Mellanöstern utmärker sig som världens mest instabila, lättantändliga och oroliga region; det är ingen tillfällighet att den också leder till de mest intensiva politiska debatterna – tänk bara på den arabisk-israeliska konflikten eller Iran-avtalet. Följande översikt erbjuder tolkningar och spekulationer om Iran, ISIS, Syrien-Irak, kurderna, turkarna, Saudiarabien, Egypten, Israel och islamism för att sedan avslutas med några tankar om politiska ställningstaganden. Min slutsats kan sammanfattas i en enda mening: det finns även några goda nyheter under alla våldsamma angrepp av missförstånd, misstag och elände.
Iran
Iran är ämne nummer ett dessa dagar, i synnerhet sedan kärnvapenavtalet de sex stormakterna slöt med Irans ledare i Wien den 14 juli. Den "Gemensamma övergripande handlingsplanen" (Joint Comprehensive Plan of Action) syftar till att få in Teheran från kylan, få slut på decennier av fientlighet och förmå Iran att bli en mer normal stat. Detta är i och för sig eftersträvansvärt.
Problemet ligger i verkställandet som har varit förkastligt, det har belönat en aggressiv regering med legitimitet och ytterligare finansiering, de har inte krävt seriösa garantier för kärnvapenprogrammet och de tillåter programmet i ungefär ett decennium. Diplomatins annaler har aldrig tidigare skådat en liknande kapitulation av stormakter till en isolerad, svag stat.
Det iranska ledarskapet har ett apokalyptiskt tankesätt och en besatthet med världens undergång som varken nordkoreaner, Stalin, Mao, pakistanier eller någon annan har. Högste Ledaren Ali Khamene'i et al. har anledning att använda sig av dessa vapen av skäl som ligger utanför de normala militära angelägenheterna – för att framkalla världens undergång. Detta gör det extra angeläget att stoppa dem.
 Ali Khamene'i (h) placeras ofta bredvid Ayatollah Khomeini i iransk ikonografi. |
Ekonomiska sanktioner är dock av underordnad betydelse, till och med en distraherande faktor. Den iranska regeringen kan jämföras med den nordkoreanska i dess absoluta hängivenhet till att bygga kärnvapen och dess beredvillighet att göra vad som krävs, vare sig det är massvält eller någon annan katastrof, för att uppnå det. Därför, oavsett hur strikt de än tillämpas så kan sanktioner endast göra livet svårare för det iranska ledarskapet utan att faktiskt stoppa kärnvapenuppbyggnaden.
Det enda sättet att stoppa uppbyggnaden är genom att använda våld. Jag hoppas den israeliska regeringen – den enda som är kvar som kan vidta åtgärder – kommer att åta sig detta farliga och otacksamma jobb. Man kan göra detta genom flygbombningar, specialoperationer eller kärnvapen, alternativ #2 är både det mest attraktiva och det svåraste.
Om israelerna inte stoppar bomben kommer en kärnvapenanläggning i händerna på mullorna att få skrämmande konsekvenser för Mellanöstern och långt utanför, inklusive Nordamerika där en förödande elektromagnetisk pulsattack måste betraktas som möjlig.
Om iranierna däremot inte använder sina nya vapen så finns en möjlighet att den ökade kontakten med omvärlden och den förvirring som en inkonsekvent västvärlds politik orsakar kommer att undergräva regimen.
ISIS
Den islamiska staten i Irak och Syrien (också känd som ISIS, ISIL, Islamic State, Daesh) är det ämne som tilldrar sig mest uppmärksamhet näst efter Iran. Jag håller med Ron Dermer, den israeliske ambassadören till Washington, om att Iran är tusen gånger farligare än ISIS. Men ISIS är också tusen gånger intressantare. Plus att Obama-administrationen ser dem som en användbar syndabock för att rättfärdiga samarbetet med Teheran.
Efter att de dök upp från nästan ingenstans har gruppen tagit islamisk nostalgi till ofattbar extrem. Saudierna, ayatollorna, talibanerna, Boko Haram och Shabaab har var och en genomdrivit sin version av en medeltida ordning. Men ISIS gick längre och kopierade så gott det gick en islamisk miljö från sjuhundratalet, ända ner till sådana detaljer som offentlig halshuggning och förslavande.
