ROM – Italien är på nyheterna dessa dagar på grund av två viktiga skeenden. För det första har Inrikesminister Matteo Salvini – trots massivt motstånd från media, rättsväsendet och kyrkan – stängt landets hamnar för olagliga invandrare och därigenom minskat antalet som kommer från Medelhavet med 97 procent mellan 2017 och 2019. För det andra har deras civilisationistparti Lega gått från att få sex procent av rösterna i EU-valet 2014 till 34 procent i EU-valet förra månaden, vilket gör det till Italiens överlägset populäraste parti.
 En jämförelse av illegala invandrare som anlänt sjövägen till Italien mellan den 1 januari 2017 och den 12 juni 2019. Källa: Italiens myndighet för samhällsskydd. |
Sett utifrån så tyder den här dramatiska utveckling i Italien på att ett växande antal av landets 61 miljoner invånare har slutat att förneka sitt lands apokalyptiska invandrings' och islamiseringsproblem och är beredda att konfrontera landets existentiella hot. Men är det verkligen på detta sätt, har italienarna vidtagit åtgärder i kampen om kontroll över sitt öde? Vad innebär stängningen av hamnar och hur viktig är uppgången för Lega?
För att forska om dessa frågor tillbringade jag en vecka i Rom, jag träffade 25 politiker, diplomater, journalister och intellektuella som omfattar en brett spektra av åsikter; Salvini jämfördes med alla från Juan Perón till Margaret Thatcher. Jag blev väldigt imponerad av omfattningen av den pågående striden, en strid där civilisationisterna har en tillfällig och sårbar fördel som minsta felsteg snabbt skulle kunna ändra på.
 Den röda droppen markerar den italienska ön Lampedusa, det europeiska område som ligger närmast Libyen. |
Italiens utmaningar utgör kontexten för denna strid. Regeringen är på alla nivåer känd för att vara dysfunktionell, från Roms trafik till Genuas bro. Befolkningen har den äldsta medianåldern i världen, 48 år. Nästan tre fjärdedelar av italienarna är pessimistiska om landets framtid. Med den största statsskuld i Europa och kontinentens näst största statsskuld i procent av BNP riskerar de rättsliga åtgärder och höga böter av EU. Ön Lampedusa och Sicilien gör Italien till det land i Europa som ligger närmast anarkin i Libyen och är därför det land som mest påverkas av Afrikas befolkningsökning.
Värre är att de två dominerande kulturella krafterna i Italien – Kommunistpartiet och den Romersk-katolska kyrkan – båda är universalistiska som inte värdesätter det som gör Italien till en distinkt nation. Naturligtvis är båda för en storskalig invandring vilket uttrycks i Påve Francis passionerade uttalanden. Den 27 maj till exempel kallade han närvaron av invandrare "en inbjudan att återvinna några av de väsentliga dimensionerna av vår kristna existens".
Förutom dessa ädla skäl har andra italienare mer praktiska skäl för att vilja ha ett ohämmat inflöde av invandrare. Italiens Vänstern kan inte låta bli att märka att invandrarnas röster hjälper deras motsvarigheter i andra länder (dvs Frankrike). Statsfinansierade myndigheter som har hand om invandrarfrågor sysselsatte omkring 36 000 personer och fick säga upp 5000 anställda när antalet olagliga invandrare minskade och ytterligare 10 000 förväntas sägas upp. Korruption, inklusive förskingring och prostitution, är endemiskt hos dessa myndigheter, där Maffian tjänar "stora pengar på invandrarna".
På andra sidan står de som vill hylla inte endast nationen Italien och dess ärorika nationella kultur utan också dess många distinkta regioner med sin långa historia, sina skilda dialekter och berömda matkulturer. Venedig till exempel var självständigt i elva århundraden (697 – 1797) och utvecklade en unik metod att göra glas (Murano) och har sin egen musiktradition. Civilisationistisk stolthet över detta kulturarv står i direkt motsats till en universell inställning.
Det är Matteo Salvini, 46 år gammal, som leder den cilisationistiska trenden att bevara. Han är en karriärpolitiker som anslöt sig till det då marginella partiet Lega Nord när han var 17 år och blev medlem av kommunfullmäktige när han var 20 och han arbetade sig upp inom partiet för att slutligen ta sig an och år 2013 besegra partiets långvarige ledare. Som den nye ledaren förvandlade han snabbt ett regionalt parti till ett nationellt sådant (och tog bort ordet "Nord" från namnet) och gjorde kontroll av invandring till sitt centrala budskap.
 Inrikesminister Matteo Salvini bär ofta lokala tröjor för att betona regional stolthet, som här, i södra Italien. |
Salvini dominerar partiet och driver Italiens politik till den grad att landets framtida kurs till stora delar beror på hans prioriteringar, färdigheter, djup, vision och uthållighet. Om han skulle lyckas med att få stängningen av hamnarna till att vara en långsiktig lösning på invandrings- och islamiseringsproblemet så förebådar hans valframgång en vändpunkt för Italien. Men om han misslyckas med detta kommer italienarna inte att på länge kunna få möjlighet att kontrollera sina gränser och hävda sin identitet och suveränitet.
Mer generellt så har Italien möjlighet att ansluta sig till Ungern när det gäller att leda Europa bort från sitt nuvarande förfall; men för att detta skall kunna ske krävs enormt stor skicklighet och mer än en nypa tur.
Uppdatering 17 juni 2019:
(1) Paolo Quercia från Perugia University påpekar för mig att tidigare år har "Italien spenderat mer än halva sin försvarsbudget på att rädda och sedan ta hand om baskostnaderna för illegala invandrare från Afrika". Man har sedan spenderat mycket mer på undervisning, utbildning och kulturell integration.
(2) Förutom att de fick 34 procent av rösterna i EU-valet i maj så var det tack vare Lega som Vänstern förlorade i några av sina sedan länge starka fästen i de italienska kommunvalen i maj-juni (Forlì, 50 år; Ferrara, 69 år). Staden Riace, vars vänster-borgmästare blev internationellt berömd för att ivrigt välkomna invandrare från Afrika och Sydasien och vars befolkning en tid nästan till hälften bestod av invandrare, röstade nu på en borgmästare som stöds av Lega.
 Riace, en by i Kalabrien. |
(3) Föga förvånande med tanke på deras diametralt motsatta syn på olagliga invandrare kritiserar Påve Francis bittert Salvini, även om han inte nämner honom vid namn, som här: "Vi hör vädjanden från personer som flyr i överfulla båtar med förhoppningen att någon hamn skall välkomna dem i ett Europa som öppnar sina hamnar för fartyg som kommer att lasta av sofistikerade och dyrbara vapen som är kapabla att skapa destruktion på att ett sätt som inte ens skonar barnen".
(5) En Rom-baserad kriminolog berättade för mig att "det har inte förekommit någon terrorism i Italien på 25 år". När jag räknade upp ett antal incidenter – attacken på synagogan i Modena 2004, McDonalds-incidenten i Brescia 2016, de planerade attackerna 2016 på Vatikanen och den israeliska ambassaden, arresteringarna av jihadister i Rom, Latina, Turin och Foggia – blev han helt tyst. Med andra ord står Italien inför det vanliga problemet med de 6 (polis, politiker, press, präster, akademiker och åklagare) som lever i förnekelse.
