 Evenemanget inkluderade ytterligare en talare, Nguyen Hoan från den Sydvietnamesiska ambassaden i Washington. |
För femtio år sedan hade några vänner och jag fräckheten att vara sponsorer för vad vi kallade "Debattdagen: En alternativ åsikt". Den ägde rum vid Harvard University den 26 mars 1971 och argumenterade för amerikanskt engagemang i Vietnamkriget – ett ställningstagande som var ungefär lika upprörande på universitetsområden på den tiden som det idag är att argumentera för att Israel skall besegra palestinierna.
Motståndarna till kriget störde evenemanget. Genom att göra detta tog de det första steget till den upphävandekultur som har tagit över livet på universitetsområden där både universitetslärare och studenter nu granskas av stjärnkammaren innan de avskedas eller stöts bort för synden av att ha fel åsikter. Harvardledningens starka ord och svaga agerande förebådade på samma sätt universitetsledningens fega uppförande, de talar djärvt men agerar räddhågset.
Debattdagen stod ut som "den första betydelsefulla politiska händelsen på Harvard som initierats av konservativa studenter på mer än fem år" skrev studenttidningen Harvard Crimson. Vår lilla trupp med namnet Studenter för en rättvis fred (SJP) bjöd in fem talare för att förklara varför amerikanska trupper borde stödja Sydvietnams regering: Dolph Droge, en av Vita Husets rådgivare om Vietnam; Anand Panyarachun, Thailands ambassadör till FN; Nguyen Hoan från Sydvietnams ambassad Washington; I. Milton Sacks från Brandeis University; och Daniel E. Teodoru från the National Student Coordinating Committee for Freedom in Southeast Asia. Lawrence McCarty från the American Conservative Union var moderator vid evenemanget.
|
Två grupper stod ut med sina våldsamma reaktioner: the Students for a Democratic Society (SDS; hela namnet är Students for a Democratic Society-Worker Student Alliance), förespråkare för sex, droger och rock 'n roll; samt det i stort sett bortglömda Progressive Labor Party (PLP), kallat "Maoister med snaggat hår", pryda och grymma. Således gjord den Nya och den Gamla vänstern gemensam sak mot oss "reaktionärer".
Tillsammans med andra vänstergrupper träffades de och beslöt att störa debattdagen. I flygblad som de delade ut på campus inför evenemanget hävdade PLP att de "medlöpare", "slaktare", "lakejer" och "ja-sägare" som skulle tala "måste krossas". SDS krävde mer prosaiskt att de endast skulle "överröstas och hindras från att tala". Vissa radikala rättfärdigade denna reaktion med argumenten att den amerikanska regeringen (och inte vi en handfull studenter) hade bjudit in talarna till campus; en student kallade till och med debattdagen för "en sammansvärjning mellan Harvard och den amerikanska underrättelseverksamheten för att visa att antikrigsrörelsen var död".
Organisatörerna förväntade sig en massiv respons och reserverade Harvards största sal, Sanders Theatre med plats för 1 238 personer. Både SDS och PLP hade kallat till möten klockan 19.00, en timme innan evenemanget skulle börja. Gordon D. Hall som forskar om extremism rapporterade i Boston Herald Traveler att en majoritet av åhörarna kom från utanför Harvard, inklusive många av regionens radikala ledarskap. Ilskan mot vår oförskämdhet att ha med talare som båda grupper kallad "krigsförbrytare" var så stor att salen var full i god tid innan det började. Många fler försökte dock komma in; som Boston Globe beskrev det "Hundratals SDS-partisaner ... samlades vid ingångarna och försökte nå fönster på andra våningen".