Denna strävan har lett till två motsatta reaktioner bland muslimerna. Den ena är positiv, vilket manifesteras genom att muslimer kommer från Tunisien och västvärlden, de dras likt mal till ljus till en glödande ren vision av islam. Den andra, viktigare, reaktionen är negativ. Den överväldigande majoriteten av muslimer, för att inte tala om icke-muslimer, känner avsky för det våldsamma och demonstrativa ISIS fenomenet. I det långa loppet kommer ISIS att skada den islamistiska rörelsen (den som strävar efter att tillämpa islamisk lag i sin helhet) och även islam själv, när stora skaror muslimer avskyr ISIS.
En sak som ISIS kämpar för kommer dock sannolikt att fortsätta: föreställningen om kalifatet. Den sista kalif som faktiskt gav order styrde på 940-talet. Det är 940-talet och inte 1940-talet, för mer än tusen år sedan. Återkomsten av en utövande kalif efter århundraden av galjonsfigurer har lett till betydande upphetsning bland islamister. Med västerländska termer är det som att återuppliva det Romerska riket på europeisk mark; det skulle tilldra sig allas uppmärksamhet. Jag förutspår att kalifatet kommer att få varaktiga och negativa konsekvenser.
Syrien, Irak och kurderna
I vissa kretsar har Syrien och Irak kommit att bli kända som Suraqiya genom att man slagit ihop deras namn i takt med att gränsen mellan dem har kollapsat och de har var och en samtidigt delats upp i tre huvudregioner: en shiitisk orienterad centralregering, en sunniarabisk upprorsdel och en kurdisk del som vill frigöra sig.
Detta är en positiv utveckling; det brittisk-franska Sykes-Picot-avtalet från 1916 som skapade dessa två stater är inte heligt. Tvärtom så har detta fördrag visat sig vara ett stort misslyckande; det är bara att frammana namn som Hafez al-Assad och Saddam Hussein för att komma ihåg varför. Dessa eländiga stater existerar för att gynna deras monstruösa ledare som fortsätter att mörda sina egna undersåtar. Så låt dem delas i tre delar, det kommer att förbättra förhållandena både för de lokala invånarna och för omvärlden.
Medan turkiskstödda Sunni-jihadister kämpar mot iranskstödda Shia-jihadister i Suraqiya bör västvärlden stå vid sidan om striderna. Ingendera sidan förtjänar stöd; detta är inte vår strid. Att dessa två onda krafter ligger i luven på varandra innebär att de har mindre möjlighet att angripa resten av världen. Om vi önskar hjälpa bör hjälpen i första hand riktas mot de många offer för inbördeskriget; om vi vill vara strategiska bör vi hjälpa den förlorande sidan (så ingen sida vinner).
När det gäller det massiva flödet av flyktingar från Syrien: västerländska regeringar bör inte ta emot stora mängder utan istället utöva pårtryckningar på Saudiarabien och andra rika länder i Mellanöstern att erbjuda en fristad. Varför skall saudierna förskonas från flyktingströmmen, i synnerhet när deras land har många fler fördelar än till exempel Sverige: språklig, kulturell och religiös kompabilitet, så väl som närhet och ett liknande klimat.
Den snabba framväxten av en kurdisk statsbildning i Irak, följt av en i Syrien såväl som en ny självsäkerhet i Turkiet och muller i Iran är positiva tecken. Kurder har visat sig vara ansvarsfulla på ett sätt som ingen av deras grannar är. Jag säger detta som en som för 25 år sedan motsatte mig kurdisk autonomi. Låt oss hjälpa kurderna som är så nära att vara en allierad som vi har i det muslimska Mellanöstern. Inte endast bör en separat kurdisk enhet komma till stånd utan också ett enat Kurdistan bestående av delar av alla fyra länder. Att detta skadar dessa staters territoriella integritet är inte något problem eftersom ingen av dem fungerar bra i den nuvarande situationen.
