När den Amerikanska Luftfartsmyndigheten under en kort period i mitten på 2014, mitt under kriget mellan Hamas och Israel, förbjöd amerikanska flygningar till Israel så anklagade Senator Ted Cruz (Republikan från Texas) Barack Obama för att använda en federal myndighet för att "starta en ekonomisk bojkott av Israel för att försöka tvinga vår allierade att lyda hans utrikespolitiska krav". Därvid så kom Cruz med en anklagelse som ingen israelisk ledare skulle våga uttrycka.
 Senator Ted Cruz (vänster, Republikan från Texas) träffade Israels Premiärminister Benjamin Netanyahu strax efter att han tillträde sitt ämbete i januari 2013. |
Detta är knappast något ovanligt. Under åren har andra amerikanska politiker, både Republikaner (Dan Burton, Jesse Helms, Condoleezza Rice, Arlen Specter) och Demokrater (Charles Schumer), intagit tuffare och ibland mer sionistiska ståndpunkter än den israeliska regeringen. Detta mönster visar i sin tur på ett större fenomen: Den arabisk-israeliska konflikten tenderar att framkalla en mer intensiv partiskhet bland amerikaner än bland folk från Mellanöstern. De sistnämnda kan dö av konflikten men de förstnämnda upplever den med större passion.
Jag skall dokumentera och förklara detta ologiska mönster och sedan dra en slutsats baserat på det.
Mer anti-israel än araberna
Amerikaner som hatar Israel kan vara mer högljudda antisionister än araberna. Vid en minnesvärd middag för den irakiska utrikesminister Tariq Aziz som hölls på den irakiska ambassaden i Washington i november 1984 förebrådde och till och med förolämpade två berusade högt ansedda journalister detta sändebud från Saddam Husseins för att inte vara tillräckligt antiisrael. Helen Thomas från United Press International klagade på att Irak inte hade hämnats på Israel efter förstörelsen av kärnreaktorn i Osirak 1981. När Aziz försökte vifta bort hennes kritik så anklagade hon hånfullt den irakiska regimen för feghet: "Feghet förmodar jag". Senare samma kväll när Aziz kallade Iran-Irakkriget för den viktigaste frågan i Mellanöstern avbröt Rowland Evans, syndikerad krönikör från Evans & Novak, Aziz och skrek "Du måste tala om för utrikesminister Shultz att den Arabisk-israeliska konflikten är ert största bekymmer!" Den numera avlidne Barry Rubin som var närvarande sade efteråt: "Ovan som han var att attackeras för överdriven mjukhet gentemot Israel, såg Aziz oerhört förvånad ut".
 Helen Thomas var länge ett fast inventarium vid presidentens presskonferenser. |
På liknande sätt läxade James E. Akins, en tidigare amerikansk ambassadör till Saudiarabien som beskrivs som "mer pro-arabisk än de arabiska tjänstemännen", upp Sheik Zaki Yamani, den saudiske oljeministern, för att han avvisat tanken på att koppla saudisk oljeproduktion till USAs politik gentemot Israel. År 1993 hudflängde Edward Said från Columbia University, ledaren för den Palestinska befrielserörelsen (PLO) Yasser Arafat för att han inlett Osloförhandlingarna. Samtidigt fann Anthony B. Tirado Chase som analyserat Saids skrifter att "Saids förkastningspolitik talar för få på Västbanken och Gaza". År 2003 uppviglade den brittiske parlamentarikern George Galloway palestinierna mot Israel:
"Araberna är ett storslaget folk, Islam är en storslagen religion. Men de är tvungna till, och de måste stå upp. … Jag frågade någon en gång när (Ariel) Sharon massakrerade palestinierna i Jenin varför de stora demonstrationerna i arabländerna inte fortsatte? Varför upphörde de? De svarade att det var för att en student dödats i Alexandria. Jag tycker väldigt synd om den studenten och hans familj men palestinierna förlorar sina barn varje dag och ändå så fortsätter de att komma ut nästa dag. Så det låter sig göras. Hizbollah drev bort fienden från deras land. Fares Uday, en 24-årig pojke, stod framför en israelisk tank och attackerade den med sina händer. Och när de dödade honom kom hans bror och hans grannar i hans ställe."
År 2009, efter en föreläsningsturné på amerikanska universitet, konstaterade den palestinska journalisten Khaled Abu Toameh att
"det finns mer sympati för Hamas där än det finns i Ramallah. … När jag lyssnade på vissa studenter och professorer på dessa campusar trodde jag för ett ögonblick att jag satt mittemot en talesperson för Hamas eller en blivande självmordsbombare. … Det som slog mig mer än något annat var det faktum att många av de människor jag mötte på universiteten stödde Hamas och tyckte att de hade rätt att 'bekämpa ockupationen' även om det innebar att spränga barn och kvinnor på en buss i centrala Jerusalem."
