Reflektera över tre episoder som ägde rum under ett sekel:
I mars 2019 drabbade de syriska jihadistiska grupperna Hayat Tahrir al-Sham och National Liberation Front samman, vilket ledde till cirka 75 dödsfall;[1] två månader senare gick de samman för att bekämpa Syriens centralregering. [2] I oktober stred de mot varandra igen. [3] År 1987 var Saddam Hussein och Hafez al-Assad, diktatorerna i Irak och Syrien, dödliga fiender; men när de träffades vid ett toppmöte med Arabförbundet sågs de "promenera och skämta tillsammans". [4]
 Saddam Hussein (V) och Hafez al-Assad kommer överens. |
Under Första världskriget bekämpade armeniska och azeriska styrkor varandra och sedan, i vad historikern Tadeusz Swietochowski kallar en "vändning från att döda till att omfamna. ... anmärkningsvärt nog, mitt under de inbördes stridigheterna började en idé cirkulera om en Transkaukasisk federalism, den regionala unionen mellan georgier, armenier och azerbajdzjanier" som utvecklades till den Transkaukasiska federationen 1921–22. [5]
Som dessa exempel visar är kalejdoskopiska koalitioner och fiendskap en av Mellanösterns mest utmärkande politiska drag. Endast heltidsspecialister kan hålla reda på inbördeskrigen i Libyen, Jemen och Syrien – och de förlitar sig på komplexa verktyg. [6]
Detta mönster av strider och kramar är välkänt för människorna i Mellanöstern. PLOs Khalid al-Hasan kallade det "den arabisk karaktären" och förklarade att "arabisk historia har aldrig upplevt ett slutgiltigt utanförskap. Det är fullt av överenskommelser och olikheter. När vi har olika åsikter och sedan blir trötta på att ha olika åsikter kommer vi överens. När vi blir trötta på att komma överens har vi olika åsikter".[7] Faruq Qaddumi, en annan PLO-ledare, fann att "Attityder i den arabiska regionen förändras som ökensand i vinden – byggs upp och försvinner sedan snabbt". [8] Hussein Sumaida, en flykting från Saddam Husseins Irak använde samma analogi: "Det finns inget sådant som allierade i Mellanöstern. Det finns endast skiftande sand". [9]
Abd al-Hamid Zaydani, en islamistledare i Jemen, uttryckte det kortfattat: "Antingen förenar vi oss eller så strider vi". [10] Barzan Ibrahim at-Takriti, Saddam Husseins bror instämde: "Antingen har vi full enhet eller så kommer ett allmänt destruktivt krig att vara det enda alternativet". Det vanliga politiska förhållandet, sade han, "börjar med kramar och kyssar och slutar med dispyter och krig". [11]
Två huvudsakliga mönster står ut: Palestinsk politik och fiender som förenar sig mot en gemensam fiende för att sedan bli osams igen.
