Kapitel 6 av Ally No More: Erdogan's New Turkish Caliphate and the Rising Jihadist Threat to the West (Washington: Center for Security Policy Press, 2018), sidorna. 89-96.
I ett osammanhängande men viktigt uttalande sade den dåvarande Nationella 
säkerhetsrådgivaren H.R. McMaster, i ett möte bakom stängda dörrar i december 2017, att det islamistiska hotet tidigare har behandlats "kortsynt": "Vi var inte tillräckligt uppmärksamma på hur (den islamistiska ideologin) rycker fram genom välgörenhetsorganisationer, koranskolor och andra sociala organisationer". Med hänvisning till tidigare saudiskt stöd för sådana institutioner sade han att detta "nu görs mer av Qatar och av Turkiet".
Han uppehöll sig vid Turkiet och tillade "Många islamistiska grupper har lärt sig från "dess president Recep Tayyip Erdoğan och det styrande Rättvise- och utvecklingspartiet (Adalet ve Kalkınma Partisi eller AKP). Turkarna har, fortsatte han, visat hur de "opererar genom civilsamhället, därefter utbildningssektorn, därefter polis- och rättsväsendet och sedan militären för att konsolidera makten i händerna på ett särskilt parti, vilket är något vi skulle föredra att inte se och det bidrar tråkigt nog till att Turkiet glider bort från Väst".
McMasters öppenhjärtiga kommentarer väckte uppseende eftersom det bröt med det vanliga Washington-mönstret vilket nostalgiskt erinrar sig Koreakriget följt av ett decennium av nästan sakralt gemensamt medlemskap i den Nordatlantiska fördragsalliansen (NATO). Hans påpekande att Turkiet håller på att glida bort från Väst väcker flera frågor: Bakom dessa fromma ord, hur verklig är NATO-alliansen 2018? Bör Turkiet ens vara kvar som NATO-partner? Har NATO fortfarande en uppgift i den postsovjetiska eran? Om så är fallet, vilken är den?
NATO och Islamism
För att förstå NATOs uppdrag låt oss återvända till alliansens grundande den 4 april 1949. Washingtonfördraget som fastställde det hade uttalat ett klart mål: att "skydda friheten, det gemensamma arvet samt medlemsstaternas medborgares civilisation grundat på principer om demokrati, individuell frihet och rättsstatsprincipen". Med andra ord så skyddade NATO den västerländska civilisationen. Ja vid den tiden betydde det att alliera sig mot kommunismen så NATO fokuserade på det sovjetiska hotet under 42 långa år. Så plötsligt en dag 1991 när Sovjetunionen kollapsade och Warszawa-pakten förångades stod alliansen inför en framgångskris.
 USAs utrikesminister undertecknade Washingtonfördraget bevittnat av president Truman (andra från vänster). |
En period av existentiell osäkerhet följde under vilken man ställde sig frågan om huruvida alliansen borde fortsätta att existera och vem den skulle skydda mot. (Det som hände var att Ryssland så småningom återgick till att vara motståndare, men det är inte vårt ämne här). De mest övertygande svaren som framfördes ansåg att NATO borde fortsätta och mobilisera försvar mot det nya totalitära hotet Islamismen. Fascister, kommunister och islamister skiljer sig åt på många sätt men de delar en gemensam dröm om radikal utopianism, att skapa en överlägsen människa som existerar för att tjäna sin regering.
Den nya islamistiska fienden blev globalt framträdande just som den tidigare hade besegrats och förjagade snabbt lättsinniga idéer om en liberal konsensus eller "slutet på historien". År 1977 kom islamisterna till makten i Bangladesh; år 1979 i Iran. År 1979 vände sig den saudiarabiska regeringen också skarpt mot radikalismen. År 1989 tog islamisterna över i Sudan, 1996 i större delen av Afghanistan.
Jihadistiska attacker mot NATO-medlemmar och i synnerhet USA spred sig snabbt under denna period. Omkring 800 amerikaner förlorade sina liv på grund av islamistiskt våld före attackerna den 11 september 2001; försöket att bomba World Trade Center 1993 ger oss den bästa insikten i de islamistiska överhöghetsambitionerna.