Turkiet
Valet i juni 2015 gick inte så bra för Rättvise- och Utvecklingspartiet (Adalet ve Kalkınma Partisi eller AKP), det parti som på egen hand har styrt Turkiet sedan 2002. Det är ett islamistiskt parti men ännu viktigare på senare tid är att det är ett tyranniskt parti. Recep Tayyip Erdoğan, partiets dominanta huvudfigur, gör som han vill, han har skaffat sig otillbörligt inflytande över bankerna, medierna, skolorna, domstolarna, polisväsendet, underrättelsetjänsten och militären. Han åsidosätter sedvänjor, regler och förordningar och även konstitutionen i sin uppbyggnad, sten för sten, av ett enmansvälde. Han är Mellanösterns svar på Venezuelas Hugo Chávez.
För det mesta har Erdoğan spelat efter demokratiska spelregler, genom val och parlament, vilket har varit till hans fördel. Men valet i juni skulle kunna vara slutet på hans självbehärskning. För länge sedan, när han var borgmästare i Istanbul, signalerade han att han när det kommer till kritan inte accepterar valutgångar, han hävdade att demokrati är som en buss: "Man åker med tills man anländer till sin destination, då går man av". Han har nu nått sin destination och verkar beredd att gå av. Han har av smutsiga valtaktiska skäl (för att få med sig turkiska nationalister) initierat fientligheter mot den kurdiska PKK gruppen; han kanske går så långt som till att starta ett krig mellan idag och nyvalet den 1 november för att dra nytta av en konstitutionell bestämmelse om att skjuta upp val i krigstid.
 Erdoğan Pasha som The Economist föreställer sig honom. |
Följaktligen kommer bakslaget i valet i juni inte att utgöra något större hinder för Erdoğan vars väg till tyranni förblir öppen.
Erdoğans undergång kommer sannolikt inte att ske på grund av inhemsk politik och kommer inte heller att röra sig om relativa trivialiteter som röster; det kommer att ske på grund av utrikespolitiken och handla om större frågor. Just på grund av att det har gått så bra för honom på hemmaplan så tror han själv att han är en mästerpolitiker på den globala scenen och bedriver en utrikespolitik som är lika aggressiv som hans inhemska. Men efter några inledanden framgångar med "noll problem med grannar-politiken" så ligger Turkiets internationella ställning i spillror. Ankara har dåliga relationer eller stora problem med nästan alla sina grannar: Ryssland, Azerbajdzjan, Iran, Irak, Israel, Egypten, Grekiska Cypern, Turkiska Cypern och Grekland såväl som USA och Kina. Några utländska fadäser kommer sannolikt att bli Erdoğans undergång.
Saudiarabien
Saudiarabien är det mest ovanliga landet i världen. Även om du kommer från till exempel Qatar eller Abu Dhabi så är deras sociala seder och regeringsinstitutioner konstiga. Man har till exempel inte en enda biograf. Män och kvinnor använder skilda hissar. Ickemuslimer är förbjudna att gå in i två av deras städer (Mecka och Medina). En sedlighetspolis terroriserar befolkningen. Kristna får problem om de ber, med några få undantag är judar förbjudna.
 Även McDonalds i Saudiarabien har en "damsektion". |
Regeringen styr en kraftfull, kompetent polisstat utan att ge sken av val, en konstitution eller andra krångel för diktaturer. Man iakttar censur och tränger sig in. Poliskontrollerna utökas. Regeringen använder sig av tre olika militära styrkor – pakistanska legosoldater för att försvara sina oljefält, en nationell armé för att skydda gränserna och en stamvaktstyrka för att skydda monarkin. Monarkier omfattar i allmänhet 10, 20 eller till och med 50 medlemmar av den kungliga familjen; kungahuset Al Saud har omkring 10 000 män (kvinnor räknas inte politiskt) och de utgör en nomenklatur för att använda denna användbara sovjetiska term. Familjemedlemmar styr landet som har kallats det enda familjeföretag med en plats i FN.