 Khaled Abu Toameh, en arabisk-israelisk journalist, förvånades över den antisionistiska passionen på amerikanska universitet. |
Ännu mer ironiskt var, enligt Abu Toameh, att många av araberna och muslimerna på amerikanska universitet "var mycket mer förstående och till och med välkomnade min 'opartiska analys' av den israelisk-arabiska konflikten". På liknande sätt konstaterar historikern Bernard Lewis att "israeler som reser runt i Väst har ofta lättare att komma överens med araber än med arabofiler".
Omvänt, nämner Lewis illvilligheten hos vissa västerlänningar som bor i Mellanöstern:
"Gång på gång har europeiska och amerikanska judar som reser i arabländer noterat att trots medieströmmen av antisemitism så kommer den enda antisemitiska fientlighet som de fått lida under sina resor från deras egna landsmän, av vilka många känner sig fria i vad de föreställer sig är den mer sympatiskt inställda atmosfären i arabvärlden, till att komma med antisemitiska … uttalanden som de inte skulle göra hemma."
Ett symptom på detta: Det senaste kriget mellan Hamas och Israel utlöste antiisraeldemonstrationer, vissa våldsamma, på gatorna i många västerländska städer medan – förutom på territorium under israelisk kontroll – de arabiska gatorna i stort sett förblev lugna.
Mer sionist än israelerna
På liknande sätt tenderar anhängare av Israel att inta en mer entusiastisk sionistisk inställning än israelerna gör. År 1978 klagade Richard Nixon att "problemet med israelerna i Israel inte var tillnärmelsevis så svårt som det judiska samfundet här". År 1990 blev den israeliske journalisten Yossi Melman förvånad över att finna en judisk publik i Texas som intog en hårdare linje mot palestinierna än han själv gjorde; han reagerade med bestörtning när en ung man hänvisade till en sammanstötning med den israeliska polisen där nitton palestinier dog: "Jag tycker inte synd om de palestinier som dödades. Den israeliska polisen borde ha skjutit tusen av dem" och ingen i publiken sade emot honom.
Said klagade år 2000 på att sionistiska grupper i USA hade åsikter "som i vissa avseenden till och med var mer extrema än israeliska Likuds". Också år 2000 när Israels premiärminister erbjöd eftergifter utan motstycke rörande Jerusalem så kritiserade Malcolm Hoenlein, viceordförande för the Conference of Presidents of Major American Jewish Organizations (Sammanslutningen av ordföranden för större amerikanska judiska organisationer) honom för "att dra bort eller äventyra judisk suveränitet över Tempelberget och lämna över det till FN eller den Palestinska Myndighetens jurisdiktion". Senare varnade han "vi kommer alla att få stå till svars inför våra barn och barnbarn när de frågar varför vi inte gjorde mer för att förhindra bortgivandet av Ha haBayit" (Tempelberget).
Opinionsundersökningar utförda av American Jewish Committee finner regelbundet att de amerikanska judarna är mer skeptiska än deras israeliska motsvarigheter i frågan om effektiviteten av diplomati med araberna. Samtidigt innebär för en amerikan att vara pro-Israel att man gillar alla israeler; med början American Israel Public Affairs Committee och Christians United for Israel, pro-Israel organisationer som villkorslöst stödjer Israel. Många amerikanska judar går ännu längre. Varken deras egna eller deras barns liv är i fara i Israels Försvarsstyrkor men de går inte ut offentligt och är oense med den israeliska regeringens beslut. Däremot kräver framträdande israeler gång på gång att Washington utövar påtryckningar på deras egen regering att vidta åtgärder mot deras vilja. Det mest berömda exemplet på detta är från 2007 då David Landau, redaktör på dagstidningen Ha'aretz, sade till den dåvarande utrikesministern Condoleezza Rice att Israel var en "misslyckad stat" och bad henne att ingripa med motiveringen att Israel behöver "våldtas".
Förklaringar
Det finns tre anledningar till att amerikanska anhängare intar en starkare ståndpunkt än deras motsvarigheter i Mellanöstern:
Ren passion: Abu Toameh konstaterar: "Många tjänstemän från Palestinska Myndigheten och Hamas … låter mycket mer pragmatiska än de flesta antiisrael 'pro-palestinska' människorna på universiteten". Det är för att de har verkliga beslut att fatta som de måste leva med. Israeler och araber upprätthåller ett lapptäcke av inbördes relationer och dagligt liv som mjukar upp retorikens hårdhet. Medan däremot ren passion tenderar att vara förhärskande i Väst. De flesta israeler har kontakt med araber, någonting få amerikanska sionister har. På liknande sätt kommer ett stort antal egyptier, jordanier, libaneser och andra araber i kontakt med israeler. För folk i Mellanöstern är fienden människa; för amerikaner består motståndaren av tvådimensionella politiska motståndare.
