 Benjamin Netanyahu i sitt kontor med Daniel Pipes. |
Från det ögonblick jag träffade Benjamin Netanyahu gillade jag honom. På ett personligt plan har vi haft sporadiska men goda relationer under nästan fyrtio år. Vi träffades första gången 1983 när han var förste sekreterare på den israeliska ambassaden i Washington och jag arbetade på utrikesdepartementet. Under decennierna därefter började jag beundra honom för hans många bedrifter.
Men det är dags för honom att lämna.
Netanyahu blev 1996 Israels yngste premiärminister någonsin. Hans ämbetstid hade sina upp- och nedgångar. När jag besökte honom då han varit premiärminister i en månad skrev jag uppskattande att han "glöder och ser framåt". Glöden dämpades under hans svaga och amoraliska första premiärministerperiod till den grad att jag 1999 skrev en exposé över hans misslyckade Golanhöjdspolitik och hoppades motvilligt att hans motståndare skulle vinna valet.
Saker och tings förbättrades 2003 - 2005 när Netanyahu var Israels finansminister. Hans ekonomiska utbildning gjorde att han hade kunskapen och självförtroendet att vidta impopulära men välbehövliga åtgärder vilka än i dag gagnar Israel. När han blev premiärminister för andra gången hade Netanyahu lyckligtvis mognat. Han styrde med en moralisk kompass, utövade verkligt ledarskap och imponerade tillräckligt på israelerna för att bli omvald fem gånger mellan 2013 – 2020. Kommer mars 2021 att bli sjätte gången?
 Ett kondoleansbrev från Benjamin Netanyahu när min far Richard Pipes dog. (Klicka här för en större version) |
Vi har haft kontakt med varandra under årens lopp. Han tog sig till och med tid att skicka mig ett generöst kondoleansbrev och ringa mig efter att min far dog 2018. Så jag vill betona att mitt problem med honom varken är politiskt eller personligt. Snarare handlar det om två problem: ett frenetiskt undvikande att ställas inför rätta och fjärmandet av allierade.
Netanyahus motståndare, oförmögna att besegra honom i val, har tillgripit en mångfald av stämningar för att göra slut på hans politiska karriär. Med tanke på att Netanyahu rört sig nära den lagliga gränsen hävdar Alan Dershowitz övertygande att hans "öde ligger i väljarnas händer, inte i utredares eller domstolars". Men även om man antar att han är oskyldig så skadas landet av Netanyahus desperata ansträngningar att undvika eller åtminstone minimera effekterna av rättsfallen.
Netanyahus personliga prioriteringar, inte partiets eller landet, driver nu den israeliska inrikespolitiken, med förödande konsekvenser för ekonomin, folkhälsan och allmänhetens förtroende. Under frenetiska försök att bilda en regering i juni 2019 till exempel, gav premiärministern hemliga erbjudanden till medlemmar av oppositionspartier och övervägde en koalition med den antisionistiska Gemensamma listan. Också, för att säkerställa lojaliteten från Haredi (ultra-ortodoxa) partierna ger han dem orimligt mycket inflytande över det israeliska samhället på bekostnad av landets sammanhållning.
Vare sig Netanyahu förtjänar sitt juridiska elände eller ej så är han utan tvekan själv ansvarig för fjärmandet av allierade. Den politiska klassen misstror honom och är förbittrade över att regeringen är underordnad hans personliga intressen. "Vem som helst förutom Bibi" är en slogan som representerar denna känsla. Tidigare kolleger i Likud-partiet – Naftali Bennett, Moshe Kahlon, Avigdor Liberman och Gideon Sa'ar – har öppet förklarat sig vara hans politiska fiender och har ilsket övergett Likud för att grunda sina egna rivaliserande partier.
Mest förödande var dock Ze'ev Elkins fördömande av Netanyahu helt nyligen, då Elkin tillkännagav att han lämnade Likud för att ansluta sig till Sa'ars nystartade parti. Under ett årtionde var Elkin Netanyahus förtrogne och fyllde otaliga nyckelroller för honom från koalitionsordförande till rysk tolk med Vladimir Putin. Elkin anklagade i ett chockerande avslöjande Netanyahu för att "förstöra Likud" genom att förvandla det till ett "bysantinskt hov" och en personlighetskult. Han anklagade Netanyahu för att ge falska löften till "vänner, allierade, aktivister och vanliga medborgare".
 Ze'ev Elkin tillkännager sitt utträde ur Likud-paritet och att han ansluter sig till partiet Nytt Hopp. 23 december 2020. |
otvilligt drar denne analytiker slutsatsen att det är dags för Netanyahu att gå vidare. Han är redan den premiärminister som suttit längst i Israel. Hans optimism och vision fungerar som hans arv, liksom hans ekonomiska kunnighet och hans beslutsamhet mot fiender till den judiska staten. Hans belöning bör vara att väljas till Israels nästa president om ett halvår.
Som en 71-åring till en annan, jag har noterat Israels yngre generations stora talang och uppmanar min vän Bibi att ge dem den chans de förtjänar.