Men denna struktur hotas nu. I 70 år har monarkin förlitat sig på att den amerikanska regeringen står för den externa säkerheten. Nu för första gången, under Obama-eran, existerar inte längre denna försäkring, och i synnerhet inte efter Iranavtalet i vilket Washington knyter närmare an till Teheran än till Riyadh. Det saudiska ledarskapet vidtar åtgärder för att skydda sig själva, det mest anmärkningsvärda av dessa åtgärder är att samarbeta med Israel. Det är ett logiskt steg men ändå något förvånande. Min förutsägelse: det är tillfälligt och kommer inte att hålla krisen ut. Om en republikan blir president år 2017 kommer relationen med Israel att avslutas.
Egyptien
Abdel Fattah el-Sisi har nu suttit vid makten i två år, sedan juli 2013 i efterdyningarna av en stor demonstration mot det Muslimska Brödraskapets president Mohamed Morsi. Sisi har rätt prioriteringar: förtrycka islamisterna och ordna ekonomin. Men jag oroar mig för hur han skall lyckas på något av områdena.
Ingen föraktar islamister mer än jag. Jag stöder tuffa åtgärder för att bekämpa denna totalitära rörelse såsom att avvisa deras försök att tillämpa islamiskt lag, exkludera dem från mainstream institutioner och förbjuda deras representanter från att ställa upp i val. Men Sisis hårdhänta och utomrättsliga politik går för långt och är kontraproduktiv. Till exempel, att döma närmare 600 personer till döden för mordet på en polisman, följt en månad senare av domar mot ytterligare nästan 700 personer för samma mord är inte endast massivt oproportionerligt utan slår sannolikt också tillbaka och hjälper islamisterna vinna sympati.
Ekonomin är det andra stora problemet. På 1950-talet införde Gamal Abdel Nasser, också han officer i armén, en socialistregim typisk för den tiden, med stora fabriker i sovjetisk stil som dålig ersättning för import. Inte bara att man fortfarande använder sig av detta system, utan statens ekonomiska roll växte rejält under Mubarak och fortsätter att växa under Sisi. Båda presidenterna håller sina militärkolleger glada genom att ge dem sinekurer. "Är du en pensionerad överste? Bra, ta över denna bomullsfabrik" eller "Få fart på denna ökenstad". Uppskattningsvis lamslås 25 till 40 procent av den egyptiska ekonomin på grund av "Militären Inc".
 Många av Egyptens fabriker är dinosaurier från 1950-talet. |
Förakt för jordbruk skapar också enorma problem. Egypten importerar, både i absoluta och i relativa termer, mer av sitt kaloriintag än något annat land. Till exempel visar siffror för räkenskapsåret 2013-14 att Egypten importerade 5,46 miljoner ton vete eller 60 procent av landets totala konsumtion, vilket gör det till världens största veteimportör. Egypten, en gång i tiden Nilens brödkorg, kan inte längre försörja sig själv utan är beroende av saudierna och andra för subventioner så de kan köpa mat utomlands. Den senaste gasfältsupptäckten i Medelhavet kommer att hjälpa men kommer inte att lösa detta problem.
Sisi verkar lika oförberedd på att tjänstgöra som president i Egypten som en annan militär man, Gamal Abdul Nasser, var för 60 år sedan. Den amerikanska analytikern Lee Smith säger i en skarp analys:
"Det är inte någon tillfällighet att ett Egypten på nedgång får en man som Sisi att kliva fram. Trots att han är både högmodig och inkompetent så ser Sisi sig själv som del av en sammanhängande enhet av stora egyptiska ledare som Nasser och Anwar al-Sadat. Sisi berättade för en journalist i en inofficiell intervju som läckte ut till media att han har drömt om sin egen storhet i 35 år. Men de många val Sisi gjort för att komma dit visar att han har tagit sig farligt mycket vatten över huvudet."
Han ligger fortfarande på topp med imponerande popularitetssiffror (tänk bara på kakorna och pyjamasarna med hans porträtt på) men skulle han börja vackla kommer hans stöd att snabbt avta. Islamister kommer utnyttja hans inkompetens lika mycket som han drog nytta av deras misslyckanden. Cykeln av statskupper hotar att upprepas varvid Egypten kommer att hamna än mer på efterkälken, katastrofens brant närmar sig med utsikten av massiv emigration. Jag önskar Sisi allt väl men förbereder mig på det värsta.
