Inledning: Detta är första gången sedan år 2000 som jag är oense med alla andra analytiker om en utveckling som sker i Mellanöstern. Då var jag ensam om att förutspå att Hafez al-Assad i Syrien inte skulle nå ett diplomatiskt avtal med Israel. Idag är jag ensam om att inte se valet i Istanbul som början på en ny era utan som ett tillfälligt avsteg från den gamla. Vi får se. DP
Mellanöstern har med rätta ett rykte som outgrundligt med till synes ologiska handlingar i vardagen. Den saudiske kronprinsen kidnappade Libanons premiärminister när han var på besök i landet och tvingade honom att avgå bara för att se honom återgå till sin position när han kom tillbaka hem. Den Palestinska Myndigheten vägrade ilsket att närvara vid en konferens i Bahrain där de skulle kunna få uppemot $27 miljarder. Och så har vi omvalet i borgmästarvalet i Istanbul som hölls i söndags.
Det första valet hölls i mars och President Recep Tayyip Erdoğans kandidat förlorade med en så liten marginal som 0,16 procent. Missnöjd med detta resultat gjorde Erdoğan vad som faller sig naturligt för diktatorer att göra, han beordrade att valet skulle ogiltigförklaras på grund av en mindre teknikalitet, med åtföljande omval. Man kan också föreställa sig att han beordrade sina underhuggare att se till att det blir rätt denna gång och se till att hans kandidat vinner med en betydande marginal. Istället förlorade hans kandidat med hela 9,22 procent, nästan 60 gånger större marginal än hans förlust första gången.
 Ekrem Imamoğlu, Istanbuls nyvalde borgmästare talade till sina anhängare efter sin valseger. Men hur länge kommer deras hänförelse att vara? |
Detta drama föranleder två frågor.
För det första, varför tillät Erdoğan det att ske? Han har styrt landet som en absolut diktator i omkring sex år så det hade varit konsekvent av honom att kräva en stor seger. Han kontrollerar militären, polisen, parlamentet, rättsväsendet, bankerna, media och utbildningssystemet. Han gör vad han vill. Han till exempel:
Manipulerar och ogiltigförklarade naturligtvis det första valet i Istanbul. Han bygger palats och flygplatser var han vill till vilken kostnad som helst. Han beordrar centralbanken att ta ut så höga räntor som passar honom. Han iscensatte en "kontrollerad kupp". Efter behag borrar han för gas i ett grannlands exklusiva ekonomiska zon eller kränker deras luftrum. Han konspirerar med ISIS. Han använder sig av ligister för att skrämma motståndare. Han avskedar, fängslar eller torterar alla som går emot honom i Turkiet, inklusive utlänningar. Han bortför turkar från avlägsna länder. Han skapar och använder sig av sin egna privata armé.
 Den turkiske regeringen sände Barbaros Hayrettin Paşa, ett seismografiskt forskningsfartyg, för att leta efter naturgas i Cyperns exklusiva ekonomiska zon. |
Med tanke på att han har sådan makt varför tillät han fria val i Istanbul och varför manipulerade han inte resultaten? Diktatorer brukar inte låta sina fiender vinna landets viktigaste stad och än mindre efter att Erdoğan kallade kampen om Istanbul för en fråga om "nationell överlevnad" och förutspådde att "om vi snubblar i Istanbul förlorar vi fotfästet i Turkiet".
Egendomligheterna i samband med valet i Istanbul passar in i ett större sammanhang som jag har kallat "Erdoğan-gåtan". Gång på gång vidtar den turkiske presidenten ologiska eller kontraproduktiva åtgärder: Helt opåkallat skaffade han sig en mäktig fiende genom att 2013 förklara politiskt krig mot Fethullah Gülen, hans långvarige islamistiska vapenbroder. Han förverkade rätten till viseringsfria resor för turkar till EU, ett väldigt viktigt mål, han föredrog istället att hålla sig till meningslös formalitet. Han gjorde en enorm ansträngning och betalade ett högt politiskt pris för att vinna en folkomröstning 2017 för att ändra den konstitution han ignorerat i åratal. Han sänkte den turkiska valutan 2018 eftersom han bisarrt nog tror att hög ränta leder till hög inflation och drar av detta slutsatsen att "(höga) räntor är orsaken till allt ont".
 Antalet turkisk lira som motsvarar en amerikansk dollar under det senaste decenniet. Grafen motsvarar på ett ungefär kvalitén på Erdoğans styrelsesätt. |
Men de olika förklaringarna som läggs fram för att förklara de förnedrande förlusterna – Erdoğans sviktande vilja, han har ett trick i bakfickan, han vill ha en återgång till demokrati – verkar för mig föga troliga.
Min andra fråga är: Varför är ingen förutom jag förundrad över denna utveckling? Alla analytikers analyser som jag läser behandlar den fungerande demokratin i Turkiet som helt normal, man ignorerar att landet domineras av en despot. Rubriker i media talar om ett "tektoniskte skifte", ett "svårt bakslag", och ett "katastrofalt nederlag", och utgår från att Erdoğan kommer att acceptera sin förlust. För dem är valet i Istanbul början på en ny era för Turkiet.
Inte för mig. Jag ser det som en avvikelse som kommer att korrigeras. Följaktligen förutspår jag att Erdoğans tyranniska impuls, för tillfället oförklarligt vilande, snart kommer att blossa upp igen. När detta sker kommer han att ta tillbaka kontrollen över Istanbul. Han kanske återigen använder sig av en teknikalitet eller så kanske han denna gång anklagar borgmästaren för att ha förbindelser med Gülen och "terrorism." Oavsett anledning så kommer resultatet att bli detsamma: en bekräftelse på att autokratens högsta vilja råder över hela landet.
I efterhand kommer valet i Istanbul att ses som ett undantag på Erdoğans väg till absolut kontroll. Det kommer att kommas ihåg inte som ett tektoniskt skifte, svårt bakslag eller katastrofal förlust, utan som ett litet mellanspel i den obevekliga utvecklingen av hans lands ödeläggelse.
