När Lothrop Stoddard (1883-1950) fortfarande citeras är det som en framstående rasist som hade ett stort men elakartat inflytande på det spirande området internationella relationer, som en som var teoretiker för Ku Klux Klan och som en som gav oss det nazistiska begreppet Untermensch (undermänniska).
Stoddard hade dock en hög och fördelaktig profil på 1920-talet. Han hade en Ph.D. i historia från Harvard University och reste mycket. President Warren Harding hyllade honom och F. Scott Fitzgerald hänvisade indirekt till honom i The Great Gatsby.
Stoddard skrev också en förutseende studie 1921, The New World of Islam, en överblick av 250 miljoner muslimer "från Marocko till Kina och från Turkestan till Kongo". Trots sin överväldigande rasism såg Stoddart imponerande trender i islam. Som Ian Frazier konstaterade i New Yorker "Oavsett hans filosofi och metoder så visar sig hans gissningar ibland sanna".
Hans bok fick stor påverkan på den allmänna opinionen inklusive sådana ryktbara figurer som den tyske strategen Karl Haushofer, den libanesiska pan-islamisten Chekib Arslan, den indiske forskaren S. Khuda Bukhsh och Indonesiens president Soekarno. Så trots Stoddards välförjänta vanära är hans New World of Islam väl värt en fingranskning på hundraårsdagen.
 Stoddard påverkade Indonesiens förste president Sockarnos (1901–1970) tankesätt, här år 1960 mellan Egyptens Gamal Abdel Nasser (V) ocn Indiens Jawaharlal Nehru. |
Stoddard skrev vid en tidpunkt när muslimsk makt och välstånd var som lägst: 150 år av västerländsk territoriell expansion, 1764–1919, hade just avslutats och omkring 95 procent av muslimerna var under icke-muslimskt styre. Självständighetsrörelser hade bara precis börjat ta form. Oljan i Mellanöstern hade ännu inte hittats. Det var också vid den här tidpunkten som Europas prestige och inflytande, tack vare katastrofen Första världskriget och det djupgående självtvivel detta ledde till, började en kraftig, sekellång nedgång.
Stoddard kallar islams inledande uppgång för "den kanske mest häpnadsväckande händelsen i mänsklighetens historia" och (i överensstämmelse med hans rasistiska synsätt) han hyllar dess utveckling så länge som araber går i spetsen men fördömer dess bakåtsträvande under de "tröga" turkarnas styre. När "de raffinerade, sorglösa saracenerna gjorde plats för den bigotta, brutala turken, ... tog chauvinistiska reaktionärer" över. Den muslimska världen "sjönk till det lägsta djupet av sitt förfall" på 1700-talet; "luften hade tydligen gått ur islam och inte efterlämnat något annat än ett torrt skal av själlösa ritualer och förnedrande vidskepelse".
Under tiden upptäckte Europa sjövägar, etablerade ekonomisk dominans och utnyttjade sin makt som "världens älskarinna" för att hänge sig åt "hänsynslös imperialistisk politik". Dess erövringar av länder med muslimsk majoritetsbefolkning ledde till en kraftig "känslostorm med en blandning av förtvivlan och ilska" mot Väst. Denna reaktion formade sedan islams nya värld vilken hänvisas till i rubriken på Stoddards bok. Den "stora muhammedanska renässansen" började med wahabiterna i 1700-talets Arabien och innefattade en "djupgående underström" och en "rörelse i riktning mot nya idéer, nya impulser, nya ambitioner. En gigantisk omvandling pågår vars resultat kommer att påverka hela mänskligheten". Denna process var redan i full gång 1921: "Islams värld som under nästan tusen år varit mentalt och spirituellt vilande har återigen börjat röra sig, är återigen på frammarsch".
Denna marsch betyder delvis modernisering, det vill säga att överföra "västerländska idéer och metoder" till länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Delvis betyder den att expandera: "överallt förutom i Europa började islam återigen att olycksbådande avancera framåt längs alla dess vidsträckta gränser". Och delvis betyder den en strävan efter de pan-islamiska ambitionerna att förena muslimer under en enda härskare, kalifen.
Västerländskt inflytande skapade djupgående tumult: "Fäder förstår inte söner; söner föraktar sina fäder". Stoddard förutsåg helt korrekt att om "en generation (kanske ett decennium) kommer vi att få uppleva att större delen av Mellanöstern är autonom eller kanske till och med självständig".
 Dates of Middle Eastern states' independence. |
Han kommer med motsägelsefulla förutsägelse. Han skrev just när den muslimska liberala tidsåldern började skälva inför sitt slut, han förutsåg överoptimistiskt den sannolika "slutliga liberala triumfen". Mer exakt så förväntar han sig att vad han kallar pan-islamisk nationalism (och vad vi idag kallar islamism) kan "bli en viktig faktor som kommer att behöva tas på allvar" på grund av sin djupa antivästerländska hållning.
Således såg den ökände Stoddard vad som var på gång 55 år innan det 1976 erkändes av Bernard Lewis. Stoddard kunde göra detta för att han i en tid av grasserande filosofisk materialism och ekonomisk beslutsamhet tog idéer på allvar, även religiösa sådana. Han insåg helt korrekt vilken permanent makt islam är.
Detta är än idag en utmärkt lärdom för dagens analytiker. Försök inte förminska sambandet mellan orsak och intresse. Tro och passion räknas minst lika mycket. Låt oss se hur din – och min – analys klarar sig 2121.