Många i den överväldigande fientliga publiken uttryckte tyst sina åsikter genom att ge fingret, bära pannband, hålla upp Viet Cong-flaggor och vifta med skyltar med "MÖRDARE" och andra slagord. Omkring hälften av dem störde genom att vissla, bua, sjunga, skrika obsceniteter, skrika i megafoner och rytmiskt klappa händerna. De skrek slagord, i synnerhet "Mördare" och "USA ut ur Vietnam, Slaktare ut ur Harvard". De smällde unisont i salens trästolar. De bombarderade scenen med marshmallows, spott, fruktskal, småmynt och andra små föremål.
|
Talarna hade aldrig en chans. En mur av oväsen överröstade de tre som försökte tala till åhörarna: moderatorn, en representant från universitetet och den första talaren. (För en ljudinspelning på 41 minuter från evenemanget klicka här). Archibald Cox, 59 år, en tidigare allmän åklagare i USA (och senare berömd från Watergates Saturday Night Massacre) fungerade som Harvards problemlösare vid evenemanget. Han var representant för universitetet och i ett mycket beundrat och citerat uttalande bad han enträget folkmassan "att låta mig säga några ord i ordförandens och lärarnas namn å yttrandefrihetens vägnar". Men de lät sig inte bevekas utan fortsatte med oväsendet. Hans vädjan – "om detta möte störs ... då kommer vår frihet att ha dött lite" – ignorerades och föraktades; PLP fördömde senare själva begreppet yttrandefrihet som en "rutten idé".
Den förste talaren, Dan Teodoru, försökte bekämpa eld med eld, en taktik som misslyckades. Som den officiella Harvard-utredningen uttryckte det "Oväsendet fortsatte och olika projektiler kastades från publiken av vilka åtminstone en återgäldade på samma sätt". Han försökte också skämma ut publiken genom att skälla ut dem, inte heller det till någon nytta; ståhejet och kaoset fortsatte i 45 långa minuter.
Harvard-utredningen skildrar hur evenemanget slutade: "Under den senare delen av mötet började individer, som av universitetspolisen hindrats från att komma in i lokalen när salen var full, att slå på branddörrarna och försökte ta sig in den vägen; de slog sönder flera fönster för att ta sig in den vägen vilket ökade risken för ytterligare våld. Omkring 20:45 avbröts mötet på begäran av professor Cox som talade för universitetet". Hans exakta ord: "Med tanke på det stora antalet människor finns det en avsevärd risk för våldsamheter. Jag ber er avsluta mötet". PLP rapporterade mer färgstarkt att de stod beredda med en murbräcka för att slå in dörrarna till salen.
Ett halvt dussin Harvard-poliser eskorterade talarna ut ur byggnaden och genom universitetets komplicerade underjordiska ångtunnlar, precis som de hade gjort med den dåvarande försvarsministern Robert McNamara några år tidigare. SJP-organisatörerna ledsagade talarna till radiostationen WGBH som sände evenemanget och där i lugnet i studion började de sina avbrutna samtal.
Det är värt att notera att de radikala hade ett mer våldsamt scenario i åtanke om salen inte varit fullsatt med en överväldigande fientlig folkmassa, något Hall, som samlade in underrättelse om deras förberedelser, avslöjade: "Färre deltagare skulle ha gjort det nödvändigt att storma scenen och med tvång ta över debattdagen". Om det hade hänt hade de radikala tänkt att storma scenen; "folkmassan som trängs och skriker skulle göra det svårt att utpeka en viss individ. Kaoset skulle också räcka för att tysta talarna, förvirra polisen och avbryta mötet". Talarna på debattdagen var enligt PLP "massmördare (imperialister!) och arkitekter bakom fruktansvärt lidande som inte har någon rätt att leva, än mindre tala". Med andra ord kunde kvällen ha slutat betydligt värre än den gjorde.
Legitimt eller motbjudande?
Uppträdet skuffade debatten om Vietnam-politiken åt sidan och ersatte den med en konflikt om de radikalas agerande och yttrandefriheten.
Argument till förmån för att störa kom uteslutande från några små grupper på yttersta vänsterkanten och fokuserade på två frågor, moral och makt. Moral: talarna hade oskyldigas blod på sina händer och hade därför ingen rätt att tala. Makt: talarna representerade auktoritet och att störa dem, skrev två studenter, "ger maktlösa individer chansen att påverka politiska händelseförlopp". En ledarartikel som bagatelliserade avbrottet stod att läsa i Crimson där det beskrevs som endast en "överträdelse av protokoll och ordning".
