Jag föraktar Wienavtalet från den 14 juli eftersom det skulle kunna orsaka oöverskådlig skada för USA och dess allierade. Med trots detta så ser jag en liten silverkant i möjligheten att det skulle kunna, om allt går bra, sluta med att det skadar den iranska regimen mer än dess fiender.
Nackdelarna med "Den gemensamma övergripande handlingsplanen" (Joint Comprehensive Plan of Action) är så många att det skulle krävas mer utrymme än det 159 sidiga fördraget för att räkna upp dem. I korthet så ger JCPOA tyrannerna i Teheran under de kommande 10-15 åren mer pengar, mer legitimitet, fler vapen och en godkänd väg till kärnvapen. En israelisk analys sammanfattar problemet "avtalet ger ensidigt och villkorslöst Iran allting man har strävat efter utan att de behöver göra någonting i gengäld".
För att göra saken ännu värre så innehåller avtalet inga bestämmelser om att Teheran skall sluta stödja våldsamma grupper, upphöra med sina aggressiva planer på att erövra sina grannar, eliminera den judiska staten eller använda sig av elektromagnetiska pulsvapen mot USA. Mullorna är faktiskt så säkra på sin ställning att de aldrig ens för ett ögonblick upphörde med att uttrycka dessa krigiska avsikter och de vidhåller att amerikanerna förblir deras fiender. Landets tyrann "Högste Ledaren" Ali Khamene'i, publicerade till och med en bok under tiden som förhandlingarna pågick, om att förgöra Israel. Kort sagt så gör avtalet att ett krig mot Iran blir mer troligt.
För sin del har Obama-administrationen skamligt dolt villkoren i fördraget, de har använt sig av bedrägliga metoder för att få kongressen att anta det och blev försvarsadvokat och politisk marknadsförare för Khamene'i.
Av dessa skäl är jag bestört över Demokraterna i kongressen som fogligt gick med på Obamas dårskap, jag ansluter mig till de 2/3 av den amerikanska allmänheten som förkastar Iran-avtalet och jag oroar mig för vilka katastrofer avtalet kan medföra.
 Fler än 12 000 deltog i "Stoppa Iran-manifestationen" i New York City den 22 juli 2015. |
Vad gäller den lilla silverkanten: Om vi antar att det iranska ledarskapet inte använder sina skinande nya kärnvapen så skulle det kunna sluta med att avtalet undergräver regimen och detta av två skäl.
För det första kan större kontakt med omvärlden och högre levnadsstandard kanske urholka regimens stabilitet. Sovjet och andra exempel visar att ju mer undersåtarna i ett totalitärt system vet och jämför sig med omvärlden desto mer missnöjda blir de med den existerande ideologiska och tyranniska ordningen. (Det finns en anledning till att Nordkoreas befolkning hålls så isolerad).
Förändringar har redan påbörjats i Iran: Förväntningar på mer välstånd och mer frihet "har blåsts upp" säger Saeid Jafari, en iransk journalist. "Med Irans senaste kärnvapenavtal med sex stormakter hoppas många unga iranier på bättre tider". Och det är inte endast de unga; "Beroende på samhällskikt så lägger man olika vikt vid tvistefrågor såsom utländska investeringar, Irans relationer med omvärlden och den kulturella, sociala och politiska atmosfären hemma". Och dessutom så kräver i stort sett alla en starkare valuta.
 Denna iranska 100 000 rialsedel är värd omkring $3,34 |
Regimen motsätter sig dock förändringar. De avvisar nya politiska partier och arresterar köpmän som säljer kläder med den amerikanska flaggan; så mycket för frihet. Man upprätthåller en "motståndsekonomi" (det vill säga en inhemsk kapacitet för att minska sårbarheten för sanktioner och inte vara beroende av omvärlden); så mycket för konsumtionssamhälle.
President Hassan Rouhani, som är nära förknippad med kärnvapenavtalet, har försökt avvärja förväntningarna genom att varna för att vägen framåt kommer att bli lång och smärtsam: "Efter att sanktionerna har upphävts kan vi välja att importera smärtstillande medel billigt genom att spendera de tillgångar som tillgängliggörs. Men vi kan också välja att istället använda våra resurser till investeringar i tillverknings-, jordbruks- och servicesektorerna. Vi väljer det sistnämnda".
För det andra, som Stephen Sestanovich från Columbia University skrev i en briljant artikel 1993 i vilken han förklarar Sovjetunionens sammanbrott, det var Västvärldens eftergivenhet i avspänningsprocessen som destabiliserade den sovjetiska regimen, trots att dessa eftergifter tillåter "förverkligandet av alla större Sovjetiska militära och diplomatiska önskemål" – ungefär som Iranavtalet idag. "Det irriterande inkonsekventa Väst visade sig vara en motståndare som Sovjetkommunismen helt enkelt inte kunde förstå, än mindre underkuva. I slutändan kan den demokratiska svaghet som så många klagade på faktiskt ha bidragit till att segern kom inom räckhåll."
 Ronald Reagan förlöjligade Jimmy Carters och Leonid Brezhnevs kyss; Västvärldens fram-och-tillbaka gentemot Sovjetunionen tröttade ut kommunisterna |
Liksom de sovjetiska diktatorerna kan deras iranska motsvarigheter kanske också undergrävas genom västerländsk inkonsekvens och förändringar. Denna möjlighet minskar inte mitt våldsamma motstånd till Iranavtalet men det ger oss en svag förhoppning om fördelar på längre sikt, ett mål som amerikanska, israeliska, Gulf-arabiska och andra strateger nu bör utnyttja maximalt.