 Willy Claes (V) och José María Aznar. |
År 1995 hade detta hot blivit så tydligt att NATOs Generalsekreterare Willy Claes jämförde Islamismen med hans organisations historiska fiende: "Fundamentalismen är minst lika farligt som kommunismen var". Han tillade att nu när Kalla kriget var över "har islamisk stridbarhet uppstått som kanske det enskilt största hotet mot NATO-alliansen och mot västerländsk säkerhet". År 2004 gjorde den tidigare spanske premiärministern José María Aznar liknande uttalanden: "Islamistisk terrorism är ett nytt gemensamt hot av global karaktär som äventyrar NATO-medlemmarnas existens". Han förespråkade att alliansen skulle fokusera på att bekämpa "islamisk jihadism och spridningen av massförstörelsevapen". Han uppmanade till inget mindre än att "sätta kriget mot islamisk jihadism i centrum för de allierades strategi".
Därför uppmanade klarsynta ledare redan från början av den post-sovjetiska eran NATO att fokusera på den västerländska civilisationens nya stora hot Islamismen.
Det islamistiska hotet
Två länder symboliserade då det hotet: Afghanistan och Turkiet. De representerade aldrig tidigare skådade externa och interna hot mot NATO.
Artikel 5 i NATO-stadgan, det kritiska traktatet som kräver "kollektivt självförsvar" åberopades för första och enda gången inte under Kubakrisen eller Vietnamkriget utan dagen efter attackerna den 11 september 2001. För att understryka: inte sovjetiska, kinesiska, nordkoreanska, vietnamesiska eller kubanska kommunister utan Al-Qaida och talibanerna som gömmer sig i grottor i ett perifert land (Afghanistan) föranledde en medlemsstat att vidta detta viktiga steg. Det är för att islamister, inte kommunister, vågade slå till mot amerikanska maktcentrum i New York och Washington D.C.
Vidare är Al-Qaida och talibanerna endast en liten del av den globala jihadrörelsen. Den iranska kärnvapenuppbyggnaden, nu med en legitim väg att tillverka bomber inom ett årtionde, representerar det enskilt mest dödliga problemet, i synnerhet när man tar med i beräkningen den apokalyptiska regimen som styr i Teheran och möjligheten av en elektromagnetisk pulsattack.
Småskaliga attacker utgör en mindre fara men sker konstant, från en moské i Egypten till en bro i London till ett kafé i Sydney. Islamistiskt uppror har startat inbördeskrig (i Mali, Libyen, Jemen och Syrien) och semi-inbördeskrig (i Nigeria, Somalia, Irak och Afghanistan). Under fem månader hade en gren av ISIS makten i staden Marawi i Filippinerna. Jihadistiska attacker sker i länder som inte är medlemmar av NATO, både i länder med muslimsk majoritetsbefolkning och länder där muslimerna utgör en minoritet: Argentina, Sverige, Ryssland, Israel, Indien, Myanmar (Burma), Thailand och Kina.
Jihadister har också slagit till mot många NATO-medlemmar inklusive USA, Kanada, Storbritannien, Spanien, Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Danmark och Bulgarien. Utöver politisk försvagning och terror har dessa attacker allvarligt försvagat militärens möjligheter genom att de inskränkt deras tid och möjlighet att öva och uppemot 40 procent av de aktiva militära styrkorna måste utföra polisarbete istället för sitt kärnuppdrag – skydda synagogor, skolor och polisstationer.
 Soldater skyddar det Judiska museet i Belgien i Bryssel i januari 2015. (© Daniel Pipes) |
Och så har vi Turkiet.
Diktatoriska, anti-västerländska och anti-NATO Turkiet
På den gamla goda tiden tillhandahöll NATO säkerhet för Turkiet, främst mot Sovjetunionen; Turkiet i sin tur erbjöd en ovärderlig sydlig flank.Till och med idag har Turkiet NATOs näst största armé; i kombination med amerikanerna bidrar de med 3,4 miljoner av 7,4 miljoner soldater; tillsammans bidrar de två länderna med 46 procent av det totala antalet soldater från 29 allierade länder.
Men mycket förändrades med AKPs seger i parlamentsvalet i november 2001. Strax därefter uttalade Erdoğan sina berömda ord "Turkiet är inte ett land där moderata Islam råder" och han lever upp till det löftet med sin regering som stödjer islamiska skolor, reglerar förhållandena mellan män och kvinnor, alkohol, byggandet av moskéer och mer allmänt försöker fostra en "from generation".