 James Dobbins ledare i skämtteckningsform i Boston Herald-Traveler den 30 mars 1971 återspeglade konsensusuppfattningen av störarna som ohyfsade gaphalsar. |
Röster från hela det politiska spektrumet fördömde avbrottet. Fakultetsrådet hudflängde den "gemensamma och ihållande ansträngningen att tysta" talarna. Ett sextiotal lärare i juridik undertecknade ett uttalande i vilket de uttryckte "stor oro" och kallade avbrottet för ett angrepp på "själva hoppet om ett rättvist och medkännande samhälle". Harvards ordförande Nathan Pusey kallade det "en förkastlig händelse" och en "avskyvärd kränkning". Den tillträdande ordföranden Derek Bok kallade det synnerligen motbjudande". Boston Globe benämnde det "ett vanhedrande uppträdande" och framställde de radikala som "fiender till det som gör livet värt att leva". New York Times kolumnist Anthony Lewis kallade störarna "okunniga". Chefsdomaren i Högsta domstolen, Warren Burger nämnde ogillande avbrottet i ett tal där han uppmanade till hövlighet.
Vissa kommentatorer kallade de som störde mötet för totalitära. Historikern Oscar Handlin kallade avbrotten "skriket från vildarna" och jämförde det "tydliga hatet" på ledarnas ansikten med "hat vi har sett på så många andra ansikten, på andra tider och andra platser – till exempel i Tyskland den 9 november 1938", en hänvisning till den nazistiska Kristallnatten. På samma sätt rapporterade Globes reporter Daniel J. Rea från evenemanget att han såg "samma uttryckslösa ansikten som personifierade Hitlerjugend på 1930-talet och Maos Rödgardister från den Stora kulturrevolutionen". Cornelius Dalton från Boston Herald Traveler jämförde de störandes taktik med de "som användes av de nazistiska soldaterna" och kallade händelsen "Det mest skadliga slaget mot fredens sak på lång tid".
Flera universitetslärare betonade hur allvarligt störandet var. Fysikern Bruce Chalmers, då 63 år gammal, konstaterade: "Hur allvarlig du anser denna händelse vara beror väldigt mycket på din ålder. Ju äldre du är desto allvarligare var det för dig". Cox sade att han "inte nog kunde betona allvaret med vilket vi betraktar denna händelse. Ingenting viktigare eller tråkigare har hänt här på Harvard på väldigt länge". John T. Dunlop, dekan för fakulteten för konst och vetenskap och tidigare arbetsmarknadsminister konstaterade att "Avbrytandet av debattdagen var det allvarligaste som hänt på Harvard så länge jag har varit här". (Han hade kommit till Harvard 1938, 33 år tidigare).
Som ett tecken på fakultetens extrema upprördhet skickade dekan Dunlop ett ovanligt, och möjligen unikt i Harvards historia, PM till fakultetsmedlemmarna där han uppmanade dem att ta upp ämnet yttrandefrihet med studenterna: "Enbart offentliga uttalanden är inte tillräckligt. Det krävs lugna och förnuftiga individuella diskussioner för att påverka våra studenter. Många studenter och även vissa ur lärarkåren accepterar inte påståendet att akademisk frihet kräver yttrandefrihet av alla åsikter. ... Jag hoppas att ni under de kommande dagarna tar er tid att diskutera med studenterna ... dessa viktiga frågor".
Bestraffning?
I praktiken vidtog universitetsledningen två åtgärder mot de som störde: i en domstol i Cambridge väckte de åtal mot två personer och inledde interna förfaranden mot dem genom en kommitté på Harvard med namnet Kommittén för rättigheter och ansvar (CRR).
Den tredje distriktsdomstolen fann i tysthet de två studenterna skyldiga till att ha stört och dömde dem till fängelse. CRR-förhören och domarna var betydligt mer omtvistade och blev det huvudsakliga slagfältet från det ögonblick Debattdagen slutade den 26 mars fram tills CRR avkunnade domarna 70 dagar senare, den 4 juni. I en ledarartikel i Crimson fördömdes CRR-förhöret som en "häxjakt" bestående av "luddiga bevis, vaga vittnesmål, slarviga procedurer och ointresse av sanningen". Den blivande redaktören och kolumnisten på Washington Post David Ignatius vädjade om "straffrihet". Trettiotvå fakultetsmedlemmar undertecknade ett öppet brev där de slår fast "alla straff från universitetets sida skulle vara oacceptabla".
