Gamal Abdel Nasser, Egyptens karismatiske härskare, dog för 50 år sedan idag. Under hans arton år vid makten, 1952 – 1970, dominerade han Mellanöstern och han är fortfarande ett mycket intressant ämne.
 Beiruts "Al-Akhbar" förkunnade den 24 september att "Ett halvsekel efter hans bortgång ... är Gamal Abdel Nasser framtiden" |
Enligt Googles Ngram förekommer sedan 1970 ordet "Nasserist" allt oftare i engelskspråkiga böcker. En artikel i en libanesisk dagstidning förkunnade förra veckan att "Nasser är framtiden", man kallade honom för den "odödliga ledaren" och proklamerade att han förblir "en nödvändighet för att möta de nuvarande utmaningarna, hans idéer och val ger oss en solid grund att stå på för att hantera framtiden".
 "New York Times" huvudrubrik den 29 september 1970. |
I rapporterna om Nassers död, förmedlade rubriker i New York Times kortfattat både den välvilliga, positiva mediabilden av honom bland västerlänningar och deras tro på hans universella popularitet bland araberna: "Detta är ett hårt slag mot fredssträvandena", "Amerikanska tjänstemän ser en period av instabilitet i Mellanöstern", "Arabvärlden är bedrövad av sorg". Den verkliga historien var dock en helt annan, Nassers styre ledde till katastrof för Egypten i form av politisk, ekonomisk och kulturell nedgång.
Nasser var en 34-årig överste när han tog över genom en statskupp 1952, han var den förste infödda egyptier som styrt landet sedan faraonerna. Hans ambitioner var lika enorma som hans idéer var illusoriska. Han störtade en kung och inrättade ett förtryckande militärstyre som 68 år senare fortfarande består. Han fördrev både stora markägare och små köpmän, sedan jagade han bort de levantiska entreprenörerna – främst italienare, greker och libaneser – som drev ekonomin. Han förföljde den lilla men blomstrande judiska församlingen på 75 000 till den grad att den numera består av 10 (vid den senaste räkningen) äldre kvinnor.
Han anpassade sig till Sovjetunionen, industrialiserade Egypten efter sovjetiskt mönster och styrde med post-Stalinliknande brutalitet. Nasser var förtrollad av hägringen att få alla arabisktalande länder under sin kontroll och för att uppnå detta förenade han sig med några av dem och krigade med andra. Mer än någon annan gjorde han antisionism till grundpelare i det politiska livet i Mellanösternpolitiken och förvandlade frågan om palestinska flyktingar till palestinsk irredentism. Längs vägen startade han Sexdagarskriget 1967 och sände in sina väpnade styrkor till det mest skeva militära nederlaget i historien.
Nasser visade sig vara en mästare på bedrägeri. Han låtsades vara en civilperson samtidigt som han utvidgade militärens maktmonopol över ekonomin, säkerheten, lagstiftnings- och rättssäkerhetsfrågor. Han påtvingade en socialism som administrerade stadsbussar med två serviceklasser samtidigt som han berikade sina kumpaner. Hans fingerade enhet med Syrien dolde en rå drift att dominera. Hans skenbara fientlighet med islamister dolde en smutsig kamp för krigsbyte.
Jag anlände till Egypten några månader efter Nassers bortgång i juni 1971. Det var en spännande tid, jag bevittnade hur hans efterträdare Anwar al-Sadat öppnade upp landet genom att skära ner på inte bara socialismen utan även banden med Sovjet och de utländska äventyren. Varje dag kändes ljusare än dagen innan.
Och ändå har Egypten aldrig kommit bort från Nassers arv. Regimen håller fast vid en nonchalant brutalitet gentemot oliktänkande och en ihärdig fientlighet gentemot Israel som varar längre än fredsavtalet som undertecknades för fyrtioett år sedan. De släpar efter ekonomiskt, pensionerade militärer spelar en viktigare roll än någonsin och landet är oförmöget att försörja sig självt eller producera varor som världen vill ha. En befolkning på 100 miljoner tränger i stort sett in sig på de åtta procenten av Egypten som omfattar Nildalen och Nildeltat. Ständigt utvidgad bosättning på jordbruksland och utsikten till minskat vattenflöde från Nilen förebådar en framtida kris. Inte ens den berömda egyptiska bomullen finns längre.
 Ett nattfoto taget av NASA år 2010 visar de befolkade områdena i Egypten. |
Sålunda gled Egypten bort från sin gamla status som det främsta arabiskspråkiga landet bland tjugo arabiskspråkiga länder till att vara irrelevant.
Rubrikerna i New York Times symboliserade Västvärldens aningslöshet om den djupgående elakartade naturen av Nassers styre. Slag mot fredsansträngningarna? Knappast: endast efter Nasser kunde Sadat dra ut Egypten från dess tärande konfrontation med Israel.
Period av instabilitet? Nej, Nassers död avlägsnade regionens mest destruktiva element. Araberna bedrövade av sorg? Vissa ja: men många andra kände lättnad.
Egyptens moderna historia visar återigen att när ett land faller i händerna på en despot kan återgången till normalt liv ta mycket lång tid. Tidigare exempel på detta är Ryssland, Kina och Irak; Venezuela, Nordkorea och Iran är andra mer aktuella exempel.
 Nasser helt obesvärad med sin själsfrände, Fidel Castro |
ed tanke på den fruktansvärda stagneringen under Gamal Abder Nassers halvsekellånga skugga så förutspår jag pessimistiskt att om ytterligare femtio år kommer Egypten år 2070 att fortfarande lida av hans inflytande. Härskare kommer och härskare går, oförmögna att bryta de barriärer han införde för så länge sedan.
Tillägg 28 september 2020: (1) Jag inkluderar Nasser i min lista över Mellanösterns mest betydelsefulla politiker under 1900-talet, av vilka alla har grundat nya stater: Atatürk (Turkiet), Ibn Saud (Saudiarabien), David Ben Gurion (Israel), Gamal Abdel Nasser (självständigt Egypten) och Khomeini (islamistiska Iran).
(2) Lyckligtvis har det stryk han åkte på 1967 misskrediterat Nasser bland de unga egyptierna som idag tenderar att se hans styre som en "era av nederlag". Omvänt så minns man monarkin (som historikern Tarek Osman uttrycker det) som "liberal, glamorös och kosmopolitisk".
(3) Egyptens nuvarande president Abdel-Fattah Al-Sisi visade hur regimen fortfarande sitter fast i Nassers arv då han 2018 hyllade Nasser som en förkämpe för social rättvisa, gratis utbildning och gratis hälso- och sjukvård och som "ledare för nationell självständighet som placerade Egypten i centrum för internationell uppmärksamhet".
(4) Annat jag skrivit om Nasser inkluderar flera bokrecensioner:
- Recension av "Nasser's Blessed Movement: Egypt's Free Officers and the July Revolution" av Joel Gordon. Orbis, Våren 1993.
- Recension av "Nasser: The Final Years" av Abdel Magid Farid. Middle East Quarterly, juni 1995.
- Recension av "Ike's Gamble: America's Rise to Dominance in the Middle East" av Michael Doran. Middle East Quarterly, Våren 2017.
(5) Tekniskt sett blev Nasser inte president i Egypten förrän 1956, men han var en nyckelperson sedan statskuppen den 23 juli 1952, så jag hänvisar ovan till "hans arton år vid makten 1952–1970".
