Vare sig Demokraterna i Kongressen antar eller avvisar Barack Obamas Iranavtal så får det stor betydelse och står med rätta i fokus för internationell uppmärksamhet. Men en annan debatt äger också rum om den Gemensamma övergripande handlingsplanen (Joint Comprehensive Plan of Action) som kan få ännu större betydelse: beträffande Iran. Det finns en risk att Högste Ledaren Ali Khamenei, landets beslutsfattare, kommer att förkasta det mödosamt utarbetade avtalet som han hjälpte till att förhandla fram.
På ett sätt är detta svårt att förstå. Som en uppsjö av analyser har visat så är Wien-avtalet fördelaktigt för den Islamiska republiken Iran, det legitimerar deras kärnvapenutveckling, garanterar deras framtida kärnvapenprogram, hjälper ekonomin och förstärker deras agressiva internationella mål. Dessa fördelar gör att det skulle verka absurt för Khamenei att inte acceptera avtalet. Plus att de flesta iranier hyllar avtalet.
Men ett förkastande är inte så svårt att förstå om man inte fokuserar på de omdelbara fördelarna utan istället ser på den framtida faran för den iranska regimens överlevnad. För fanatiska och brutala regeringar som Khameneis är ideologoisk renhet och personlig makt deras högsta prioritet och han är inget undantag. Från denna utgångspunkt – dess påverkan på regimens livslängd – innehåller avtalet två problem.
För det första så sviker det Ayatollah Khomeinis vision om orubblig fientlighet gentemot USA, en grundprincip som har varit vägledande för den Islamiska republiken sedan han grundade den 1979. En väsentlig del av ledarskapet, inklusive Khamenei själv, håller sig till en renlärig syn som anser att alla relationer med USA är oacceptala och på gränsen till förräderi. På grund av detta har Teheran länge varit världens enda regeringen som inte sökt förbättrade relationer med Washington. Dessa motståndare föraktar avtalets förmåner; de tackar nej till det av principiella skäl.
Deras ståndpunkt är knappast unik. På liknande sätt motsätter sig palestinska motståndare avtal med Israel oavsett dessa avtals potentiella fördelar, de vill inte ha något att göra med fienden. (Titta bara på Osloavtalet 1993 som gav dem land, pengar, legitimitet och vapen). Princip är viktigare än praktik.
För det andra så oroar sig iranska motståndare till JCPOA för att de islamiska värderingarna i Khomeinis revolution urholkas. De fruktar att affärsmän, turister, studenter, artister etc. bara väntar på att slå ner i ett nyöppnat Iran vilket ytterligare kommer att fresta lokalbefolkningen bort från den svåra vägen av motstånd och martyrskap till förmån för konsumtion, indivudalism, feminism och multikulturalism. De föraktar och och fruktar amerikanska kläder, musik, video och utbildning. Khamenei själv pratar om att den amerikanska regeringen söker ett sätt "att tränga in i landet". Från deras synvinkel är isolering och fattigdom dygder som hjäper till att hålla den iranska revolutionen vid liv.
I korthet så är den iranska debatten om avtalet en genuin debatt, den ställer de som pläderar för avtalets kortsiktiga fördelar mot de som frukar dess långsiktiga faror. Khamenei har ett svårt val att göra.
 Irans högste ledare Ali Khamenei med en bild på Ayatollah Khomeini. |
Tillbaka till Västvärlden, motståndare till avtalet kommer naturligtvis att glädjas om Khamenei avvisar avtalet. Men om han gör det så ställs de inför ett problem. Efter att ha hävdat att Obama har erbjudit iranierna allt så måste de konfrontera det obehagliga faktum att det iranska ledarskapet tackade ändå nej till hans erbjudande. När Obama framstår som en uppenbar hök som skyddade amerikanska intressen och utmanövrerade basarernas köpmän kollapsar deras argument. Hans anklagelse att de "gör gemensam sak" med de iranska motståndarna kommer att verka övertygande och fruktansvärt förödande. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu, som för närvarande inte står på god fot med Obama, riskerar att avfärdas som dåraktig.
För att undvika detta öde måste avtalets motståndare omedelbart förbereda sig för möjligheten av ett iranskt "nej".
Detta innebär att de måste vidta flera åtgärder: Föregripa Khamenei genom att förutse och till och med förutsäga hans förkastande av avtalet. Förklara (som jag har gjort här) att hans skäl inte har något att göra med innehållet och allt att göra med ideologisk renhet och upprätthållandet av en revolutionär anda. Förvärva kunskaper utöver villkoren i JCPOA och studera Irans inhemska förvecklingar. Finslipa anti-Obama argument (såsom: han lurade sig själv till att tro att han hade en förhandlingspartner när det inte fanns någon). Utarbeta en detaljerad politik gentemot Teheran som förnyar ekonomiska sanktioner och verkställer andra påföljder. Hitta allierade internationellt för att hjälpa till att genomföra dessa förnyade sanktioner. Förbered allmänheten för möjligheten att förgöra Irans kärnvapeninfrastruktur.
Khameneis förkastande av Wien-avtalet skulle vara fantastiska nyheter för alla och i synnerhet för avtalets motståndare – men de senare måste snarast förbereda sig för denna eventualitet.