En av de som ansåg att de som störde borde få hårda straff var Elliott Abrams, som nyligen utsågs till USAs specielle sändebud till Venezuela och Iran, han skrev: "Vi måste vägra tigga om yttrandefrihet på Harvard. Vi måste insistera på det. ... att sitta tysta medan stampande och skrikande gäng av extremistbusar förstör yttrandefriheten på Harvad är ett moraliskt brott. ... Vi måste kräva att de relegeras från vårt universitet". Den framtida presidentkandidaten Alan L. Keyes hävdade att de som förstörde "måste straffas med all den kraft universitetet har till sitt förfogande".
 Utdrag ur en artikel av Charles Schumer i Harvard Independent, 27 maj 1971 |
Däremot avfärdade den framtida majoritetsledaren i Senaten, Charles Schumer, nedlåtande Debattdagen som en "tour de farce" och beklagade vad han ansåg vara en allvarligare utveckling: slutet för studentorganisationer".
I slutändan fann CRR endast nio studenter skyldiga till att ha stört och avbrutit, cirka 1 procent av de som störde och avbröt mötet. Av de nio var det fyra som tvingades att tillfälligt dra sig tillbaka, tre fick villkorlig avstängning och två fick varningar. SJP begärde att de vänstergrupper som planerade det störande avbrottet permanent skulle förbjudas att använda sig av universitetets anläggningar; till svar nekade administrationen denna uppfordran med motiveringen att "det inte finns bevis för att dessa 'organisationer' har förhindrat utövandet av yttrandefrihet".
Med andra ord så begränsades påföljderna till att vara symboliska; hårda ord, hänvisningar till höga principer och varningar om framtiden omsattes inte i handling. Harvards svar var lika retoriskt tufft som det var väsentligt svagt. Stephen P. Rosen, då en ny medlem i SJP och nu Kaneb-professor of National Security and Military Affairs vid Harvard, förutspådde helt korrekt, endast dagar efter händelsen, att det skummande raseriet snart skulle gå över: "Sanna mina ord, när denna plötsliga våg av rättmätig indignation går över så kommer universitetet att glömma allt om (Debattdagen) förra helgen. Våren är på väg, skolterminen är slut och livet kommer att fortsätta som förut, som om inget egentligen hände".
 Alan Dershowitz 1970. |
Jag fick personligen erfara denna slapphet då jag själv stämde tre studenter, Bonnie Bluestein, Martin H. Goodman och John McKean. Fallet mot Bluestein är oförglömligt eftersom jag grillades länge av en 32-årig Alan Dershowitz. Den framtida kändisprofessorn i juridik använde framgångsrikt sina formidabla juridiska färdigheter för att övertyga CRR om att hans klient var oskyldig till det störande avbrott jag personligen bevittnat. (Ett halvsekel senare har Dershowitz svängt 180° när det gäller studenter som stör och avbryter möten).
Den tredje åtalade, McKean, var student vid the Graduate School of Education, och därför skötte den fakultetens professorer förhöret med honom, vilket var ännu mer frustrerande än CRR. Jag lämnade in ett klagomål om min erfarenhet av detta till skolans dekan:
Vid förhöret som Studentfakultetens kommitté för disciplin genomförde den 20 maj förnekade McKean inte att han aktivt deltagit i störningen utan hävdade snarare att han var stolt över sina handlingar. Följaktligen valde han att inte försvara sig själv från detaljerna i mina anklagelser utan rättfärdigade sitt uppförande på politiska grunder och hävdade att karaktären av Debattdagen gjorde ett störande avbrott nödvändigt. Jag var bedrövad över att Disciplinkommittén valde att lyssna på McKeans politiska argument eftersom mina anklagelser var riktade mot dåligt uppträdande som inte var relaterat till politik.
Min vädjan föll på döva öron; McKean fick inget straff.
