Erdogans turkish delight
Ankaras korrupte presidents farliga styre

Recep Tayyip Erdoğans styre i Turkiet började i mars 2003 och kan delas upp i två lika långa tidsperioder.

Under den första perioden, som varade i åtta år och 4 månader, var han lysande. Landet upplevde en aldrig tidigare skådad ekonomisk tillväxt och regionalt inflytande. Han tog sig an problem som legat och grott under en längre tid, såsom den kurdiska frågan, samtidigt som han diskret hanterade sina militära överhögheter. Hans framgångar kulminerade i juli 2011 när han tog kontroll över militären, en prestation som ingen av hans föregångare någonsin lyckats med.

Vid ett dramatiskt möte den 29 juli 2011 avgick Turkiets arméchef och hela militärkommandot, vilket gav Erdoğan kontroll över de väpnade styrkorna.

Under de åtta åren och fyra månader sedan den vändpunkten har vi sett hans tidigare genialitet avdunsta och ersättas av inkonsekvens, njutningslystnad och oförutsägbarhet. På en mängd olika sätt:

Till att börja med har demokratisk legitimitet förvandlats till diktatur. Erdoğan framträdde på den nationella scenen som en ärlig, konservativ, from person som exakt passade Turkiets sinnesstämning. Vid sitt första framträdande 2002 fick hans nya Rättvise- och utvecklingsparti (Adalet ve Kalkınma Partisi, AKP) en imponerande 34 procenta av rösterna (och en häpnadsväckande 66 procent av platserna i parlamentet). En imponerande ekonomi och politik ökade antalet APK röster till 46 procent år 2007 och till 50 procent 2011. Efter det, i takt med att Erdoğans popularitet avtog, började han istället använda sig av ett uppbåd av maktmissbruk, från att dominera medierapporteringen till att sända ut flåbusar för att attackera rivaliserande partiers högkvarter till öppet fiffel med valsedlarna.

Erdoğans smarta ledarskap lockade tidigt till sig en ganska brokig grupp med ledare såsom landets mäktigaste religiösa islamist, Fethullah Gülen, och den ledande islamistiska politikern Abdullah Gül. Man attraherade tekniskt skickliga och kunniga personer såsom den ekonomiskt smarte mannen Ali Babacan och den utrikespolitiske gurun Ahmet Davutoğlu. Idag är dessa alla fyra Erdoğans fiender och motsätter sig med rätta honom på grund av hans utsvävningar.

Under Erdoğans första tidsperiod fick vi se en imponerande ekonomisk tillväxt med rikliga utländska direktinvesteringar såväl som turkisk export, teknik och entreprenörskap. Något som symboliserar denna prestation är regeringens förvandling av Turkish Airlines från ett mindre, dåligt skött nationellt flygbolag till ett prisbelönt globalt vidunder som kan ståta med att de har flest reguljärflyg (315) och flyger till fler länder (126) än något annat flygbolag. Men dessa glansdagar är nu inget annat än ett avtagande minne, främst på grund av Erdoğans egna brister: hans kleptokratimetoder, hans svågerpolitik (en svärson är finansminister) och idiosynkratiska åsikter. I synnerhet hans insisterande, trots alla belägg för motsatsen, på att hög ränta leder till hög inflation. Kännetecknande för dessa misstag är bland annat att den turkiska liran tappat nästan tre fjärdedelar av sitt värde och gått från 61 amerikanska cent i juli 2011 till 17 cent i dag.

Turkish Airlines stärker sin profil genom att förknippas med FC Barcelona.

En mani för offentliga anläggningar byggde en värdelös jättelik flygplats i Istanbul, den byggde landets största moské och mycket mer. Det är till och med tal om en kanal under Bosporen. Erdoğans storvulenhet tar sig också uttryck i personliga ägodelar såsom ett Boeing 747-8 flygplan värderat till $500 miljoner och världens största palats, en monstrositet med 1150 rum som är olagligt byggd på skyddad skogsmark. Förutom att tillfredsställa sina egna behov finns möjligheten att denna storhetsvansinnige man också kommer att utropa sig själv till kalif för alla muslimer, kanske på hundraårsdagen av avskaffandet av det Istanbul-baserade kalifatet, antingen den 10 mars 2021 (enligt den islamiska kalendern) eller den 4 mars 2024 (enligt den kristna kalendern).

