Är Europa på väg att återgå till 1930-talets fasor? I en utvärdering som är typisk för vår tid skriver Max Holleran i New Republic att "under de senaste tio åren har nya högerpolitiska rörelser sammanfört koalitioner av nynazister med vanliga frimarknadskonservativa och därigenom normaliserat politiska ideologier som tidigare med all rätt orsakat oro". Han ser hur denna trend skapar en ökning av "främlingsfientlig populism". Katy O'Donnell som skriver i Politico instämmer: "Nationalistiska partier har nu fått fotfäste överallt från Italien till Finland, vilket skapar rädsla för att kontinenten är på väg tillbaka till den typ av politik som ledde till katastrof under första hälften av 1900-talet". Judiska ledare som Menachem Margolin, ordförande för European Jewish Association känner "ett mycket verkligt hot från populistiska rörelser över hela Europa".
Tyskland och Österrike, Nationalsocialismens födelseort, väcker naturligtvis den största oron, i synnerhet efter valet 2017 då Alternativ för Tyskland (AfD) fick 13 procent av rösterna och Frihetspartiet i Österrike (FPÖ) fick 26 procent. Tysklands kommissionär för att bekämpa antisemitism Felix Klein säger att AfD "hjälper till att göra antisemitismen socialt acceptabel igen". Oskar Deutsch, ordförande för den Judiska församlingen i Österrike hävdar att FPÖ "aldrig har distanserat sig" från sitt nazistiska förflutna.
Stämmer detta? Eller reflekterar denna ökning en hälsosam reaktion från européerna för att skydda sin livsstil från fri invandring och islamisering?
 Ett historiskt vykort från Hénin-Beaumont, Frankrike. |
Till att börja med, vad skall man kalla det omdiskuterade fenomenet? Partierna i fråga tenderar att kallas för högerextremistiska men det är felaktigt för de representerar en blandning av högerpolitik (fokuserade på kultur) och vänsterpolitik (fokuserade på ekonomi). Nationell samling (National Rally) i Frankrike till exempel attraherar vänsteranhangare genom att kräva nationalisering av landets banker. Faktum är att före detta kommunister utgör en viktig del av stödet; Hénin-Beaumont som nu är en av städerna i Frankrike där Nationell samling har störst stöd var tidigare en starkt kommunistisk stad.
 En valaffisch för AfD 2017: "Burka? Vi gillar bikini". |
Charles Hawley från Der Spiegel hävdar att "alla dessa partier i grund och botten är nationalistiska" men detta är historiskt felaktigt. De är patriotiska, inte nationalistiska; defensiva, inte aggressiva. De hejar på fotbollslag, inte på militära segrar. De värnar om engelska traditioner, inte det brittiska imperiet; bikinin, inte tyska blodsband. De varken längtar efter imperium eller gör anspråk på nationell överlägsenhet. Nationalism handlar traditionellt om makt, välstånd och ära; de fokuserar på seder och bruk, traditioner och kultur. Även om de kallas för neo- fascistiska eller nynazistiska så värderar dessa partier personlig frihet och traditionell kultur; idéer som "Ett folk, en nation, en ledare" lockar dem inte särskilt mycket.
Det är bättre att kalla dem för "civilisationistpartier" och fokusera på deras kulturella prioriteringar eftersom de känner intensiv frustration när de ser hur deras livsstil försvinner. De värnar om Europas och Västvärldens traditionella kultur och vill försvara den från angrepp av invandrare med stöd från vänstern. (Begreppet "civilisationist" har den extra fördelen att det exkluderar de partier som avskyr den västerländska civilisationen såsom Greklands nynazistiska Gyllene gryning).