 Brev från from William Bendick-Smith, medhjälpare till ordförande Nathan Pusey, till Daniel Pipes, 27 april 1971. |
Jag väckte också det enda åtalet mot en fakultetsmedlem. Jag såg Hilary Putnam, en professor i filosofi och medlem av PLP (vilka hyllade honom som en "revolutionär kommunist") skrikande för att störa debattdagen. Senare godkände han störningen som en "genuin handling av internationalism". Men min anklagelse visade sig vara en alltför het potatis för skolledningen som begravde den i en byråkratisk labyrint varifrån den aldrig kom ut. Frustrerad av bristen på svar skrev jag till ordförande Pusey och informerade honom om att "Jag bevittnade en professor, Dr Hilary Putnam, aktivt störa mötet". En medhjälpare till ordföranden svarade mig med en gång, bekräftade mottagandet av mitt brev och försäkrade mig att "Pusey kommer att läsa ditt brev när han återkommer till kontoret". Det var det; jag hörde aldrig något från honom. Det är värt att notera att Putnam på äldre dar – han var faktiskt en djupsinnig och viktig tänkare – med ordalydelsen i New York Times dödsruna "bröt alla band med PLP och förklarade att hans medlemskap var ett misstag".
Debattdagen förblev ett diskussionsämne, den togs upp av Kommittén för inre säkerhet i en Represtanthusutfrågning 1971 gällande PLP. I sin bok från 1998, Harvard Observed kallade John T. Bethell det "en vidrig kränkning av akademisk frihet". I en studie från 2016 om antikonservativa fördomar på universitet, Passing on the Right: Conservative Professors in the Progressive University, citerar Jon A. Shields och Joshua M. Dunn Sr en icke namngiven historieprofessor som, när han var student
drev åt höger efter att ha konfronterat den politiska intoleransen hos vänsteranhängarna på campus på 1960-talet. Han och hans vänner försökte organisera en "Debattdag" om Vietnamkriget. ... det gick inte bra. "Människor trakasserade mig" sade han. "Det blev en erfarenenhet som verkligen sved". Under sitt sista år accepterade han motvilligt att han inte längre hörde hemma på vänsterkanten.
Vem vann, vem förlorade?
Vilken sida vann och vilken sida förlorade Debattdagen?
På kort sikt vann de radikala en taktisk framgång genom att de lyckades avbryta evenemanget, något de öppet skröt om: För PLP var "Att tvinga dessa imperialistiska kryp att lämna med svansen mellan benen en fantastisk seger". SDS kallade avbrottet "ett tydligt politiskt nederlag för den amerikanska regeringen och Harvard-ledningen". Inom en månad hade radikalerna producerat en hyllningsfilm med titeln "Sanders Theatre Victory".
Om man ser på den större bilden ser man hur ett brett samförstånd uppstod på våren 1971 om att det dåliga uppförandet hade förstört de radikalas sak och hjälpt pro-krigssidan. Som en student skrev till Crimson, tack vare störningen "fick organisatörerna ut mycket mer av störningsavbrottet än de skulle ha fått från deras tal". Det fick vi verkligen. Långa lärda artiklar dök upp tillsammans med en hänvisning på framsidan av New York Times. En sorgsen medlem av publiken talade för de tysta deltagarna om störningsavbrottet eftersom han gått dit för att lyssna och lära, någonting som vänsteranhängarna hade förnekat honom. Han avslutade med "Det enda som vänstern kan ha uppnått med att överrösta talarna var att alienera några av de människor där vars åsikter ännu inte formats". New York Times rapporterade att "en majoritet av studenterna verkar tycka att störningen var bedrövlig både som en omoralisk handling och som en taktisk blunder".
Sociologen Barrington Moore, Jr instämde, kritiserade de radikala för att oavsiktligt ha hjälpt "en politiskt och moraliskt bankrutt sak". Aryeh Neier, huvudledaren för American Civil Liberties Union, avvisade störarnas "farliga och kontraproduktiva taktiker". I denna anda kallade Newsweek de radikalas seger för en "Pyrrhusseger". New York Times kolumnist Lewis ansåg att anhängare av Vietnamkriget "kommer att hoppas på just sådana överdrifter". Boston Globe drog slutsatsen att störarna "oändligt skadat" ansträngningen att göra slut på det amerikanska kriget i Vietnam.