 Amerikanska antisionister förvånade Saddam Husseins hantlangare Tariq Aziz. |
Detta gäller även för en så monstruös diktatur som Saddam Husseins. Som Barry Rubin kommenterade om upplevelsen av Tariq Aziz vid middagen: "Det var kanske lättare att hantera Saddams regims inre krets där rädsla ledde till disciplin, än dessa vilda, oförutsägbara amerikaner". Två exempel: Pro-israel och antiisraelamerikaner behöver aldrig samarbeta om gemensam vattenförsörjning. Ismail Haniya, ledaren för Hamas terroristorganisation, vars mål är att eliminera Israel, har tre systrar som emigrerat från Gaza till Israel, lever som medborgare där och har barn som tjänstgjort i Israels Försvarsstyrkor.
Solidaritet: Israeler diskuterar mest med andra israeler och araber med andra araber; men i USA diskuterar pro-israeler med antiisraeler. Israeler och araber i Mellanöstern känner sig fria att vara oense med sin egen sida i högre utsträckning än deras anhängare i USA. När en vänsterorienterad israel kritiserar Netanyahus regerings politik, är han oense med Likudpartiet; när en vänsterorienterad amerikansk judisk person gör samma sak så attackerar han Israel. Den förstnämndas debatt sker inom ramen för israelisk politik, den sistnämnda har den amerikanska offentligheten som arena. Melman noterade att "vi israeler har lyxen att kunna uttrycka oss mer öppet än många amerikanska judar" och förklarade detta med konstaterandet att "amerikanska judar är rädda för att deras offentliga kritik (av Israel) kan utnyttjas av professionella israelkritiker. Därför föredrar de flesta amerikanska judar att dölja sina meningsskiljaktigheter om Israel". Mattityahu Peled, en vänsterorienterad israelisk plågoande, konstaterade likaledes att trycket på judar som har avvikande åsikter i USA "är mycket större än trycket på oss i Israel. … vi i Israel åtnjuter en högre grad av tolerans än ni gör här i den judiska församlingen".
Mest kända politiska fråga: I Mellanöstern själv konkurerar andra problem – inbördeskrig i Syrien och Irak, Saudierna vs. Qatar vs. Iran, vattenproblem – med den arabisk-israeliska konflikten om uppmärksamhet. Men i USA är den arabisk-israeliska konflikten bättre känd än någon annan fråga och dominerar därmed diskussionen. Följaktligen är debattens linjer mycket tydligare markerade: När den Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS) erövrade Mosul i juni 2014 så visste ingen vad man skulle göra; men när Hamas avfyrade raketer mot Israel en månad senare var fakta och argument betryggande välbekanta.
Slutsats
Arabisk-israelisk partiskhet passar in i ett större mönster där avstånden gör grått till svart och vitt, vilket utvidgar den politiska passionen. I fallet med Contrakriget i Nicaragua, skriver journalisten Stephen Schwartz att "Sandinisterna sade ofta till mig att de avskräcktes när de insåg att deras Demokratiska sympatisörer i Washington använde sig av en blodtörstig retorik som aldrig skulle ha hörts i städerna i Centralamerika". När han tillfrågades om detta förklarade en Sandinist: "Vi måste se döden i ansiktet och det gör oss mindre villiga att tala vårdlöst om det; men de njuter av att tala om en död de aldrig själva riskerar eller riskerar att tillfoga andra".
 Under det spanska inbördeskriget fann Leon Trotsky att retoriken i London var mer extrem än verkligheten i Barcelona. |
Schwartz fann att samma ovillighet också förekom på den andra sidan. En Contras-anhängare förklarade: "Våra familjer är splittrade i denna konflikt och vi känner inte samma ursinniga ilska som utlänningar ger uttryck för om kriget här. I striden kan vi döda eller dödas av en släkting som vi växte upp med. Det är inte något som fyller oss med entusiasm".
I andra krig där de stridande bor i nära anslutning till varandra men deras anhängare inte gör det framträder ett liknande mönster: Man kommer till exempel att tänka på inbördeskrigen i Vietnam, på Irland och i Bosnien. I en kommentar till det Spanska inbördeskriget konstaterade Trotsky att retoriken i London var långt mer extrem än verkligheten i Barcelona.
Sammanfattningsvis visar detta mönster på motsatsen till det allmänna antagandet att de frenetiska kombattanterna i ett krig behöver sansade utomstående för att hjälpa dem fram till lösning och fred – ett antagande som ibland leder till det olyckliga beslutet att sätta dumhuvuden till att sköta diplomati och politik. Faktum är att lokalbefolkningen kan se problemen klarare och mer realistiskt än deras utländska vänner. Det är dags för utlänningar att sluta anta att de vet hur regionen skall räddas och istället lyssna mer på de som är direkt inblandade.
