Därför är jag inte en populist

Populismen har gjort stora framsteg i Västvärlden. Men den är vilseledande och jag hoppas innerligt att den misslyckas.

Det finns ingen standarddefinition av populism men det inkluderar alltid en viss nedvärdering av de rika och mäktiga medan man lovordar de dygdiga och oskyldiga vanliga människorna. Populister tillskriver den giriga, priviligierade och utnyttjande eliten frånstötande egoistiska motiv. De hävdar att om man bara kunde mobilisera människorna på landsbygden skulle man kunna fördriva den härskande klassen, ersätta dem och göra anspråk på sin rättmätiga andel.

Populismen finns såväl på vänsterkanten som högerkanten, och i USA representeras de av Bernie Sanders respektive Donald Trump. Vänsteranhängare fokuserar i allmänhet på pengar (Ockupera Wall Streets 1 %, Sanders miljardärer) medan högeranhängare attackerar påverkan inifrån (Tea Party-rörelsens träsk, Steve Bannons Djupa stat). Då och då, dock inte så ofta, enas de om en gemensam fiende, till exempel globalister.

Trump och Sanders är Amerikas ledande populister, de representerar höger- respektive vänsterkanterna.

Populismen behöver inte förlita sig på konspirationsteorier men ofta gör man det ändå eftersom dessa på ett enkelt och smidigt sätt förklarar hur en så liten minoritet är så rik och har så mycket inflytande. På samma sätt behöver man inte vända sig till antisemitismen men frestelsen att peka ut judar som rika, inflytelserika eller både och, finns där permanent.

Jag är inte någon populist. Jag skyller inte våra problem på de rika eller på byråkrater; snarare skyller jag på Vänstern.

Under två och ett halvt århundrade har Vänstern varit en källa till fruktansvärda idéer, främst bland dessa är socialismen men även många andra, inklusive: den ädle vilden, betoningen på jämlikhet över frihet, progressivism, den administrativa staten, det personliga är politiskt, den av människor skapade klimatförändringen, vitas skuldkänslor, äktenskap för alla och den "barnfria" rörelsen.

Visst ansluter sig vissa miljardärer och senatorer till dessa dåliga idéer, men många gör det inte. George Soros och Elizabeth Warren gör det, Sheldon Adelson and Ted Cruz gör det inte. Problemet är inte att någon är förmögen eller har makt utan det viktiga är personens åsikter. Så det är ett misstag att urskillningslöst ge sig på eliten.

Soros och Adelson är två av Amerikas ledande politiska bidragsgivare.

Vidare så spelar eliten också en oumbärlig roll: de flesta rika har tjänat sina pengar genom att skapa välstånd och regeringen måste förlita sig på byråkrater för att fungera. Att förstöra det gör irreparabel skada; titta till exempel bara på Venezuela och föreställ er vilken skada Jeremy Corbyns vänsterpopulism skulle göra i Storbritannien. ("Jätterika förbereder sig på att lämna Storbritannien 'inom minuter' om Labour vinner valet" lyder en rubrik).

Högsta domstolen visar också på begränsningarna av det populistiska raseriet. Nästan per definition kommer alla som nomineras till domstolen från akademiska och elitkretsar. (G. Harrold Carswell fastslog detta redan 1970). En domares privilegium och ställning är oändligt mycket viktigare än hans goda omdöme och förmåga att uttrycka sig.

Jag skrattade nyligen när jag läste en insändare. Det var en en artikel av Christopher DeMuth som jag läste i Claremont Review of Books, redigerad av Charles Kesler. I artikeln introducerar DeMuth två idealtyper, Anywheres ("kosmopolitiska, utbildade, rörliga och med kontakter") och Somewheres ("förankrade i ... sina familjer, grannskap, klubbar och religion"). Den var mycket övertygande förutom att författaren DeMuth, redaktören Kesler och jag läsaren alla tillhör Anywheres (vi har alla tre akademisk examen från Harvard) och omfattar Somewheres åsikter. Återigen är stereotyperna vilseledande.

Trump (Penn '68, NBC, Forbes #275) rankas som en delvis populist. Det är därför som Bannon, frustrerad av denna delvishet, snabbt lämnade hans administration. Trump attackerar medie-eliten och underrättelsetjänsterna men inte de rika (naturligtvis inte eftersom han själv är en av dem) inte heller attackerar han judarna (även om det är lätt att föreställa sig att hans latenta stereotyper spricker fram).

Populism är ett förenklat svar på ett komplext problem. Precis som rasism felaktigt tillskriver en blandad befolkning en enda egenskap. På samma sätt som med rasism är det en okunnig, ondskefull impuls som, baserad på en lögn, det tillfredsställer basala instinkter. Det kan inte lösa problem utan skapar endast nya.

Är du missnöjd med utvecklingen i USA? Fokusera då på det verkliga problemet: vänstereliten – politiker, byråkrater, journalister, intellektuella, lärare, artister et al. Vänstern gav oss Sovjetunionen, det kommunistiska Kina och eländigheterna på Kuba, i Kambodja och Vietnam. Idag håller de på att aktivt förstöra Europa. Warren vill införa en förmögenhetsskatt, förbjuda fracking, införa ett regeringsmonopol på hälsovård och avskaffa Elektorskollegiet.

Så var smart och motsätt dig Vänstern, inte eliten.

The Washington Times illustration för denna artikel.

Uppdatering 26 november: Albert Jay Nocks "Isaiah's Job," Atlantic Monthly, 1936, är kanske den mest antipopulistiska analys jag någonsin läst. Jag rekommenderar att ni läser den. Artikeln förklarar vad som menas med de Återstående: "De Återstående är de som genom sitt intellekts kraft kan förstå (de principer som härrör från det vi känner som det mänskliga livet) och som genom sin karaktärsstyrka, åtminstone till viss del, håller fast vid dem. Massorna är de som inte kan göra någondera av dem".