Erdoğans styre bygger på den despotiska naturen hos islamismen: han manipulerade val, arresterade oliktänkande journalister och anklagade dem för terrorism, han skapade en privatarmé SADAT, fick polisen att använda sig av tortyr och iscensatte en statskupp. Vad beträffar den sista punkten: den påstådda kuppen i juli 2016 gav regeringen möjlighet att häkta, arrestera eller avskeda 200 000 turkar, stänga ner omkring 130 nyhetskanaler och fängsla 81 journalister. Kommittén till skydd för journalister kallar Turkiet för "världens största fängelse för journalister".
Utan att många uppmärksammat det har det brutit ut vad som i det närmaste kan beskrivas som inbördeskrig i sydöstra Turkiet samtidigt som Erdoğan är upptagen med att blidka sina nya turkiska nationalistallierade genom försök att eliminera användandet av kurdiskt språk, kurdisk kultur och kurdernas politiska ambitioner. Rädslan sprider sig, totalitarismen tonar upp sig.
NATOs direkta problem med Turkiet blev tydliga den 1 mars 2003 när det AKP-dominerade parlamentet nekade de amerikanska styrkorna tillgång till turkiskt luftrum för att leda kriget mot Saddam Hussein.
 Tidigare borgmästaren i Ankara Melih Gökçek. |
Den turkiska regeringen hotar med att översvämma Europa med syriska flyktingar. De försvårar NATOS relationer med nära allierade såsom Österrike, Cypern och Israel. De har arbetat för att förändra den turkiska allmänhetens åsikt om Västvärlden, i synnerhet USA och Tyskland. Som ett exempel på denna fientlighet skrev borgmästaren i Ankara Melih Gökçek i september 2017 i en tweet att han bad för fler stormskador efter två större orkaner, Harvey och Irma, ödelade delar av USA.
Ankara har tagit tyskar och amerikaner som gisslan för politiskt manöverutrymme. Deniz Yücel, en tysk journalist av turkiskt ursprung fängslades i ett år till dess den tyska regeringen gick med på att uppgradera Turkiets stridsvagnar. Peter Steudtner, en tysk aktivist för mänskliga rättigheter, fick tillbringa flera månader i fängelse. Den protestantiska pastorn Andrew Brunson är den mest framstående amerikanske gisslan men det finns andra, inklusive Ismail Kul, en kemiprofessor, hans bror Mustafa och Serkan Gölge, en fysiker hos NASA.
För att sätta detta i ett personligt perspektiv, jag (och många andra analytiker av Turkiet) kan inte ens byta plan i Istanbul av rädsla för att arresteras och fängslas för att kunna användas som gisslan för att bytas mot någon verklig eller påhittad turkisk brottsling i USA. Föreställ er det: Turkiet, en förment allierad, är det enda landet i världen där jag fruktar att bli arresterad vid min ankomst.
Turkiska dissidenter i Turkiet har antingen mördats eller lever i rädsla för att mördas, som Yüksel Koç, medordförande för den Europeisk kurdiska demokratiska kongressen. Dessutom har den turkiska regeringen använt sig av ligister för att attackera amerikaner i USA, framförallt vid Brookings Institution 2016 och vid Sheridan Circle utanför den turkiska ambassaden i Washington 2017.
Den turkiska regeringen stödjer Teheran på olika sätt: man hjälpte till med det iranska kärnvapenprogrammet, man hjälpte till med utvecklingen av de iranska oljefälten, hjälpte till med överföringen av iranska vapen till Hizbollah och anslöt sig till dem i deras stöttande av Hamas. Den iranske stabschefen besökte Ankara, kanske för att utveckla en gemensam insats mot kurderna. Ankara deltog i samtalen i Astana mellan de iranska, ryska och turkiska regeringarna för att bestämma Syriens öde.
Erdoğan har så gott som anslutit sig till Shanghai Cooperation Organization: även om det är lite av en bluff är det det närmaste vi har till en rysk-kinesisk motsvarighet till NATO. Turkiska trupper har deltagit i gemensamma övningar med kinesiska och ryska militärer. Det mest talande är att de turkiska styrkorna använder sig av det ryska S-400 luftvärnsrobotsystemet, något som är helt oförenligt med NATO-medlemskap.