 Saul Alinskys Rules for Radicals (Regler för radikala) publicerades av en slump 1971. |
Men ur ett perspektiv på 50 år ser saker ting mycket annorlunda ut. Debattdagens unikt höga profil – där den största salen på landets mest framstående universitet bokats för att ta sig an det hetaste ämnet under årtiondet – innebar att straffriheten för att störa och avbryta fick en stor inverkan. Det sände ett kraftfullt budskap till vänstern, ett budskap man helt och fullt införlivade och byggde vidare på. Med Saul Alinskys ord (vars Rules for Radicals av en slump publicerades 1971), "Fortsätt påtryckningarna. Lätta aldrig på det". Ett resultat av detta är att i dagens klimat skulle ett evenemang som vårt – offentligt på campus förespråka en enormt impopulär sak – vara helt uteslutet, det skulle avbrutits av ledningen av tekniska eller logistiska skäl.
Sättet på vilket de radikala nu betraktar en institution som Harvard illustrerar denna förändring. År 1971 framställde de universitetet som fienden på ett sätt som är otänkbart 2021. PLP deklarerade att "Harvard, som alla universitet, tjänar endast den härskande klassen". SDS instämde: "Henry Kissinger, Samuel Huntington och Richard Nixon är slaktare och universitetet står bakom deras 'rätt'. PLP betalade för en annons i Crimson där man ställde frågan "Är Harvard University ett forum som är öppet för idéer som ledningen hävdar eller en kommandopostering för imperialism? Vem bör sparkas ut? ... Vi säger: Sparka ut krigsförbrytare som Huntington och Kissinger". PLP och SDS anklagade gemensamt universitetets ledning för att vilja ha "frihet för sig själva att fortsätta exploatera och förtrycka världens folk". Som PLP uttryckte det "Harvard agerar här (i Cambridge) och över hela världen för att beröva arbetande människor allting, inklusive deras liv". PLP hatar kapitalism och är omedvetna om fakta, de till och med hänvisade till Harvards "miljardärdekaner", en bisarr beskrivning vid en tid när det inte fanns några miljardärer i USA och Harvards donationsmedel precis passerat en miljard.
Idag skulle ingen vänsteranhängare göra ett sådant uttalande, för universitetet underblåser vänsterns idéer och fungerar som deras arsenal. Således banade det evenemanget för så länge sedan, vägen för dagens svartvita universitet. En av SJPs ledare Arthur Waldron, nu Lauderprofessor of International Relations vid University of Pennsylvania, noterade insiktsfullt 1971 hur "vänsterns förtryckande anda har lett många professorer till att 'vända kappan efter vinden'". Detta visade sig vara ett bestående mönster som går långt för att förklara fegheten hos dagens professorer.
Charles Lipson från University of Chicago konstaterar att ingen på campus idag förespråkar folkmord, slaveri eller övergrepp på barn utan snarare "impopulära åsikter om ämnen som meritbaserade antagningar, positiv särbehandling, transpersoners deltagande i kvinnosport, abort och stöd för Israel". Dessa är alla legitima ämnen i övriga landet dock "inte på universitetsområden där 'fel åsikter' inte endast är minoritetsuppfattningar. De är verboten liksom de människor som understår sig att uttrycka dem. Att utmana denna förtryckande konformitet inbjuder till fördömande, gör slut på vänskap och hotar karriärer. Det är knappast förvånande att få utmanar det.
Några dagar efter att CRR-rapporten kom ut höll Nathan Pusey sitt sista inledningsanförande som ordförande för Harvard. Han påminde om de stora förhoppningarna för universiteten 1945 och vad de hoppades uppnå, sedan tillade han i en dyster ton:
Så vi drömde och vi arbetade. Ansträngningen har inte gett exakt det resultat vi hade hoppats på. Åtminstone inte än. Men nu har en förändring inträffat och, som så ofta händer med vädret har förändringarna åtföljts av stormar. Universitet är inte längre allmänt beundrade. Faktum är att vissa människor har börjat betrakta dem som mindre av en frälsare och mer som en källa för ondska från vilket samhället måste räddas. Allmänheten visar mindre uppskattning för universitetsfakulteter. ... Det råder ingen tvekan om att vi går in i en ny, väldigt annorlunda och, som det verkar, väldigt orolig period inom högre utbildning.
