 David Hume (1711 - 76). |
"Engelsmännen är kanske det mest anmärkningsvärda av alla folk som någonsin funnits i världen" skrev den skotske filosofen David Hume år 1748.[1] Det var delvis denna observation och delvis Englands återkomst nyligen som en distinkt politisk enhet som fick mig att undra "Vilka är engelsmännen"?
På jakt efter svar hittade jag dignande hyllor med böcker och artiklar om den engelska nationella karaktären, många skrivna av framstående personer. Tyvärr uppgår dock deras kombinerade visdom till en massiv motsägelse.
Den framstående historikern Mandell Creighton inspirerade mig till att börja genom sin anmärkning att "engelsmännen var de första människorna som skapade en nationell karaktär för sig själva". Han fortsatte sedan med att definiera deras dominerande motiv "att ha varit en envis önskan att hantera sina egna angelägenheter på sitt eget sätt utan någon inblandning utifrån".[2]
Många instämmer i denna uppfattning om ett självständighetsälskande engelskt folk. Den liberale filosofen John Stuart Mill noterade "hur motbjudande det är för den engelska karaktären att gorma och gå an" vilket istället för att skrämma den ökar dess "envisa beslutsamhet ... att inte mobbas".[3] Stanley Baldwin som var premiärminister i Storbritannien tre gånger berömde sina landsmän: "Engelsmannen är gjorda för kristider och nödsituationer. Han är lugn när det är svåra tider men kan verka likgiltig i goda tider".[4] David Cameron, som sedermera blev premiärminister, definierade brittiskhet som "frihet under rättsstatsprincipen". [5]
 Pjäsen från 1971, "No Sex Please, We're British," blev en populär film. |
Oavsett hur övertygande detta än låter så instämmer inte andra engelska författare med denna uppfattning. Edmund Dale, en medeltida historiker, kallade engelsmännen "simpla, grovhuggna, tålmodiga, envisa".[6] George Orwell ansåg att de var milda, trångsynta, inte hade någon konstnärlig begåvning, inte intellektuella, inte speciellt praktiskt lagda utan ett "sömngångaraktigt folk", hycklare av världsklass och blomsterälskare.[7] W. Somerset Maugham ansåg att "Engelsmännen inte är en sexuell nation", [8] något som bekräftades ("ett lågt intresse för sexuell aktivitet") av antropologen Geoffrey Gorers stora undersökning.[9] Min kollega Sam Westrop ger oss kanske den kvickaste formuleringen: "Att vara engelsk är det kvantitativa tillståndet av både högljudd lättnad att vi inte är franska och en tyst önskan att vara det ännu mer".[10]
På tal om fransmännen så beskrev författaren Honoré de Balzac engelsmannen som ädel.[11] Den spanske författaren Salvador de Madariaga ansåg honom vara en handlingens man.[12] Belgaren Maciamo Hay ansåg att han var "självständig, artig, kritisk, lynnig, klassmedveten, polariserad, praktiskt sinnad, företagsam, humoristisk, reserverad".[13] Den amerikanske filosofen Ralph Waldo Emerson fokuserade på "tapper".[14] Den amerikanske historikern Henry Steele Commager beskrev honom som "så prosaisk, så trög, så materialistisk". [15] Fokusgrupper av utlänningar återvände upprepade gånger till tre ord: reserverad, spänd och snobbig. [16]
Människor från Mellanöstern har i allmänhet en låg uppfattning om Ingliz. I en dikt från den osmanska eran beskrivs han som "gudlös". [17] Jamal ad-Din al-Afghani, en tidig islamist, ansåg att han "har låg intelligens, stor uthållighet, är ambitiös, girig, envis, tålmodig och högfärdig".[18] Den iranske författaren Jahangir Amuzegar deklarerade att britterna är "kalla, listiga, har självbehärskning, är respektfulla".[19] M. Sıddık Gümüş, en turkisk konspirationsteoretiker, kallade dem "ett drygt och arrogant folk". [20]
Tittar man på den större bilden så skrev Gorer 1955 att den "grundläggande engelska karaktären har förändrats väldigt lite under de senaste 150 åren, och kanske ännu längre".[21] Däremot granskade historikern Peter Mandler engelsmännens idéer om deras nationella karaktär mellan 1800 – 2000 och fann att dessa förändrades kontinuerligt. [22]
Tillsammans säger dessa berättelser mig att engelsmännen är (motsägelsefulla) lugna och lynniga; medmänskliga och dryga; rättvisa och giriga; högfärdiga och respektfulla: hycklande och nobla; tröga och humoristiska. En sådan räcka motsatser säger självklart ingenting. Det får en att tänka på en astrologisk förutsägelse som förutspår glädje och elände i morgon såväl som lugn och tumult, vinst och förlust.