Och så har vi den Egeiska armén. Yiğit Bulut, chefsrådgivare till Erdoğan, uppgav i februari 2018 att Turkiet behöver en väpnad styrka som är "förstärkt med ryska och kinesisktillverkade stridsflygplan eftersom (den amerikanska regeringen) ... en dag mycket väl kan överväga att attackera Turkiet". Inte riktigt de känslor man förväntar sig av en allierad.
Och även om detta verkar knäppt konspiratoriskt så existerar den möjlighet som här beskrivs av en amerikansk-turkisk konfrontation i den syriska staden Manbij. Spänningarna har nått den punkt att ett uttalande från Vita Huset informerar oss om att President Trump "uppmanade Turkiet att vara försiktig och undvika alla åtgärder som skulle kunna leda till en konflikt mellan turkiska och amerikanska styrkor".
Turkiet snedvrider NATO
Förutom deras fientlighet så snedvrider Turkiets närvaro i NATO hela alliansen. NATO bör handla om att bekämpa islamismen. Men om islamister redan är en del av organisationen, hur skall alliansen kunna göra det?
Detta dilemma blev allmänt känt 2009 i samband med slutet av Generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffers period i juli. Man var eniga om att den nya generalsekreteraren skulle bli den danske premiärministern sedan 2006 Anders Fogh Rasmussen. Med andra ord så var han det landets premiärminister under den danska skämtteckningskrisen. När regeringar i länder med muslimsk majoritetsbefolkning, inklusive den turkiske, pressade honom att vidta åtgärder mot skämtteckningarna, svarade Rasmussen helt rätt: "Jag är premiärminister i ett modernt, fritt land, jag kan inte säga till tidningar vad de skall trycka och vad de inte skall trycka, det är deras ansvar". Han vägrade också att träffa en delegation med ambassadörer från länder med muslimsk majoritetsbefolkning.
 Överlämnandet av NATO-stafettpinnen 2009 från Generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer (H) till Anders Fogh Rasmussen |
Tre år senare när Rasmussen kandiderade till posten som Generalsekreterare för NATO hade den turkiska regeringen något att säga. Den dåvarande premiärministern Erdoğan påminde om skämtteckningskrisen: "Jag bad om ett möte med islamiska ledare i (Danmark) för att förklara vad som händer och han vägrade, så hur kan han bidra till fred?" Många förhandlingar följde och det slutade med en kompromiss: Rasmussen utnämndes till generalsekreterare på villkor att han offentligt blidkade Erdoğan, vilket han gjorde: "Jag önskar klart och tydligt sträcka ut handen till den muslimska världen. För att säkerställa samarbetet och en intensifierad dialog. Jag anser Turkiet vara en väldigt viktig allierad och strategisk partner och jag kommer att samarbeta med dem och våra ansträngningar att säkerställa det bästa samarbetet med den muslimska världen". Översatt från byråkratspråk sade han: "Jag skulle aldrig göra något för att uppröra Turkiets premiärminister".
Detta signalerade naturligtvis inte ett robust NATO som leder kampen mot islamismen utan en institution lamslagen inifrån och oförmögen att stå upp mot en av dess två främsta faror av rädsla för att stöta sig med en medlemsregering. Jag bevittnade personligen detta när en delegation från NATOs parlamentariska församling i protest lämnade ett möte min organisation hade förberett, av respekt för sina turkiska medlemmar.
Vad ska man göra
NATO står inför ett dilemma och ett val: Att frysa ut Turkiet som jag förespråkar eller att behålla dem i organisationen vilket är den institutionella instinkten. Mina argument är att Ankara vidtar åtgärder som är fientliga mot NATO, de är inte en allierad och de blockerar den nödvändiga fokusen på islamismen. I korthet är Turkiet det första medlemslandet som går över till fiendesidan där de troligen kommer att förbli under lång tid.
Argumentet att behålla Turkiet i organisationen handlar om: Ja, Turkiet under Erdoğan är nyckfullt men ett NATO-medlemskap ger ett visst mått av inflytande över dem till dess de återvänder, vilket de så småningom kommer att göra. Eller som Steven Cook uttrycker det "Turkiet fortsätter vara viktigt, inte så mycket på grund av att de kan vara till hjälp utan mer på grund av de problem Ankara kan orsaka".