Pursey avslutade med att notera att "Eftersom så många för närvarande ifrågasätter universitetens värde ... skulle det vara lätt att känna sig dyster över deras framtidsutsikter". Och de många skulle ha rätt.
Tillägg
1. För ytterligare dokumentation: (a) en 41-minuter lång ljudinspelning av Debattdagen här, (b) Harvards film på tre minuter från evenemanget här; (c) skriftlig dokumentation inklusive pressklipp, uttalanden från universitetet, flygblad, här; och (d) min ytterst detaljerade redogörelse, nedskriven dagen efter, från händelsen här.
2. Charles Schumer förlöjligade de som störde och som sedan försökte undvika konsekvenserna av sitt agerande: under det rättsliga förfarandet "verkade de flesta av de som stört nu fokusera sin moraliska ilska på smärre juridiska frågor; när en av dem anklagades för att ha skanderat klockan 20:22 blev han arg och ställde sig upp eftersom klockan faktiskt var 20:24". PLP höll med Schumer och fördömde också fegheten av att hävda "jag skanderade bara 'låt slaktarna tala'" eller förnekade att de överhuvudtaget hade skanderat särskilt mycket eller något liknande".
3. Till skillnad mot idag nämnde Vänstern 1971 knappast Israel, palestinierna, Mellanöstern eller Islam. Tvärtom, ett flygblad från PLP använde ett språk som är helt främmande idag, som att deklarera att "Proletariatets diktatur är den enda lösningen". En annan uppmanade "den internationella arbetarklassen och deras allierade (att) förgöra borgarklassen fullständigt". Klassiska mål som proletariatets diktatur eller förgöra borgarklassen har ersatts av mål som låter rimliga men är försåtliga som transgenderrättigheter och Black Lives Matter.
4. Den ljumma reaktionen på störningen av mötet i mars 1971 stod i skarp kontrast till två år tidigare, april 1969, när Pusey uppmanade polisen att avhysa ockupanterna från en administrativ byggnad. Dekaner som tvingades bort från sina kontor var uppenbarligen mycket viktigare än att debattera Vietnamkriget. Waldron ser i denna kontrast kollapsen av universitetets uppdrag. "Antag att mobben i stället för att trampa på yttrandefriheten hade försökt bryta sig in på muséet för att slå sönder antika vaser och skära sönder renässanstavlor; universitetets reaktion skulle ha varit betydligt hårdare. Men visst är det värre att förstöra rättigheter än att förstöra artefakter. Universitetet hade redan förändrats 1971 och denna förändring fortsatte sedan stadigt. Det finns inga verkligt intellektuella institutioner längre".
 Brev från Frederick Holton till Daniel Pipes där han omsorgsfullt fyllt i utgifterna för debattdagen, 20 april 1971. |
5. Många för den tiden framstående personer engagerade sig i frågor som togs upp på Debattdagen. Som nämnts kommenterade Derek Bok, Warren Burger Archibald Cox, John Dunlop, Oscar Handlin, Anthony Lewis, Barrington Moore, Aryeh Neier, Nathan Pusey och Hilary Putnam det offentligt och det gjorde även den ryske historikern Richard Pipes (han förlöjligade argumenten för störningen). Framtida framstående personer inkluderade Elliott Abrams, David Ignatius, Alan Keyes, Stephen Rosen, Charles Schumer och Arthur Waldron. Alan Dershowitz och Harvey Silverglate försvarade de som störde. (Den senare har nu sagt till mig att visst uppförde de sig illa men han ångrar inte att han representerade dem).
6. Omvänt så fann jag en egendomlighet när jag forskade för denna uppsats, det var att ett antal av de individer som blev kända på grund av Debattdagen därefter försvann. Till exempel så är nästan all information man kan få fram om John T. Berlow och Daniel E. Teodoru via olika sökmotorer från cirka 1971.
7. Laszlo Pasztor, Jr. och Arthur N. Waldron var medordförande för SJP. Den lilla gruppen också inkluderade Peter Barzdines, Douglas Cooper, Frederick Holton, John Moscow, John Preston och Stephen P. Rosen. Jag var kassör och kan rapportera att hela företaget kostade $564,26; inte mycket ens 1971.