Israel
I november 2000 sade Ehud Barak att Israel liknar "en villa i djungeln". Jag älskar det uttrycket; och hur mycket sannare är det inte idag med ISIS vid Israels, Syriens och Sinais gränser, Libanon och Jordanien dignar under en ohållbar flyktingström, Västbanken är i anarki och Gaza på väg mot detsamma?
Alla känner till Israels högteknologiska kapacitet och militära styrka. Men det finns mycket mer som är imponerande på gränsen till extraordinärt.
Demografi: Hela den moderna industrialiserade världen från Sydkorea till Sverige kan omöjligt återställa sig själva demografiskt, med det enda framträdande undantaget Israel. Samhällen behöver ungefär 2,1 barn per kvinna för att upprätthålla sin befolkning. Island, Frankrike och Irland ligger strax under den nivån men sedan går siffrorna ner till Hong Kong med sina 1.1 barn per kvinna eller strax över hälften av vad som behövs för att ett land skall överleva på lång sikt. Israel ligger på 3.0. Ja araberna och de ultraortodoxa förklarar delvis den höga siffran men det beror också på sekulära Tel Aviv-bor. Det är en nästan aldrig tidigare skådad utveckling för ett modernt land att få fler barn med tiden.
 Det finns massor med israeliska barn. |
Energi: Alla känner till det gamla skämtet om att Moses tog fel väg när de lämnade Egypten. Men nej det visar sig att det gjorde han inte. Israel har en lika stor energireserv som – vad säger ni nu – Saudiarabien. Just nu är denna resurs inte tillgänglig så den är betydligt dyrare och mer komplicerad att använda än Arabiens enorma och ytliga oljebassänger, men det finns där och israelerna kommer en dag att utvinna det.
Illegal invandring: Detta är en kris som hotar Europa, i synnerhet på sommaren när Medelhavet och Balkan blir motorvägar från Mellanöstern. Israel är det enda västerländska land som har hanterat detta problem genom att bygga stängsel som ger kontroll över gränserna.
Vatten: För tjugo år sedan led israelerna som alla andra i Mellanöstern vattenbrist. De löste då detta problem genom bevarande, droppbevattning i jordbruket, nya metoder för avsaltning och intensiv återvinning. Lite statistik: Spanien är det land som har den näst högsta andelen återvinning, cirka 18 procent. Israel har den högsta andelen återvinning med 90 procent, fem gånger mer än Spanien. Israel har nu så mycket vatten att man exporterar en del till sina grannar.
Allt som allt klarar sig Israel exceptionellt bara. Naturligtvis lever man under hot från massförstörelsevapen och delegitimiseringsprocessen. Men man har en historia av att klara av och uppnå resultat som jag tror kommer att hjälpa dem att klara sig igenom dessa utmaningar.
Islamistisk ideologi: tre typer
Islamister kan delas upp i tre huvudgrupper:
Shiitiska revolutionärer: Med den iranska regimen i spetsen är de på krigsstigen, de förlitar sig på Teherans hjälp, apokalyptisk ideologi, omstörtande verksamhet och (slutligen) kärnvapen. De vill störta den existerande världsordningen och ersätta den med en islamisk såsom Ayatollah Khomeini föreställde sig den. Revolutionärernas styrka ligger i deras beslutsamhet; deras svaghet ligger i deras minoritetsställning, Shiiter utgör endast omkring 10 procent av den totala muslimska befolkningen och delas dessutom in i ytterligare undergrupper såsom the Fivers, Seveners och Twelvers.
Sunnirevisionister: De använder sig av flera olika taktiker i den gemensamma strävan att störta den existerande ordningen. På den ena extrema sidan finns galningarna – ISIS, Al-Qaeda, Boko Haram, Shabaab och Talibanerna, hatfyllda, våldsamma och ännu mer revolutionära än deras shiitiska motsvarigheter. Det Muslimska Brödraskapet och deras associerade (såsom President Erdoğan i Turkiet) utgör mittfältet, de använder sig av våld endast när de anser det nödvändigt men föredrar att arbeta inom systemet. Mjuka islamister som Fethullah Gülen, Pennsylvanias turkiske predikant som lever i självvald exil, för fram sina visioner genom utbildning och handel och arbetar helt inom systemets ramar men vars mål, trots deras milda taktik, inte är mindre ambitiösa.
