När amerikanska medborgare utövar påtryckning på sin regering till förmån för Israel fördömer vissa utrikespolitiska byråkrater snorkigt detta och anser att det är att privilegiera en etnisk grupps snäva intressen framför den opartiska utformningen av utrikespolitik. Men faktum är att lobby-organisationer som American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) och Christians United for Israel (CUFI) faktiskt förbättrar amerikansk utrikespolitik.
 En av de värsta bästsäljarna. |
På 1950-talet anklagade israelkritiker den "judiska lobbyn" för att stå i vägen för en antisovjetallians. På 1970-talet skyllde de den arabiska oljebojkotten på de starka Amerikansk-israeliska relationerna. På 2000-talet skyllde de Irak-kriget på Israel-lobbyn. År 2010 kritiserade man dem först för att stå i vägen för och senare för att ha upphävt Iranavtalet. Det mest kända fallet är John J. Mearsheimers från University of Chicago och Stephen M. Walts från Harvard bästsäljare The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy år 2007 i vilken man anklagar pro-Israel amerikaner.
Som svar rättfärdigar pro-Israelaktivister vanligtvis sitt lobbyarbete på två sätt. (1) Nytta: Israel gynnar USA. Amerikaner drar nytta av deras utveckling och testande av avancerade vapen, deras underrättelsenätverk, deras banbrytande vattenteknik och att de är den starkaste, mest pålitliga staten i den viktiga men oerhört turbulenta Mellanösternregionen. (2) Utan kostnad: Relationerna mellan USA och Israel stör inte USAs relationer med andra länder. Förr i tiden innebar det relationer med Egypten, Irak och Saudiarabien; idag handlar det om Turkiet, Qatar och Iran.
Dessa argument kanske dock inte håller i framtiden eftersom både nytta och kostnadsfriheten skulle kunna upphöra. I takt med att liberaler distanserar sig själva från den judiska staten skulle en eventuell president Kamala Harris kunna avvisa det Israel har att erbjuda och upptäcka att nära relationer med Jerusalem hämmar initiativ gentemot Iran.
För att förekomma en sådan förändring föreslår jag att man ser Israel-lobbyn på ett helt annat sätt, visar på dess inhemska roll kontra utländskt inflytande.
 The Blackstone Memorial, 1891: "Palestina för judarna." |
Både israeler och palestinier har stöd från entusiastiska anhängare. Israeler har den judiska diasporan, i synnerhet dess rika och mäktiga ledare, från Chaim Weizmann till Sheldon Adelson såväl som ett världsomspännande nätverk av kristna anhängare från Lord Palmerston och William Blackstone till Clark Clifford och Nikki Haley. Parallellt med detta kan palestinierna räkna med stöd från araber, muslimer, europeiska och kommunistiska stater som Egypten, Iran, Sverige och Sovjetunionen såväl som ett växande stöd från den globala vänstern vilket exemplifieras av Jeremy Corbyn. Det är faktiskt så att, som Steven J. Rosen har visat, den arabiska vägen till Washington går genom Paris, London och Berlin.
Under det senaste århundradet har dessa anhängare vuxit i antal och balanserar mer eller mindre ut varandra. Båda kom till under Första världskriget när brittiska sionister pressade sin regering att stödja ett judiskt nationalhem i Palestina, samtidigt som arabiska ledare framtvingade löften från Storbritannien om Palestina innan de gick med på att hjälpa britterna i deras krigsansträngningar. Under Andra världskriget utövade västerländska judar desperat påtryckningar på den brittiska regeringen för att öppna upp för invandring till Palestina för judiska flyktingar samtidigt som arabiska ledare hotade sabotera Storbritanniens krigsansträngningar om man tillät invandring.
Efter kriget flyttade amerikanska sionister fram sina positioner, antalet självständiga arabstater tredubblades. Sionisterna lobbade framgångsrikt president Truman till att erkänna staten Israel 1948, fem arabstater invaderade den framväxande politiska enheten. Båda sidor lärde sig av varandra: Israel utvecklade en mäktig armé, araberna fick ökat inflytande i västerländsk politik, media och utbildning. Båda sidor utvecklade och förfinade tekniker för att få finansiellt stöd från sina anhängare, vare sig det är United Jewish Appeal eller Saudiarabien, Kuwait och andra regeringsdonationer.
Upprepade gånger när Israels fiender attacker så försvarar deras amerikanska vänner dem. Arabstaterna bojkottade amerikanska företag som investerade i Israel; Israels vänner utvann en lagstiftning som gör sådana bojkotter olagliga. Arabstaterna höll inne oljeleveranser; sionister drev på för att inte kapitulera för sådant tryck. Medan arabstaterna samlade ihop en överväldigande majoritet hos internationella organisationer så gjorde Israels vänner likadant i Kongressen. Varje grupp kämpar för sin sak. Båda sidor tillhandahöll diplomatiskt stöd, finansiell hjälp och beväpning.
 Ett tidens tecken 1973 – 74: det arabiska oljeembargot. |
Med andra ord fungerar amerikanska sionister som en viktig motpart till utländska antisionistiska stater. Sionisterna utövar påtryckning på Washington inifrån, dessa stater gör så utifrån. Det är en betydande men i slutändan teknisk skillnad.
Således hindrar Israel-lobbyn inte utformningen av en objektiv utrikespolitik utan kompenserar konstruktivt anti-Israel inflytande. Att argumentera för Israel är inte endast skyddat under det Första tillägget och helt legitimt, utan det informerar och förbättrar den amerikanska politiska utformningen genom att motverka utländskt inflytande. Israel-lobbyn är därför bra för Amerika.
