Det har blivit en vedertagen sanning att påpeka att den gamla muren av arabisk antisionism har spruckit. Jag har själv gjort så. Men en kvardröjande fientlighet mot Israel skulle kunna explodera på nytt.
En kort historia om arabisk inställning till den judiska staten sätter denna fara i ett sammanhang:
 Amin al-Husseini 1929. |
Under ungefär 20 år, 1910 – 1930, var fientlighet mot sionister ett lokalt käbbel av lite intresse för andra arabiskspråkiga. Men så internationaliserade muftin i Jerusalem, Amin al-Husseini, den mest giftiga och inflytelserika antisionisten någonsin, konflikten genom att utfärda varningar för påstådd fara för Jerusalem.
Panarabiska nationalistiska känslor fick flera arabstater att intervenera militärt för att eliminera den nya självständiga staten Israel 1948. Chocken över deras nederlag (Nakba) ledde till att regeringarna i Egypten och Syrien föll och förvandlade antisionism till Mellanösterns mäktigaste politiska känsla.
Under de kommande 25 år, 1948 – 1973, utnyttjade nästa alla arabiska stater – med det iögonfallande undantaget Tunisien – den palestinska frågan för att avleda sina undersåtars uppmärksamhet och mobilisera dem. Ingenting annat kan jämföras med detta ämnes giftighet vad beträffar ilska, irrationalism och mordiskhet. Trots att de förlorade krig efter krig, inklusive det mest fullständigt förödande nederlag i historien (Sexdagarskriget 1967) så höll regeringarna fast vid sitt dödliga vansinne.
Så småningom, efter Oktoberkriget 1973, ledde växande förluster till ett förändrat synsätt. Anwar Sadats banbrytande besök i Jerusalem 1977 var det första större tecknet på att arabiska stater började känna att den militära konflikten med Israel var alltför smärtsam och farlig. Andra följde efter: ett misslyckat fredsfördrag med Libanon 1983, fredsfördraget med Jordanien 1994 vilket fortfarande upprätthålls, olika mindre diplomatiska förbindelser och närmandet mellan Saudiarabien och den Persiska Vikens shejkdömena och Israel. Så på statlig nivå följdes 25 år av oregelbunden krigsföring av 47 års försiktighet.
 Anwar Sadat talade i Israels parlament 1977. |
Årtionden av giftig antisionistisk propaganda hade dock påverkat befolkningarna starkt. Även om sofistikerade ledare räknade på kostnader och fördelar och drog slutsatsen att det var en dålig idé att konfrontera Israel, så satt deras undersåtar fast i sin ilska. Denna ilska hade delvis den gamla panarabiska karaktären samtidigt som man spädde på med en ny islamistisk bitterhet mot judar. Denna irredentistiska anda är fortfarande levande och farlig.
Främsta beviset på detta är presidentvalet nyligen i Tunisien. Tunisien utmärker sig som både det minst antisionistiska arablandet under årtionden och det arabland som idag har det mest öppna och demokratiska system; därför får deras val en extra stor vikt som indikator.
 Kais Saied, smeknamn Robocop. |
Den Tunisien-baserade Lamine Ghanmi kom fram till att Saieds popularitet "förstärktes av hans hetlevrade inställning till Israel", han hävdar bestämt att Tunisien befinner sig "i ett krigstillstånd" med den judiska staten och säger att normalisering med det är "ett stort förräderi". Tusentals firade hans valseger genom att gå ut på gatorna, hissa den palestinska flaggan och kräva att Israel förintades.
Andra håller med om denna bedömning. Den tunisiska dagstidningens redaktör Assia Atrous konstaterar att Saied "kraftfullt uttryckte sina känslor för palestinierna och deras nationalistiska kamp. Det var det som blev den avgörande skillnaden mellan honom och hans rival". Akademikern Abdellatif Hanachi instämmer: "Den palestinska saken var avgörande för honom. Den förändrade alltihop". Utanför Tunisien ser den egyptiske islamistiske politikern Osama Fathi Hammouda Saieds seger som "ett svårt slag mot arabisk normalisering med Israel".
Även om en beredvillighet att acceptera Israel har sipprat in i Gulfstaternas samarbetsråd, så har denna förskjutning inte kommit mycket längre. Så länge som den sunni-arabiska eliten betraktar Israel som en användbar, om än diskret, allierad mot den verkliga fara som utgörs av Teheran, så kommer dessa antisionistiska känslor att hållas i schack. Men när denna gemensamhet avmattas kan gammaldags palestinsktliknande hat mot Israel komma tillbaka i hejdundrande fart, med eländiga konsekvenser.
Det är ytterligare ett skäl för israelerna att med amerikansk hjälp avsluta konflikten genom att segra och få palestinierna att erkänna sig besegrade. När palestinierna ger upp kommer andra araber förmodligen inte längre att framhärda i sin ilska utan kommer så småningom att ge upp de också.