 Kvinnan som tillrättavisades av Angela Merkel och uppmanades att gå till kyrkan oftare. |
Civilisationistpartier är populistiska, anti-invandring och anti-islamisering. Populist betyder att hysa agg mot systemet och en misstänksamhet mot en elit som ignorerar eller förringar dessa farhågor. Denna elit är de 6: polis, politiker, press, präster, professorer och åklagare. På toppen av invandringstsunamin 2015 svarade den tyska kanslern Angela Merkel en bekymrad väljare som var oroad över den okontrollerade invandringen med en karaktäristisk tillrättavisning om Europas fel och brister och nedlåtande råd om att gå till kyrkan oftare. Den europeiske kommissionären för migration Dimitris Avramopoulos sade rakt ut att Europa "inte kan och aldrig kommer att ha förmågan att stoppa invandringen" och fortsatte med att tillrättavisa sina medborgare: det är naivt att tro att våra samhällen kommer att förbli homogena och invandringsfria om vi sätter upp staket. ...vi måste alla vara beredda att acceptera invandring, rörlighet och mångfald som den nya normen". Den tidigare svenska statsministern Fredrik Reinfeldt pläderade för fler invandrare: "Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och jag skulle vilja råda andra att göra samma sak. Det finns ändlösa fält och skogar. Det finns mer plats än man skulle kunna tro".
 Gott om plats i Sverige. Låt hela världen invandra. |
Det är värt att notera att alla dessa tre anses vara konservativa i Europa. Andra som Nicolas Sarkozy i Frankrike och David Cameron i Storbritannien skrädde inte orden när de talade men när de styrde gjorde de detta med mjuk hand. Deras föraktfulla avvisande av anti-invandringskänslor skapade möjligheten för civilisationspartier i stora delar av Europa. Från det aktningsvärda FPÖ (grundat 1956) till Nederländernas nya Forum för demokrati (grundat 2016), de fyller ett val- och samhällstomrum.
Civilisationistpartier ledda av Italiens Lega Nord, är emot invandring, de försöker kontrollera, dra ner på och till och med vända på de senaste decenniernas invandring, i synnerhet den muslimska och afrikanska. Dessa två grupper utmärker sig inte ut på grund av fördomar ("islamofobi" eller rasism) utan på grund av att de är de minst assimilerade av alla utlänningar och på grund av en rad problem som förknippas med dem, såsom att de inte arbetar och att de ägnar sig åt kriminell verksamhet, samt en rädsla för att de kommer att påtvinga sin vilja på Europa.
Slutligen, partierna är emot islamisering. Allt eftersom europeiska ledare lär sig om islamisk lagstiftning (Shari'a) fokuserar de alltmer på den roll denna lagstiftning spelar när det gäller kvinnofrågor såsom niqab och burka, månggifte, taharrush (sexuella övergrepp), hedersmord och kvinnlig könsstympning. Andra farhågor rör muslimsk inställning till icke-muslimer inklusive kristofobi och judeofobi, jihadistisk våld och insisterandet på att islam skall åtnjuta en priviligierad status i jämförelse med andra religioner.
Det är värt att notera att muslimer bildar en geografisk hinna runt Europa, från Senegal till Marocko till Egypten till Turkiet till Tjetjenien vilket gör att ett stort antal potentiella invandrare med relativ lätthet kan komma in i Europa till lands eller till sjöss. Det är 75 kilometer från Albanien till Italien, 60 kilometer från Tunisien till (den lilla ön Pantelleria i) Italien, 14 kilometer tvärs över Gibraltar sund från Marocko till Spanien, 1,6 kilometer från Anatolien till den grekiska ön Samos, mindre än 100 meter tvärsöver floden Evros från Turkiet till Grekland and 10 meter från Marocko till de spanska enklaverna Ceuta och Melilla.
 187 olagliga invandrare stormade den 7 augusti 2017 gränsstängslet som separerar det spanska territoriet Ceuta från Marocko. |
Ett ökande antal blivande invandrare kretsar runt ingångspunkterna, i vissa fall tillgriper de våld för att tvinga sig in. År 2015 uppskattade Johannes Hahn, EUs utvidgningskommissionär, att "det är 20 miljoner flyktingar som väntar vid tröskeln till Europa". Redan det kan låta som ett stort antal men när man lägger till ekonomiska migranter så stiger antalet ännu mer; i synnerhet som vattenbrist driver folk från Mellanöstern bort från sina hemländer, potentiella invandrare skulle kunna börja närma sig Europas befolkningsmängd på 740 miljoner.