Inom utrikespolitiken har den en gång så imponerande strategin "nollproblem med grannarna" degraderats till en dyster "ingenting förutom problem med grannarna"- verklighet. Relationen med Syrien har undergått den mest dramatiska förändringen: före juli 2011 nådde förhållandet mellan Ankara och Damaskus oöverträffade höjder med tilltagande resor och handel, samordnad diplomati och något kanske unikt: de två ledarna och deras fruar semestrande tillsammans. Halvvägs genom Erdoğans ämbetsperiod började relationerna försämras vilket ledde till Turkiets stöd till ISIS, till att man stängde av 40 procent av vattentillförseln till Syrien och slutligen till en invasion av landets nordöstra delar. Förutom med Damaskus är relationerna också giftiga med Baghdad och Abu Dhabi, Riyadh, Jerusalem och Kairo. Lilla Qatar sticker ut som Ankaras enda allierade land.

Om man ser bortom regionen så vidtog Erdoğan 2011 uppseendeväckande åtgärder som fjärmade stormakterna. Hans gangstrar misshandlade demonstranter på gatorna i Washington D.C. och hans flygvapen sköt ner ett ryskt stridsflygplan. I sin lösmynthet anklagade han Angela Merkel för att vidta "nazistiska åtgärder" och fördömde provokativt den kinesiska behandlingen av sin turkisk-muslimska uiguriska befolkningsgrupp. Erdoğan vidtog så småningom åtgärder för att blidka dessa regeringar och förbättrade relationerna utan att upphäva de tidigare skadorna.

Sultan Erdoğan.

Vart är Turkiet på väg? Stormar tonar upp sig med två faror som sticker ut: ekonomin och utrikespolitiken. De ekonomiska lagarna böjer sig inte för någon människa, inte ens för Sultan Erdoğan. Om han, vilket verkar troligt, håller fast vid sin nonsensteori om räntesatser och fortsätter att fjärma västerländska ekonomiska makter kommer han antingen att leda Turkiet i fördärvet eller till att de hamnar under kinesisk överhöghet.

Utrikespolitiken utgör den andra stora faran. Att bortröva oliktänkande turkiska medborgare, borra i Cyperns exklusiva ekonomiska zon och invadera en granne tyder på en arrogans som, med tanke på Erdoğans isolerade ställning, gör honom mycket utsatt. Vissa misslyckade utländska missöden – kanske det syriska – skulle kunna leda till både hans och AKPs politiska undergång.

Amerikanska ledare har i grund och botten varit okunniga om Recep Tayyip Erdoğan. George W. Bush underlättade för honom att bli premiärminister. Barack Obama kallade honom stolt för en vän. Donald Trump bjöd in till invasionen av Syrien. Försvarsdepartementet förleder sig själva att tro att deras NATO-allierade från förr en dag kommer att återvända. Utrikesdepartementet förlitar sig på sina traditionella instinkter att blidka.

I en ovanlig utveckling träffades George W. Bush och Erdoğan när han endast var ordförande för AKP och banade vägen för Erdoğan att bli premiärminister.

Tiden har kommit att inte endast betrakta Erdoğan som en fiende utan också att förekomma det hot han utgör för sitt land, sin region och mer därtill. Detta innebär att ta bort Turkiet från den föråldrade kategorin "NATO-allierade" och anse dem vara i samma liga som Iran: partner till Amerikas fiender, ideologisk angripare, understödjare av jihadistiskt våld samt kärnvapenaspirant. Endast på detta sätt kan man förbereda sig för problemen som kommer framöver.