Varför fokuserar Barack Obama så mycket på Israel och dess kamp med araberna?
Det handlar inte bara om att han tillbringar några dagar i Israel denna vecka, utan om hans oproportionerliga fyraåriga försök att lösa den arabisk-israeliska konflikten. På hans första heldag som president 2009 så utnämnde han George Mitchell till speciellt sändebud för Mellanöstern och han ringde också upp ledarna för Israel, Egypten, Jordanien och den Palestinska Myndigheten. Vita Husets pressekreterare motiverade detta överraskande eftertryck genom att säga att Obama använde sin första dag i ämbetet "till att tillkännage sin beslutsamhet att aktivt engagera sig i strävan efter arabisk-israelisk fred från början på sin ämbetsperiod". Några få dagar senare gav Obama sin första formella intervju som president till Arabiya TV-kanalen Al-Arabiya.
 Hisham Melhem, chef för Al Arabiyas Washingtonkontor fick den första sittande intervjun med Obama som president. |
Varför den fixering på den arabisk-israeliska konflikten som endast, vad gäller antal dödsfall, kommer på 49e plats sedan Andra Världskriget? På grund av en besynnerlig tro hos Vänstern, sällan öppet uttalad, att denna fråga är nyckel inte endast för Mellanöstern utan för världsproblemen.
Man kan se en ovanligt uppriktig redogörelse för detta synsätt, notera de spontana, tafatta kommentarerna från James L. Jones, Obamas dåvarande nationella säkerhetsrådgivare, i oktober 2009. I ett tal till J Street nämnde han "sträva efter fred mellan Israel och dess grannar" och fortsatte:
"Av alla de problem som administrationen står inför globalt, om det var ett problem som jag skulle rekommendera presidenten att om han kunde göra vad han ville för att lösa ett problem så skulle det vara detta problem. Att finna en lösning på detta problem får en ringar-på-vattnet effekt som skulle få global påverkan och påverka många andra problem som vi står inför på andra ställen i världen. Det motsatta är inte sant. Detta är epicentrumet och det är här vi bör fokusera våra ansträngningar. Och jag är glad för att denna administration gör detta med sådan entusiasm och hängivenhet."
 James L. Jones talar till J Street. |
Även om detta uttalande gjordes ett år innan det Arabiska upproret så är detta uttalande värt att analysera eftersom det ger oss en viktig insyn i Vita Husets världssyn.
Att lösa den Arabisk-israeliska konflikten skulle "påverka många andra problem som vi står inför på andra ställen i världen". Jones antyder härmed att konfliktens fortsättning förvärrar dessa problem. På ett sätt är hans poäng banal: naturligtvis så förbättrar ett slut på vilken konflikt som helst den allmänna atmosfären. Men det trotsar allt förnuft att tro att Vita Huset väntar på resolutioner om Jerusalem och palestinska flyktingar för att hantera kurdisk rastlöshet, islamistiska attacker, syriskt inbördeskrig, iranska kärnvapenambitioner, egyptiska ekonomiska vedermödor och jemenitisk anarki.
"Det motsatta är inte sant". Varför skulle lösandet av andra problem inte förbättra den arabisk-israeliska konflikten? Det finns inga bevis som stödjer detta glättiga, ologiska dravel. Att besegra islamismen skulle naturligtvis verkligen hjälpa till att lösa den arabisk-israeliska konflikten, vilket också avstyrandet av den iranska bomben skulle göra.
"Detta är epicentrum". År 2009 hade den islamistiska vågen redan splittrat Mellanöstern i iransk- och saudi-ledda Kalla Kriget-block: Israel och den Palestinska Myndigheten stod varken då eller nu i centrum i regionen, det är det utan tvekan Iran, Turkiet eller Saudiarabien som gör.
"Det är här vi bör fokusera våra ansträngningar". Nu kommer vi till kärnan: Jones vill hellre fokusera på bostäder i Jerusalem och elnät på Västbanken än på att stoppa det iranska kärnvapenprogrammet, säkerställa olje- och gasleveranser, hantera problemet med diktatur vs Islamistiska uppror eller hantera den alltmer skurkaktiga regeringen i Turkiet.
 Några människor ser fortfarande Jerusalem som centrum eller epicentrum i världen. |
Jones kom åtminstone inte med det bisarra och på gränsen till antisemitiska hävdandet att Israel är ansvarigt för alla problem i Mellanöstern; men hans mildare version av denna lögn är inte mindre enfaldig. Hans analys passar tråkigt nog den antisionistiska mentaliteten som i allt högre utsträckning genomsyrar det Demokratiska partiets vänsterflygel.
För att förstå Obamas besök i Israel, de kommande fyra åren och EUs diplomati så bör man hålla denna konstiga och förvrängda logik i minnet.