Sunnimuslimer som upprätthåller status-quo: Den saudiska staten står i spetsen för en grupp regeringar (medlemmar i Golfstaternas samarbetsråd, Egypten, Jordanien, Algeriet, Marocko) av vilka endast några är islamister, som vill hålla fast vid det de har och avstyra revolutionärerna och revisionisterna.
Islamistiska taktiker: Våldsamma vs. lagliga
Våldsamma islamister, både shiiter och sunni, är alla lika dödsdömda. Deras attacker på andra muslimer fjärmar deras trosfränder. De utmanar icke-muslimer på exakt de områden där dessa är som starkast; den sammanlagda militärmakten, polismakten och underrättelseverksamheten kan krossa alla islamistiska uppror.
Islamistiskt våld är kontraproduktivt. Karaktären på deras våldsamma frammarsch upplyser och förskjuter den allmänna opinionen. Mordiska övergrepp påverkar allmänheten, inte analytiker, media eller politiker. Händelser som Charlie Hebdo-massakern i Paris får allmänheten att rösta på anti-islamiska partier. Blod på gatorna lär oss. Det är utbildning genom mord.
Däremot är laglydiga islamister som arbetar inom systemet väldigt farliga. De uppfattas som respektabla, förekommer på TV, framträder som advokater i domstolar och undervisar. Västerländska regeringar behandlar dem felaktigt som allierade mot galningarna. Min tumregel: Ju mindre våldsamma islamisterna är desto farligare är de.
Om jag var en islamistisk strateg skulle jag därför säga "Arbeta inom systemet. Upphör med våldsamheter förutom vid de sällsynta tillfällen när det skrämmer och hjälper till att nå slutmålet". Faktum är att islamisterna inte gör detta, vilket är till deras nackdel. De begår ett stort misstag vilket är till vår fördel.
Är islamismen på nedgång?
Den islamistiska rörelsen kan vara på väg ner på grund av inbördes stridigheter och impopularitet.
Så sent som 2012 föreföll det som om de skulle överkomma de många interna spänningarna – sekteristiska (Sunni, Shiite), politiska (monarkister, republikaner), taktiska (politiska, våldsamma), attityder till modernitet (Salafi, Muslimska Brödraskapet) och personliga (Fethullah Gülen, Recep Tayyip Erdoğan). Sedan dess kan islamister dock inte sluta bekämpa varandra. Detta passar in i ett historiskt Mellanöstern-mönster där den vinnande parten tenderar att splittras. När man närmar sig makten blir skillnaderna allt större. Rivalitet som man skyler över när man är i opposition kommer fram när makten är inom räckhåll.
För det andra, om man vet vad islamister går för så avvisar man dem. De massiva egyptiska demonstrationerna efter ett år av det Muslimska Brödraskapets styre är det starkaste beviset för denna slutsats. Andra indikationer kommer från Iran (där en stor majoritet av befolkningen föraktar sin regering) och Turkiet (där antalet röster för det styrande Islamistpartiet just gick ner med 20 procent).
 Tiotals miljoner egyptier demonstrerade mot det islamistiska styret i juni 2013. |
Om dessa tendenser håller i sig kan den islamistiska rörelsen inte lyckas. Vissa anser redan att "post-islamiserings" eran är på gång. Så här säger Haidar Ibrahim Ali från Sudan:
"Vi bevittnar slutet på politiska islams era vilken började i mitten på 70-talet, den ersätts nu med vad den iranske akademikern Asef Bayat beskrev som en "post-islamiserings" era då politiska islams vitalitet och attraktionskraft, efter en tid av politiska och sociala försök, anses förbrukad även bland de mest glödande anhängarna och entusiasterna."
Dessa problem ger anledning till optimism men inte till självbelåtenhet, trenden kan ändras igen. Utmaningen att marginalisera islamismen fortsätter.
Tre politiska krafter i Mellanöstern
Ur en västerländsk synvinkel är Mellanösterns politiska krafter uppdelade i tre: den islamistiska, den liberala och den giriga. Vart och ett kräver en särskild strategi.
