Som alltid är det kolossala förändringar på gång i Mellanöstern. Som vanligt är den mesta av utvecklingen negativ. Här är en guide:
Vatten ersätter bensin som huvudvätska: Olja och gas står fortfarande för nästan 60 procent av världens energi, men detta minskar och även de mest förmögna oljeproducenterna känner pressen ("GCC-staterna tar till nya skatter när oljeintäkterna förblir låga"). I motsats till detta är det striden om vatten som håller på att bli en större källa till internationella spänningar (det vill säga Turkiet mot Syrien, Etiopien mot Egypten) och en drivkraft för inhemsk förändring (den syriska revolten 2011). Det är också en potentiell orsak till massmigration; en före detta iransk jordbruksminister förutspår att vattenbrist kommer att tvinga uppemot 70 procent av landets befolkning, eller 57 miljoner iranier, att emigrera.
Oman: Vatten, olja eller gas? I detta fall vatten.
Anarki ersätter tyranni: Naturligtvis finns några tyranner kvar, framförallt i Turkiet och Iran, men anarki har blivit regionens största fördärv, inklusive hela länder (Libyen, Jemen, Syrien) och delar av andra länder (till exempel Sinai). Även om det generellt sett utgör ett mindre hot mot omvärlden så är anarki en mer eländig personlig upplevelse än tyranni på grund av avsaknaden av riktlinjer. Som en koranlärd forskare på 1200-talet sade, "Ett år av sultanens tyranni gör mer skada än ett ögonblick av folkanarki".
Arabiska ungdomars misslyckade ansträngningar att få till stånd förbättringar: Omkring 1970 inledde många arabiskspråkiga länder en era av korrupt styre av starka män. Med början i Tunisien i december 2010 har försök att störta den gamla ordningen skakat om regeringar men det har fått få positiva konsekvenser. I vissa fall (Libyen, Jemen, Syrien) ledde det till inbördeskrig; i ett annat (Egypten) ledde det endast till att en yngre stark person kom till makten. De senaste upproren i Algeriet, Sudan, Irak och Libanon har ännu inte avslutats men oddsen är att de också kommer att sluta illa.
Islamistiskt styre slutade inte bra för Egyptens Mohamed Morsi som dog i fängelse.
Islamismens avtagande: Efter att ha nått toppen omkring år 2012 har det radikala försöket att tillämpa islamisk lagstiftning strikt och i sin helhet förlorat inflytande i Mellanöstern. Det finns flera orsaker till detta: en rädsla för verklighetsfrämmande fanatiker som Boko Haram, Shabaab, ISIS och Talibanerna; den förskräckliga upplevelsen för de muslimer som levde under islamistiskt styre (det vill säga Egypten 2012 - 2013); och sprickan mellan islamister (det vill säga Syrien) vilket lett till konkurrens mellan fientliga grupper. Vad som kan tänkas komma efter islamismen är oklart, men efter ett sekel av den och andra extremistiska ideologiers misslyckande (inklusive fascism och kommunism) har vi kanske en era med anti-ideologi framför oss.
Iran, inte Israel, är det land som orsakar mest splittring: I decennier var det frågan om den judiska staten som drev och splittrade politiken i Mellanöstern; nu är det Iran. Den islamiska republiken dominerar fyra arabiska huvudstäder (Baghdad, Damaskus, Beirut och Sanaa), uppträder aggressivt på andra ställen och sprider sin radikala version av Islam. Regeringar som en gång behandlade Israel som ärkefienden, i synnerhet Saudiarabien, arbetar nu tillsammans med israelerna på ett flertal sätt, både öppet och hemligt. Som en sidokommentar kan jag nämna att den globala Vänstern har ärvt de arabiska staternas gamla giftiga antisionism; Israel har nu bättre relationer med Saudiarabien än med Spanien eller Sverige.
Iran och Turkiet tar upp arabstaternas antisionism: Arabstaternas krigsföring mot Israel varade endast 25 år, 1948 – 1973, och slutade för 46 år sedan eftersom politikerna tyckte att denna konflikt var för dyr och för riskabel. Istället lämnade de det till understatliga aktörer som palestinierna. Irans Khomeini och Turkiets Erdoğan var ivriga att ta upp manteln och gjorde motstånd mot Israel till sitt centrala budskap. Hittills har de mestadels begränsat sin aggression till ord, men detta skulle kunna förändras dramatiskt förändras dramatiskt.
Amerikaner reagerar mot alltför mycket inblandning: George W. Bush inledde nästan samtidigt krig i både Afghanistan och Irak vilket många amerikaner tyckte var alltför kostsamma och äventyrliga, vilket ledde till en långsiktig motreaktion. Barack Obama och Donald Trump reagerade var och en på sitt karaktäristiska sätt (den ena kritisk mot USA, den andra högljutt nationalistiskt) för att minska USAs militära åtaganden i regionen. Obamas reträtt från sin röda linje 2012 och Trumps tillbakadragande av soldater 2019, båda involverade Syrien, symboliserar denna reträtt
Trump och Obama är överens i en liten fråga: tillbakadragande från Mellanöstern.
Ryssland för väsen men Kina bygger: Vladimir Putin verkar vara överallt – sluter handelsavtal, säljer vapen, skickar trupper, sammankallar konferenser – men detta är pyrotekniken av en makt på nedgång. Under tiden bygger Xi Jinpings Kina i tysthet upp sin ekonomiska infrastruktur, ett nätverk av politiska allianser och militärmakt i regionen, som kan kallas in närhelst Beijing beslutar att utöva sin vilja. Det är Beijing och inte Moskva som utgör det största hotet.
En otvetydig god nyhet (islamismens avtagande) står ut bland dessa många och utdragna problem.
 The Washington Times illustration till denna artikel. |
