att erövra Khartoum, utan lägger grunden till en framgångsrik statsbildning.
 En skylt vid självständighetsfirandet (redigerat utifrån den arabiska texten): "Från idag är vår identitet Sydsudanesisk och afrikansk, inte arabisk och islamisk. Vi är inte de sämsta araberna utan de bästa afrikanerna". |
För israelerna och andra västerlänningar innebär detta både att hjälpa till med jordbruk, hälsovård och utbildning och att uppmana Juba att behålla fokus på försvar och utveckling och samtidigt undvika att kasta sig ut i krig. Ett framgångsrikt Sydsudan skulle eventuellt kunna bli en regional maktfaktor och en trogen allierad inte bara till Israel utan till västvärlden.