Så vad har högre prioritet? Befria NATO så de kan fullfölja sitt uppdrag? Eller behålla sitt inflytande över Ankara? Det beror helt på hur länge Turkiet kommer att förbli islamistiskt, diktatoriskt och på väg att bli en skurkstat. Med tanke på den breda anti-västerländska samstämmigheten i Turkiet vill jag att NATO skall vara fritt att vara NATO.
Analytiker (inklusive jag själv 2009) som instämmer med denna slutsats säger ibland "släng ut Turkiet"; men NATO saknar en mekanism för uteslutning eftersom ingen 1949 kunde föreställa sig det aktuella problemet. Med detta sagt finns det många åtgärder som kan vidtas för att försvaga relationerna med Ankara och reducera Turkiets roll i NATO.
Lämna flygbasen Incirlik: Ankara begränsar oberäkneligt tillgången till Incirlik (vilket föranledde de tyska trupperna att dra sig tillbaka) och basen ligger farligt nära Syrien, världens mest aktiva och farliga krigszon. Det finns många alternativa platser, till exempel i Rumänien och Jordanien. Enligt vissa rapporter har denna process redan börjat.
Dra bort de amerikanska kärnvapnen: Incirlik har uppskattningsvis 50 kärnvapenbomber; de bör avlägsnas omedelbart. Detta spår av Kalla kriget är militärt obegripligt och, enligt uppgift, kan flygplan stationerade i Incirlik inte ens ladda dessa vapen. Ännu värre är att det är tänkbart att värdlandets regering skulle kunna beslagta dessa vapen.
Upphör med försäljning av vapen: Den amerikanska kongressen ignorerade ett beslut av den verkställande myndigheten 2017, de avvisade ett förslag om handeldvapenförsäljning som svar på turkarnas ligistfasoner i DC. Betydligt viktigare är att försäljningen av stridsflygplanet F-35, det mest avancerade stridsflygplanet i den amerikanske arsenalen, måste blockeras.
 Stridsflygplanet F-35 som Turkiet inte har och aldrig bör få. |
Ignorera Artikel 5 och annan begäran om hjälp: Turkisk aggression får inte tillåtas att dra in NATO-medlemmar i krig på grund av kurderna, och detta har de gjort klart. Som svar pikar Erdoğan NATO för att tillfredsställa sina inhemska anhängare: "Hej NATO var är ni? Vi kom när Afghanistan, Somalia och Balkan kallade på oss och nu är det jag som kallar, låt oss gå till Syrien. Varför kommer ni inte?"
Distansera NATO från den turkiska militären: Sluta dela underrättelseinformation, utbilda inte turkisk personal och tillåt inte turkiskt deltagande i vapenutvecklingen.
Hjälp de turkiska motståndarna: Stå på de syriska kurdernas sida. Stöd den växande alliansen mellan Grekland, Cypern och Israel. Samarbeta med Österrike.
I korthet, kommunisterna utmanade aldrig Artikel 5 och ingen NATO-medlem har någonsin gått in i Warszawa-pakten. Islamismen, i form av Al-Qaida och Erdoğan, har förvrängt den gamla sanningen till nästan oigenkännlighet vilket kräver nytt och kreativt tänkande. NATO måste vakna upp och inse dessa problem.
 NATOs nuvarande Generalsekreterare Jens Stoltenberg. |
Uppdatering 13 mars 2018: NATOs Generalsekreterare Jens Stoltenberg bekräftade att politiken går ut på att blidka när han idag sade att Turkiet fortsätter att vara en "högt värderad NATO-allierad" eftersom de bidrar till vår kollektiva säkerhet, till våra uppdrag och operationer på många olika sätt. Jag tackar Turkiet för det". Han fortsatte:
"NATO stödjer Turkiet. Vi har uppdrag, militär närvaro i Turkiet. Vi har våra AWACS-radarplan som flyger över Turkiet och hjälper dem. Vi har också SAMP luftvärnsbatterier från Spanien och Italien. Vi är tacksamma till Turkiet för deras stöd till NATO. Vi visar också solidaritet med Turkiet genom NATOs militära närvaro i landet, vilken har ökat under de senaste åren mot bakgrund av den instabilitet och de hot Turkiet står inför från söder, från ISIS, från terrorism, framförallt i Irak och Syrien."
