Intervju gjord av Andreas Karyos från University of Nicosia. Publicerad av Cyprus Center for European and International Affairs.
Fråga: I vilken utsträckning tror du att den historiska bakgrunden påverkar spänningarna mellan Grekland och Turkiet?
Svar: Historiska minnen har stor påverkan på de grekisk-turkiska relationerna, liksom de har på de flesta internationella konflikter. I det här fallet började spänningarna på ett exakt datum – den 26 augusti 1071 före vår tideräkning, med slaget vid Manzikert, då turkarna började invadera och erövra de flesta grekiska landområdena. Sedan kom Konstantinopel 1453. I modern tid har Smyrna 1922, Istanbul 1955 och Cypern 1974 fortsatte denna trend. Nu, nästan ett årtusende efter Manzikert fortsätter det med det Turkisk-libyska avtalet från 2019 "om gränsdragningen av den maritima jurisdiktionen i Medelhavet", detta genom att man ignorerar de grekiska öarnas vanliga maritima rättigheter. Det gör också Erdoğans "återerövring" av Hagia Sophia förra månaden. Grekerna bör oroa sig för att turkarna, drivna av jihadistiska motiv, kommer att försöka erövra hela Hellas och Cypern.
 President Erdoğan i "Hagia Sophia Grand Mosque." |
F: Vilka blir konsekvenserna av att spänningarna mellan Turkiet och Grekland har trappats upp över frågan om Kastelorizo, en liten och isolerad ö långt öster om resten av Grekland?
S: Det skulle kunna bli Turkiets nästa "återerövring". År 2012 skrev jag en artikel med titeln "Kastelorizo – Medelhavets brännpunkt?" och åtta år senare oroar jag mig för att krisen till sist är annalkande när president Erdoğan söker folkligt stöd inför presidentvalet 2023. I synnerhet oroar jag mig för Jack Dulgarians scenario att Erdoğans regering invaderar Kastelorizo, snabbt erövrar det och utmanar resten av världen att agera. De grekiska väpnade styrkorna kan inte göra mycket på egen hand. NATO är en papperstiger. Israel kommer inte att gå i krig med Turkiet över en avlägsen grekisk ö med en befolkning på färre än 500. Men om Kastelorizo blir turkiskt till ett lågt pris för Ankara så kan man förvänta sig att de Egeiska öarna i Grekland står på tur. Problemet är att jag inte kan se hur man kan avskräcka Erdoğan med tanke på Europas svaghet och president Trumps förkärlek för den turkiske diktatorn.
 Den avlägsna grekiska ön Kastelorizo, med den renoverade moskén från 1700-talet. |
S: Turkiets problem med Grekland är endast en liten del av deras tvister med andra NATO-medlemmar, i synnerhet Bulgarien, Frankrike, Tyskland och USA. Detta innebär att Grekland nu, till skillnad mot tidigare decennier när Aten stod ensam mot Ankara, är del av en större, om än inte helt utvecklad eller beslutsam gruppbildning. När det gäller NATOs södra flank så har den knappast existerat för någon annan än de amerikanska styrkorna, med tanke på den allmänna europeiska självnedrustningen.F: Vilka konsekvenser får den nya omgången Grekisk-turkiska dispyter på NATOs södra flank?
F: Vad händer om Erdoğan driver syriska och andra illegala migranter till Grekland?
S: Åren 2015–2016 fungerade Grekland som en transitzon för Tyskland, Sverige och andra länder. Den situationen gäller inte längre och Grekland har i allmänhet blivit en slutdestination. Vilket symboliseras av det "levande helvetet" i Camp Moria på Lesbos, man har gjort sig själv till en oönskad destination. Nyheter sprids snabbt och migranter som för närvarande är i Turkiet kommer att vara mindre benägna att lämna det för Grekland. Detta skulle kunna förmå den turkiska regeringen att sätta press på dem genom att försämra deras omständigheter eller tvinga dem att lämna landet.
 Flygfoto över det "levande helvetet" vid Camp Moria på Lesbos. |
F: Vilka är utsikterna för ett trepartspartnerskap i östra Medelhavet (Grekland –Cypern – Israel, Grekland – Cypern – Egypten)?Å andra sidan oroar jag mig mycket för Republiken Cypern, beläget endast 160 km från Syrien och de har en i praktiken öppen gräns med det turkiskockuperade norra Cypern. Tills nyligen har regeringarna i Syrien och Turkiet av okänd anledning inte riktat in sig på Cypern men det kan förändras. Asylansökningarna fyrdubblades mellan 2016 och 2019, från 2936 till 13 200, de flesta migranter anländer via den turkiskockuperade norra delen.
S: Utsikterna är utmärkta för båda. Dessutom har de enda tre demokratierna i östra Medelhavet gemensamma ekonomiska intressen, i synnerhet gas- och säkerhetsfrågor. (Förresten, jag gillar Dmitri Shufutinskys charmiga idé att kalla det Grekisk-cypriotiska-israeliska partnerskapet en "Antikens axel"). Eastern Mediterranean Gas Forum är förmodligen ännu viktigare. Sammantaget åskådliggör dessa nya gruppbildningar tydligt för Ankara vad priset blir för att agera som en skurkstat.
F: Vidtar Ankara några åtgärder med anledning av sin utfrysning?
S: Man leker med tanken på att förbättra relationerna med Jerusalem men det är alltför oförenligt med dess islamistiska ideologi; vidare har israelerna äntligen blivit skeptiska. Ännu viktigare är att Ankara försöker bygga upp alternativa partnerskap på andra ställen, till exempel med Spanien, Italien, olika baltiska stater, Libyen, Qatar, Iran, de turkiska republikerna, Ryssland och Kina.
F: Hur kommer det att gå med avtalet mellan Turkiet och Libyen?
S: Avtalet har stor betydelse för både Libyen och andra. Det ger turkarna en direkt roll i Nordafrika för första gången på över hundra år. En förbisedd aspekt av avtalet gäller Fayez al-Sarraj, ledare för GNA-gruppen som stöds av Ankara, de hävdar att de är av Kuloğlu eller etniskt turkiskt ursprung; Förutom al-Sarraj stöder de cirka 20 procent libyer som delar denna etnicitet i stor utsträckning det turkiskstödda GNA. Om detta turkiskorienterade tillvägagångssätt lyckas i Libyen så kan man förvänta sig att Erdoğan förlitar sig på det också på Balkan och kanske även i europeiska länder som turkarna har utvandrat till.
