[Rubrik i WT: "Araber och muslimer accepterar i allt högre grad Israel medan den globala vänstern avvisar det"]
Att fyra arabstater på fyra månader normaliserade förbindelserna med Israel är en anmärkningsvärd utveckling som öppnar för möjligheten att arabstaternas krig med Israel, som började 1948, håller på att avvecklas.
Men det finns fler goda nyheter, mindre synliga och också potentiellt betydelsefulla: en förändring äger rum bland de människor som utgör Israels ultimata fiende, dess arabiska medborgare. Denna sektor kanske äntligen börjar avsluta sin självpåtagna politiska isolering och erkänner den judiska staten.
 Israels första arabiska minister Raleb Majadele talar vid Yad Vashem 2008. |
Först lite bakgrund: omkring 600 000 araber flydde när Israel bildades, inklusive de flesta med högre utbildning, kvar blev 111 000 personer, de flesta bönder. Denna decimerade befolkning multiplicerades många gånger under årtiondena, kompletterade av en stadig tillströmning av invandrare (i vad jag kallar för den "muslimska aliyan"); Israels araber uppgår nu till 1,6 miljoner eller omkring 18 procent av landets befolkning.
Den befolkningen har för länge sedan lämnat landsbygdens begränsningar bakom sig, har blivit utbildade, rörliga och har kontakter. Vid det här laget har den inkluderat en domare i Högsta Domstolen och en regeringsminister, ambassadörer, affärsmän, professorer och många andra framstående personer.
Trots denna imponerande utveckling har muslimerna konsekvent röstat för radikal och antisionistisk representation i Israels parlament, Knesset. Deras medlemmar (MK) skiljer sig kraftigt från varandra ideologiskt, de är splittrade på palestinska nationalister, panarabiska nationalister, islamister och vänsteranhängare men alla avvisar de Israels judiska karaktär.
Genom att göra detta exkluderas de från att påverka hur landet styrs. De förbjuds inte endast från att delta i beslut om känsliga utrikespolitiska- och försvarsfrågor utan de har i stort sett inget att säga till om vad beträffar regeringsbildning och bara vid sällsynta tillfällen (som Oslo-avtalet 1993) har de en röst i viktiga regeringsbeslut. Alla försök hittills av arabiska politiker att bryta detta dödläge har misslyckats.
 Mansour Abbas i Knesset. |
In träder Mansour Abbas, 46, ledare för ett islamistiskt parti, Förenade arablistan (också känd som Ra'am) som har fyra av Knessets 120 platser. Han kommer från staden Maghar i Galileen och har en tandläkarexamen från Hebreiska Universitetet i Jerusalem; för närvarande studerar han för en doktorsexamen i statsvetenskap vid universitetet i Haifa. Han är gift, har tre barn och arbetar som tandläkare i Maghar.
Abbas (inte att förväxlas med Mahmoud Abbas, 85 år, ledare för den Palestinska Myndigheten) framträdde nyligen som en politiker beredd att agera pragmatiskt för Israels araber. I en tid av valturbulens med nyval planerat till mars 2021 har han blivit en omedelbar maktmäklare på grund av sin beredvillighet att samarbeta med Benjamin Netanyahu och kanske till och med rädda kvar Netanyahu som premiärminister.
Han talar öppet om sina avsikter och säger "Netanyahu försöker dra nytta av mig men jag gör samma med honom". Speciellt vill han att Netanyahu ska underlätta laglig konstruktion i arabiska städer och godkänna medel för att ta sig an kriminaliteten bland araber. Framgång inom dessa områden skulle kunna ge honom tillräcklig attraktionskraft för att vinna fler platser i nästa parlament.
En nyligen genomförd opinionsundersökning visar att Mansour Abbas tillvägagångssätt har gått hem hos folk. Yousef Makladeh från konsultföretaget StatNet rapporterar också: "Fler än 60 procent av den (israeliska) arabiska befolkningen stöder MK Mansour Abbas inställning, att de kan arbeta med den (judiska) högern". Han tillägger att "En majoritet av den arabiska allmänheten stöder fredsavtalen med Gulfstaterna".
Medan Ariel ben Solomon avfärdar Abbas förändringar som enbart "ett taktiskt drag" så kallar Mazal Mualem från Al-Monitor honom "en av de mest inflytelserika människorna i israelisk politik" och Gil Hoffman från Jerusalem Post antyder att hans allians med Netanyahu "skulle kunna förändra israelisk politik för alltid".
Det skulle det verkligen kunna. Mansour Abbas erbjuder en väg för israeliska araber att äntligen förkasta den gamla, sterila negativiteten gentemot den judiska staten. Hans flexibilitet skulle kunna avfärda den inflytelserika studien från 2006, The Future Vision of the Palestinian Arabs in Israel, som erbjuder lojalitet till Israel först när man gör sig av med sin judiska karaktär och blir en bi-nationell stat där palestinsk kultur och makt åtnjuter fullständig jämlikhet.
Denna utveckling förstärker den växande medvetenheten hos de israeliska araberna om palestinskt livs dystra verklighet i Irak, Syrien, Libanon, Jordanien, Västbanken och Gaza och medger, med orden från en invånare i Jerusalem, att "Israels helvete är bättre än Arafats paradis". Det bekräftar också det teltoniska skiftet i inställningen till Israel, där araber och muslimer i allt högre grad accepterar Israel medan den globala Vänstern alltmer avvisar det.
 Palestinskt liv i Syrien: Yarmouk-lägret i Damaskus 2015. |
Trots att de är få och svaga har landets arabiska medborgare exceptionell betydelse för Israels framtid. Må det bli positivt.
 "Washington Times" illustration. |
