Utvalda frågor & svar, redigerade.
Fråga: Hur ser du på Erdoğans påverkan på några av de tidigare Öststatsländerna, och hur kan den amerikanska regeringen mildra hans försök att öka sitt inflytande där?
Svar: För detta ändamål kan man dela in de tidigare Warszawapaktsländerna i två grupper: republikerna i det före detta Sovjetunionen där invånarna är turkfolk, och de före detta osmanska provinserna på Balkan. Turkiet har sentimentala och kulturella band till de förra medan man en gång styrde det senare.
För trettio år sedan när Sovjetunionen kollapsade verkade det som om republikerna med turkfolk (Uzbekistan, Kazakstan, Turkmenistan och Azerbajdzjan) skulle vända sig till Turkiet för ledning. Men det gjorde de inte, förutom i en begränsad utsträckning Azerbajdzjan. Banden är inte nära, de ekonomiska relationerna är inte djupa.
Däremot var det få observatörer som på den tiden såg länder som Albanien, Montenegro och Bosnien som måltavlor för ett starkt turkiskt intresse. Men sedan han kom till makten 2003 har Erdoğan ägnat dem stor uppmärksamhet. Han har en nyosmansk syn på världen vilket betyder att det är inte är politisk och militär kontroll han vill ha utan vad han vill ha är stort inflytande över dessa tidigare ägodelar. Eftersom de är små och fattiga länder kan Turkiet utöva ett starkt inflytande.
Ankaras ansträngningar har varit varierande, man har etablerat ett muslimskt turkiskt politiskt parti i Bulgarien och byggt stora moskéer i norra Makedonien. Turkarna spenderade mycket pengar och har haft en viss framgång. Men i slutändan förväntar jag mig en betydande motgång eftersom få personer på Balkan önskar leva under Erdoğans kontroll.
I detta avseende noterar jag att de turkisk-kontrollerade områdena på Cypern, vilka nu varit under Ankaras kontroll i 45 år, röstade på Mustafa Akinci, en ledare som är högljutt anti-Erdoğan. Om norra Cypern motsätter sig Erdoğan tyder det på att länderna på Balkan också kommer att göra det.
Så de turkiska ansträngningarna i både Centralasien och på Balkan har varit en besvikelse.
Fråga: Skulle ambitionen att göra Turkiet till en muslimsk högborg kunna bli Erdoğans fall?
Svar: Kanske.Trots alla moskéer, Imam-Hatip religiösa skolor, den kraftiga betoningen på islamiska seder och bruk, minskningen av alkohol och den press många barn känner, har religiositeten i Turkiet minskat på senare år. Många människor säger "Om detta är Islam är jag inte säker på att jag vill ha det".
Men på andra sätt har Erdoğan varit framgångsrik. Han har åstadkommit ett kulturellt skifte som är jämförbart med vad Atatürk uppnådde. Atatürk vidtog krafttag för sekularism under femton år 1923-1938; Erdoğan vidtog krafttag för nationalism under sjutton år 2002-2019. Turkarna har blivit konspiratoriskt sinnade, misstänksamma mot utlänningar och kulturellt chauvinistiska.
Med tanke på detta är AKPs koalition med MHP, det ärkenationalistiska partiet i Turkiet, fullt förståeligt. MHP representerar den största kulturella kraften i Turkiet idag. Ur en amerkansk synvinkel är det nationalistiska projektet inte mindre fientligt än det islamistiska. Erdoğan kanske har förlorat väljare men turkarnas inställning till Väst förblir fientlig. Alla tecken tyder på att landet fortsätter att genomgå förändringar som är ofördelaktiga för USA.