NÄSTAN UTAN UNDANTAG lider civilisationspartier av djupgående problem. Deras anställda är huvudsakligen nyomvända, det är oroande många excentriker bland dem: antijudiska och antimuslimska extremister, rasister, makthungriga kufar, konspirationsteoretiker, historiska revisionister och nazinostalgiker. Autokrater styr sina partier odemokratiskt och strävar efter att dominera parlament, media, rättsväsendet, utbildning och andra nyckelinstitutioner. De hyser antiamerikanska känslor och tar emot pengar från Moskva.
Dessa brister leder vanligtvis till dåliga valresultat eftersom européer värjer sig mot att rösta på partier som spyr galla och elakheter. Omkring 60 procent av de tyska väljarna oroas sig för islam och muslimer enligt opinionsundersökningar men endast en femtedel av dem röstade på AfD. För att gå framåt i val och uppnå sin potential så måste civilisationistpartierna övertyga väljarna om att de är kapabla att regera. Äldre partier som FPÖ förändras vilket visas av de ständiga personstriderna, partisplittrning och andra drama; trots att denna process är både rörig och frånstötande så är den dock både nödvändig och konstruktiv.
Antisemitism är den fråga som mest delegitimerar civilisationistpartierna och leder till våldsamma debatter, detta ämne kräver speciell uppmärksamhet. Partierna har ofta tvivelaktigt ursprung, de innehåller fascistiska element och sänder ut antisemitiska signaler. Judiska ledare i Europa fördömer följaktligen civilisationisterna och insisterar på att staten Israel skall göra samma sak, även om civilisationspartierna sitter i regeringen och Israel måste arbeta med dem. Ariel Muzicant, hedersordförande för den Österrikiska judiska församlingen hotade faktiskt Jerusalem med att om de slutade bojkotta FPÖ "Så kommer jag definitivt att protestera mot regeringen i Israel".
 Marine (V) och Jean-Marie Le Pen: Gladare tider för fader-dotter förhållandet. |
Det finns dock tre saker som mildrar dessa bekymmer: För det första distanserar sig civilisationistpartier generellt från en besatthet med judar i takt med att partierna blir alltmer etablerade. På grund av Jean-Marie Le Pens styvsinta antisemistim så uteslöt hans dotter Marine Le Pen år 2015 honom faktiskt från partiet Nationell samling, vilket han grundade 1972. I Ungern förra december tog det hittills öppet antisemitiska Jobbik avstånd från sitt förflutna.
För det andra vill civilisationistpartier ha goda relationer med Israel. De besöker landet, hedrar offren för Förintelsen vid Yad Vashem och i vissa fall (såsom den tjeckiske presidenten och den österrikiske vice-kanslern) stödjer de en flytt av deras länders ambassader till Jerusalem. Under ledning av civilisationistpartiet Fidesz har den ungerska regeringen den närmaste relationen med Israel av alla länder i Europa. Detta mönster har uppmärksammats i Israel; till exempel kallar Gideon Sa'ar från Likudpartiet civilisationistpartierna "Israels naturliga vänner".
 Corbyn and Orbán, välj själv. |
Slutligen, oavsett de svårigheter civilisationister har med judar så bleknar dessa i jämförelse med vänsterns hejdlösa antisemitism och antisionism, i synnerhet i Spanien, Sverige och Storbritannien. Jeremy Corbyn, ledaren för Storbritanniens Labour Party, symboliserar denna trend: han kallar mördare av judar för sina vänner och har öppet anslutit sig till dem. Medan civilisationistledare arbetar för att överge antisemitismen så dyker många av deras politiska motståndare med huvudet före in i skiten.
Under loppet av tjugo år har civilisationistpartier vuxit från att vara i det närmaste irrelevanta till att bli en viktig maktfaktor i nästan hälften av Europas länder. Den kanske mest dramatiska illustrationen av denna ökning kommer från Sverige där Sverigedemokraterna i stort sett har fördubblat sina röster vart fjärde år: 0,4 procent år 1998, 1,3 procent år 2002, 2,9 procent år 2006, 5,7 procent år 2010 och 12,9 procent år 2014. Detta mönster fortsatte inte år 2018 då man endast fick 17,6 procent av rösterna men det räckte för att göra dem till en betydande maktfaktor i svensk politik.