Kanske är det så det måste vara. Daniel Defoe skrev 1701 "från en blandning av allehanda saker föddes den heterogena saken – engeslmannen".[23] År 2004 avfärdade journalisten Amelia Hill hela bemödandet: "förutom de vita klipporna och det dåliga vädret är inget i England för evigt och oavsett sökandet efter den engelska karaktären är jakten falsk". [24]
David Hume går, paradoxalt nog, längre och förnekar ämnets giltighet: "Engelsmännen, av alla folk i universum, har den minsta nationella karaktären, såvida inte denna säregenhet kan anses vara en sådan".[25] Och om det var sant 1748 hur mycket sannare är det inte idag, i efterdyningarna av storskalig invandring,
Med detta slutar min impressionistiska granskning, vilken gjort mig helt förvirrad. Ledsnare och inte klokare lämnar jag sökandet efter den engelska nationella karaktären och återgår till det lättare ämnet jag vanligtvis studerar, Mellanöstern.
 Daniel Pipes vid pumpen vid Kings College kapell, när denna fortfarande hade ett handtag, Cambridge, England i september 1953. |
[1] David Hume, "Of National Characters," The Philosophical Works (Edinburgh: Black and Tait, 1826,), vol. 3, p. 234.
[2] Mandell Creighton, The English National Character (London: Henry Frowde, 1896), .pp. 8, 11. Conversely, Krishan Kumar, The Making of English National Identity(Cambridge: Cambridge University Press, 2003) sees Englishness as secondary to Britishness and its imperial ambitions.
[3] John Stuart Mill, The Collected Works of John Stuart Mill, ed. John M. Robson (London: Routledge, 1963-1991), vol. 13, pp. 459-60.
[4] Stanley Baldwin, "What England Means to Me", speech to the Royal Society of St George, 6 May 1924. Baldwin then wrote a whole book on this topic: The Englishman(London: Longmans Green & Co., 1940).
[5] David Cameron, "Speech to the Foreign Policy Centre Thinktank," The Guardian, 24 August 2005. Another British prime minister, John Major, characterized Great Britain as "the country of long shadows on county [cricket] grounds, warm beer, invincible green suburbs, dog lovers and pools fillers [soccer wagerers] and – as George Orwell said – "old maids bicycling to Holy Communion through the morning mist." See "Mr Major's Speech to Conservative Group for Europe," johnmajorarchive.org, 22 April 1993, accessed 12 December 2020.
[6] Edmund Dale, National Life and Character in the Mirror of Early English Literature (Cambridge, Eng.: At the University Press, 1907), p. 323. Paul Langford, Englishness Identified: Manners and Character 1650–1850 (Oxford: Oxford University Press, 2001) pursues this topic in a later era.
[7] George Orwell, England Your England (London: Secker & Warburg, 1941).
[8] W. Somerset Maugham, preface, The Complete Plays, vol. 2, p. xii.
[9] Geoffrey Gorer, Exploring English Character (New York: Criterion, 1955), p. 287.
[10] Personal communication, Telegram, 12 December 2020.
[11] Honoré de Balzac, Illusions perdues (Paris: Club français du livre, 1962), vol. 4, p. 1067.
[12] Salvador de Madariaga, Englishmen, Frenchmen, Spaniards: An Essay in Comparative Psychology (London: Oxford University Press, 1928), pp. 1-8.
[13] Maciamo Hay, "What Makes English People So Typically English?" Eupedia, n.d.
[14] Ralph Waldo Emerson, English Traits (Boston: Houghton Mifflin, 1876), p. 102.
[15] Henry Steele Commager, "What the English Are," New York Times, 20 November 1955.
[16] Lee Glendinning, "A Typical Briton: Uptight But Witty," Guardian, 16 November 2004.
[17] Quoted in Bernard Lewis, The Muslim Discovery of Europe (New York: W. W. Norton, 1982), p. 174.
[18] Muhammad Basha al-Makhzumi, Khatirat Jamal ad-Din al-Afghani al-Husayni (Beirut: Yusuf Sadr, 1931), p. 131.
[19] Jahangir Amuzegar, The Dynamics of the Iranian Revolution: The Pahlavis Triumph and Tragedy (Albany, N.Y.: State University of New York Press, 1991), pp. 99-100.
[20] M. Sıddık Gümüş, Confessions of a British Spy and British Enmity Against Islam, 13th ed., (Istanbul: Hakīkat Kitâbevi, 2013), p. 75.
[21] Gorer, Exploring English Character, p. 286.
[22] Peter Mandler, The English National Character: The History of an Idea from Edmund Burke to Tony Blair (New Haven: Yale University Press, 2006). In contrast, Arthur Bryant in The National Character (London: Longmans, Green, 1935) saw the English national character as basically stagnant.
[23] Daniel Defoe, "The True-Born Englishman: A Satyr" in The Novels and Miscellaneous Works of Daniel De Foe, vol. 5 (London: Henry G. Bohn, 1855).
[24] Amelia Hill, "The English Identity Crisis: Who Do You Think You Are?" The Guardian, June 12, 2004.
[25] Hume, "Of National Characters," vol. 3, p. 235.
 Ett typiskt engelskt hotell och "The Critics" illustration för denna artikel |
