Det är inte vägilska, det är terrorism

Den 25 februari 1994 gick Baruch Goldstein, en israelisk doktor, ursprungligen från Amerika, till moskén vid Patriarkernas grotta i Hebron och mördade 29 muslimer med ett automatvapen innan han övermannades och själv dödades. Denna massaker ledde till konspirationsteorier och upplopp i muslimska kretsar, inklusive anklagelser att Israels regering stod bakom Goldstein, en anklagelse som den israeliska regeringens kraftiga avståndstaganden från hans attack inte helt kunde avvärja.

Rashid Baz som attackerade ett judiskt mål i New York City 1994.

Den 1 mars, fyra dagar efter denna händelse, sköt en taxichaufför i New York av libanesiskt ursprung, Rashid Baz, med två pistoler mot en skåpbil med Chassidiska judiska pojkar, bilen befann sig på påfarten upp till Brooklynbron. Han dödade den 16-årige jeshivastudenten Ari Halberstam. Baz greps omedelbart, förklarades skyldig och dömdes till 141 år i fängelse. Indicier pekade på en länk mellan de två händelserna, för Baz var helt uppslukad av den arabiskspråkiga rapporteringen av Goldsteins attack, han lyssnade på fanatiska svavelosande tal i det islamiska centret i Bay Ridge och han var omgiven av muslimer som accepterade terrorism mot judar. Förutom detta så antydde vänner till honom att Baz var uppfylld av ilska över attacken i Hebron och psykiatern som hans försvarsadvokat kallade in till rättegången, Douglas Anderson, vittnade om att Baz "var ursinnig" over det. "Han var helt rasande. … Om det inte hade varit för Hebron skulle hela denna tragedi (i New York) inte ha inträffat".

Ändå kunde det till synes tydliga sambandet mellan Goldstein och Baz inte fastställas eftersom Baz skyllde sitt våld på post-traumatisk stress efter hans erfarenheter i Libanon. Och därför, trots den övervägande bevisningen, godtog FBI Bazs egna version och kallade mordet på Brooklynbron för en handling grundade i "vägilska". Först när Halberstams mor ägnat flera år åt hängivna ansträngningar klassificerade FBI år 2000 om attacken som terrorism.

Mohammed Merah som attackerade ett judiskt mål i Toulouse 2012.

Och så förblev det fram tills för ett par dagar sedan när Bazs erkännande 2007 slutligen blev offentligt via en artikel artikel i New York Post. I artikeln erkände Baz vilken effekt Goldsteingrymheten hade på honom, han medgav att han specifikt riktade in sig på judar och erkänner att han följt efter en skåpbil med Chassidiska pojkar i drygt 3 km från Manhattans Ögon och Öron-klinik till bron. På frågan om han skulle ha skjutit mot en skåpbil full med svarta eller latinamerikaner svarade han "nej, jag sköt mot dem bara för att de är judar".

Detta senkomna erkännande pekar på ett återkommande problem politiker, polisen och pressen har med islamistisk terrorism: de är ovilliga att se det i vitögat och ovilliga att anse det skyldigt till mord.

Alldeles nyligen visade denna ovilja sig i fallet Mohammed Merah i Toulouse i Frankrike där etablissemangets första reaktion var att anta att mördaren av tre soldater och fyra judar var en icke-muslim. Som min kollega Adam Turner skriver i tidning Daily Caller "spekulationerna bland eliten av Västvärldens offentliga tjänstemän och i media, om den verkliga mördaren, innan hans identitet avslöjats, fokuserade starkt (också här och här och här) på tron att han var en vit europeisk nynazist". Först när Merah själv skröt om sitt brott för polisen och även skickade videoinspelningar av sina handlingar till Al Jazeera avdunstade slutligen de andra teorierna.

El Sayyid Nosair som attackerade ett judiskt mål i New York City 1990.

Fallen Baz och Merah passar in i ett större mönster av att förneka islamistisk terrorism som jag spårat så långt tillbaka som till mordet på Rabbi Meir Kahane i New York City 1990 av El Sayyid Nosair, en attack som polischefen i början skyllde på "en receptbelagd medicin för depression eller tillstånd som liknar depression". Därefter har etablissemanget gång på gång kommit med liknande lama ursäkter för islamistisk terrorism, inklusive "en dispyt på arbetsplatsen", en "stormig (familje) relation", acnemedicinen Accutane, ett "attitydproblem" och "ensamhet och depression".

Mest frånstötande är dock tendensen att skylla islamistisk terror på nedsatt mental förmåga. Som Teri Blumenfeld skriver i det senaste numret av Middle East Quarterly "Muslimer som dödar i sin religions namn undviker ofta straff i domstolar i Västvärlden genom att hävda sinnessjukdom eller att de inte är mentalt tillräkneliga". I domstolar i västvärlden skyller faktiskt försvarsadvokater rutinmässigt jihadmord på sinnesjukdom.

Att ignorera de religiösa och ideologiska rötterna till islamistisk terrorism är dyrt; att inte ordentligt granska Kahanemordet betydde att man missade material som skulle ha kunnat förhindra bombningen av World Trade Center 1993; och om Merah hade anhållits tidigare kunde liv ha sparats. Vi måste stå upp mot islamism för att skydda oss själva från framtida våldsamheter.