Inget annat civilisationistparti har vuxit så matematiskt men röster och opinionsundersökningar tyder på att de kommer att få ökat stöd. Som Geert Wilders, ledare för ett nederländskt civilisationistparti säger: "I de östra delarna av Europa får anti-islamiserings- och anti-massinvandringspartierna allt större folkligt stöd. Motståndet växer i Väst också". De har tre vägar till makten.
(1) På egen hand: Civilisationistpartier styr i Ungern och Polen. Befolkningen i dessa två tidigare Warszawapaktsländer som fick sin självständighet för endast en generation sedan och som ser på utvecklingen i Västeuropa med förfäran beslöt sig för att gå sin egen väg. Båda deras premiärministrar har uttryckligen avvisat illegala muslimska invandrare (samtidigt som de håller dörren öppen för muslimer som följer reglerna). Andra östeuropeiska länder har mer trevande gått samma väg.
(2) Slå sig ihop med etablerade konservativa partier: I takt med att etablerade konservativa partier blöder väljare till civilisationisterna svarar dessa partier med att anta anti-invandrings- och anti-islamiseringspolitik och ansluter sig till civilisationisterna. Hittills har detta skett endast i Österrike där Österrikiska folkpartiet och FPÖ tillsammans fick 58 procent av rösterna och bildade en koalitionsregering i december 2017, men fler liknande samarbeten är sannolika.
Den republikanske presidentkandidaten i Frankrike 2017 närmade sig civilisationismen och hans efterträdare Laurent Wauquiez har fortsatt på samma väg. Det nominellt konservativa partiet i Sverige, Moderaterna, har börjat ta det hittills otänkbara steget att samarbeta med Sverigedemokraterna. Tysklands Fria demokratiska parti har rört sig i riktning mot civilisationism. Merkel är visserligen fortfarande kansler i Tyskland men vissa i hennes regering har förkastat hennes besinningslösa invandringspolitik; i synnerhet inrikesministern och ledaren för ett allierat parti Horst Seehofer uttalade en hårdför invandringspolitik och sade även att islam inte hör hemma i Tyskland.
 Femstjärnerörelsens Luigi Di Maio (V) och Lega Nords Matteo Salvini, Italiens udda par. |
(3) Slå sig ihop med andra partier: Italiens excentriska, anarkistiska, mer eller mindre vänsterorienterade Femstjärnerörelsen slog sig i juni ihop med det civilisationistiska Lega Nord för att bilda regering. För att förekomma civilisationistpartiernas framsteg har vissa vänsterpartier, såsom Sveriges Socialdemokratiska parti bitit ihop och antagit en vagt anti-invandringspolitik. Mer dramatiskt tog det Socialdemokratiska partiet i Danmark ett stort steg i denna riktning när dess ledare Mette Frederiksen tillkännagav att deras mål var att begränsa "antalet icke-västerländska utlänningar som kan komma till Danmark" genom att sätta upp mottagningscenter utanför Europa där sökande skulle stanna medan deras asylansökan behandlades; detta betyder att om denna idé accepteras skulle de asylsökandena stanna utanför Europa och utgifterna för detta betalas av de danska skattebetalarna. Mer allmänt säger den vänsterpolitiske teoretikern Yascha Mounk att "försöket att omvandla länder med mono-etniska identiteter till verkligt multietniska nationer är ett unikt historiskt experiment". Detta noterar han har förståeligt nog "stött på häftigt motstånd".
Efterhand som civilisationistpartierna får ökat stöd och makt öppnar de ögonen på de andra partierna och får dem att inse vilka utmaningar som hänger ihop med invandring och islam. Konservativa vars affärspartners drar nytta av billig arbetskraft har tenderat att dra sig undan dessa frågor. Vänsterpartier främjar vanligtvis invandring och är kortsynta beträffande islamrelaterade problem. En jämförelse mellan Storbritannien och Sverige, de två europeiska länder som är mest slapphänta inför kulturellt aggressiva och kriminellt våldsamma invandrare, visar väldigt tydligt civilisationistpartiernas roll.