Vi bör avvisa allt och alla som är islamistiskt. Det innebär att vi så långt det är möjligt inte har något att göra med och aldrig hjälper islamister, vare sig de till synes är demokratiska som det styrande partiet i Turkiet eller vettvillingar som ISIS-milisen, för de strävar alla efter samma hemska mål att påtvinga islamisk lag. På samma sätt som vi är helt och hållet anti-fascister låt oss också vara lika resolut anti-islamister. Med detta sagt så har vi viktiga relationer med Turkiet, Saudiarabien och andra stater så statsskäl kräver taktiska kompromisser.
Däremot bör vi alltid gynna de som kallas liberala, moderna, sekulära eller Tahir-torget typer; de strävar efter ett bättre Mellanöstern och är regionens hopp. Vi i väst är deras förebild; de vänder sig till oss för moralisk och praktisk näring. Västvärlden måste stödja dem eftersom, oavsett hur långt från maktens korridorer och hopplös deras situation än är, så är de vägen till en bättre framtid.
Den tredje gruppen, den med giriga kungar, emirer, presidenter och andra diktatorer, kräver mer nyansering. Vi bör samarbeta med dem men också konstant sätta press på dem att förbättras. Till exempel, med undantag för endast två år 2005-2006, satte västerländska regeringar inte press på Hosni Mubarak, den tyrann som styrde Egypten i 30 år; vi uppmuntrade inte politiskt deltagande, förespråkade rättsäkerhet eller krävde personlig frihet. Hade vi konsekvent tagit dessa steg skulle Egypten idag vara i en mycket bättre situation.
Kort sagt: avvisa islamister, acceptera liberaler, var försiktig i umgänget med diktatorer.
Amerikansk utrikespolitik
USAs utrikespolitik har genomgående varit inkonsekvent under de senaste femton åren:
På ett arrogant sätt försökte George W. Bush att uppnå för mycket i Mellanöstern – ett fritt och blomstrande Irak, ett omvandlat Afghanistan, en lösning på den arabisk-israeliska konflikten, demokrati överallt. När han stötte på regionens hårda realitet misslyckades han med allt detta.
Barack Obama gjorde motsatsen – för lite – och även han misslyckades. Kärnpunkten i hans politik går ut på att "Nedgradera amerikanska intressen, snäsa av vänner och söka konsensus". Han avfärdade det iranska upproret, övergav långvariga allierade, försökte lämna regionen och istället vända sig till Asien.
 Både George W. Bush och Barack Obama gjorde fel i Mellanöstern |
Detta synsätt gör presidenten till en vanlig amerikansk vänsteranhängare, inte någon avvikare. Även om han föddes och växte upp som en muslim har denna bakgrund inte någon märkbar inverkan på hans politik. Det är uteslutande hans politiska åsikter som förklarar hans synsätt.
Iran är det enda (oförklarliga) undantaget till detta mönster: de senaste 6½ åren visar att Iran – och inte Kina, Ryssland, Mexico, Syrien eller Israel – har varit Obamas högsta utrikespolitiska prioritet.
Jag föreslår en amerikansk utrikespolitik som ligger mellan dessa två ytterligheter: en som definieras utifrån skyddandet av amerikaner och amerikanska intressen. Främjandet av amerikanska intressen bör tjäna som en riktlinje för när vi skall engagera oss och när vi skall avstå från att göra det. Detta kommer också att få en positiv effekt på våra allierade länder, som Kanada.
Slutsats
En region som är ökänd för sina problem bjuder också på några goda nyheter. Tyranniet är skakigare än för fem år sedan. Islamister har försvagats genom sina inbördes stridigheter och impopularitet. De vidriga syriska och irakiska staterna dör, Kurdistan växer fram. Israel blomstrar. Muslimerna i Golfstaterna, i synnerhet i Dubai och Abu Dhabi, experimenterar med nya vägar till modernitet. Så mitt i ett hav av olyckor och även fasor, finns det också några strimmor av hopp i Mellanöstern. Beslutsfattarna bör uppmärksamma dessa och bygga vidare på dem.