Storbritannien har inget sådant parti så dessa frågor tas inte upp; i Rotherham och på andra platser tilläts muslimska församlingar i Storbritannien driva sex-grooming gäng (i verkligheten gruppvåldtäktsgäng) i flera år, till och med decennier medan de 6 såg åt ett annat håll. Sverigedemokraterna däremot har förändrat landets politik i sådan omfattning att högerblocket och vänsterblocket bildade en stor koalition för att blockera dem från att utöva inflytande. Medan denna manöver fungerade på kort sikt så har existerandet av Sverigedemokraterna lett till politiska förändringar såsom begränsningar i inresemöjligheter for olagliga invandrare.
På liknande sätt splittrar de tidigare sovjetiska satellitstaterna de gamla NATO-medlemmarna. Ungerns premiärminister Viktor Orbán sticker ut i detta avseende med sin djupgående analys av Europas problem och hans ambitioner att omvandla den Europeiska Unionen. Centraleuropa i allmänhet och Ungern i synnerhet håller på att skaffa sig ett aldrig tidigare skådat inflytande på grund av deras hållning mot invandring och islamisering.
Jag hoppas att jag har visat på två grundläggande punkter här. Det första är att civilisationistpartier är amatörmässiga, råa och benägna att göra fel men inte farliga; att de får makt kommer inte att föra Europa tillbaka till 1930-talets "låga, oärliga decennium". Det andra är att de obevekligen växer så att om tjugo år eller så kommer de att i stor utsträckning sitta i regeringar och påverka båda konservativa- och vänsterpartier. Att avvisa, marginalisera, frysa ut och ignorera civilisationistpartier i förhoppningen att försvinner kommer inte att fungera. Sådana åtgärder kommer inte att förhindra dem från att få makten utan kommer istället att kontraproduktivt göra dem mer populistiska och radikala.
De 6 bör acceptera civilisationister som legitima, arbeta med dem, uppmuntra dem att göra sig av med de extremistiska elementen, hjälpa dem skaffa sig praktisk erfarenhet och vägleda dem i hur de bör förbereda sig för att styra. Men det är inte en enkelriktad väg eftersom även civilisationister har något att lära eliten då de har realistiska insikter i hur man upprätthåller traditioner och bevarar den västerländska civilisationen.
Tillägg: Namnen på civilisationistpartierna land för land. Av de länder som har betydande icke-västerländsk invandring är det endast Spanien och Storbritannien som inte har civilisationistpartier representerade i sina respektive parlament.
Belgien: Vlaamse Belang (VB, Flamländskt intresse)
Danmark: Dansk Folkeparti (DF)
Finland: Perussuomalaiset (PS, Sannfinländarna)
Franrike: Rassemblement National (RN, Nationell samling)
Italien: Lega (Lega Nord)
Lettland: Nacionālā apvienība (NA, Nationella Alliansens)
Nederländerna: Partij voor de Vrijheid (PVV, Frihetspartiet) och Forum voor Democratie (FvD, Forum för demokrati)
Norge: Fremskrittspartiet (FrP, Framstegspartiet)
Polen: Prawo i Sprawiedliwość (PiS, Lag och rättvisa)
Schweiz: Schweizerische Volkspartei (SVP, Schweiziska folkpartiet)
Sverige: Sverigedemokraterna (SD)
Tjeckien: Akce nespokojených občanů (ANO, Rörelse för missnöjda medborgare) och Svoboda a přímá demokracie - Tomio Okamura (Frihet och direktdemokrati – Tomio Okamura)
Tyskland: Alternative für Deutschland (AfD, Alternativ för Tyskland)
Ungern: Fidesz (förkortning för Fiatal Demokraták Szövetsége, ungerska medborgarunionen) och Jobbik (Rörelsen för ett bättre Ungern)
Österrike: Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ, Frihetspartiet)