Palestinsk politik: År 1967 lovade Ahmad al-Shuqayri att leda en armé in i Amman "utan att bry sig om Hussein" – det vill säga för att störta Jordaniens kung; strax efter behövde han kungen och erkände honom som "ledare för palestinierna". [12] Arafat och Jordanien kung Hussein stred 1970, samarbetade 1982, blev ovänner 1983, allierade 1985, bröt av relationerna 1986 och blev vänner igen 1988. En syrisk intellektuell, Sadiq al-Azm, noterade hur "PLOs ledarskap ena dagen fördömde (Kung Hussein) och krävde att han störtades; det nästa som hände var att Arafat kysste honom vid en bankett". [13] Kuwaits utrikesminister Sabah al-Ahmad al-Sabah påmindes om att Arafats förrädiska uppförande under invasionen av Irak 1990 – 1991 innebar att "Det kuwaitiska folket inte ville ha honom i Kuwait. ... Gud förbjude att han skulle komma till Kuwait eftersom hela landet skulle vända sig mot honom" Men, fortsatte Sabah, "Som tjänstemän träffar vi honom inom ramen för Arabförbundet eller andra forum och vi omfamnar varandra". [14]
I mitten på år 1992 bekämpade Yasser Arafats och George Habashs miliser varandra i Libanon; men när de två ledarna träffades i Amman i oktober 1992 så omfamnade de två bokstavligen varandra. [15] Den Palestinska Myndigheten samarbetar ibland med Israel i säkerhetsfrågor och vid andra tillfällen tillgriper man uppvigling och mord. Sådan omkastning påverkade Arafat i synnerhet; Enligt Barry Rubins beskrivning "glömde han aldrig att den arabiska ledaren som sköt mot honom ena dagen skulle kunna vara den han kysste nästa dag och också det motsatta". [16]
Fiender förenas: Islamister som hade kämpat mot Saddam Hussein stödde honom efter att han invaderade Kuwait 1990. På samma sätt hade Teheran varit i krig med honom endast två år tidigare men gjorde nu gemensam sak mot en gemensam fiende, USA. Hamas och den Palestinska Myndigheten har upprepade gånger växlat mellan att döda varandra (i synnerhet när Hamas med våld drev ut den Palestinska Myndigheten från Gaza 2007) och att försöka kombinera sina styrkor mot Israel. Turkiets ledare Recep Tayyip Erdoğan förolämpar på löpande band tidigare allierade såsom ledarna för Frankrike, Tyskland, Syrien och Iran. Om iransk aggression upphörde skulle denna logik plötsligt avbryta Abraham-överenskommelserna.
Hur förklarar man denna extrema politiska flyktighet? Som Philip Salzman så lysande förklarar [17] så är det ett resultat av det stam-etos som sammanfattas av det välkända ordspråket "jag mot min broder, jag och mina bröder mot mina kusiner, jag och mina bröder och mina kusiner mot världen". Denna förmoderna mentalitet uppmuntrar till plötsliga förändringar. Tills stamtänkande dör ut kommer politiken i Mellanöstern att fortsätta karaktäriseras av amoralitet, ett flytande tillstånd, tillfällighet, inkonsekvens och motsägelser.
Mr. Pipes (DanielPipes.org) is president of the Middle East Forum. © 2021 by Daniel Pipes. All rights reserved.
[1] Agence France-Presse, "Syria rebel-jihadist clashes kill dozens: monitor," France24, 1 March 2019.
[2] Anchal Vohra, "Turkey-backed fighters join forces with HTS rebels in Idlib," Al Jazeera, 22 May 2019.
[3] Jared Szuba, "Turkey-backed rebels announce unification under 'Syrian National Army'," The Defense Post, 4 October 2019.
[4] Elie A. Salem, Violence and Diplomacy in Lebanon: The Troubled Years, 1982-1988 (London: I. B. Tauris, 1995), p. 249.
[5] Tadeusz Swietochowski, "Azerbaijan: Between Ethnic Conflict and Irredentism," Armenian Review, Summer/Autumn 1990, pp. 47, 37.
[6] For example, the Washington Institute for Near Eastern Policy's "Yemen Matrix: Allies & Adversaries."
[7] Radio Monte Carlo, 11 December 1984.
[8] Quoted in Al-Majalla, 18 June 1986.
[9] Hussein Sumaida, with Carole Jerome, Circle of Fear: My Life as an Israeli and Iraqi Spy (Washington: Brassey's, 1994), p. 75, 258.
[10] Quoted in Agence France Presse, 15 April 1990.
[11] Quoted in Al-Jumhuriya (Baghdad), cited in Babil, 9 May 1994.
[12] Quoted in Michael B. Oren, Six Days of War: June 1967 and the Making of the Modern Middle East ( New York: Oxford University Press, 2002), p. 131.
[13] As paraphrased by Barry Rubin, Revolution Until Victory? The Politics and History of the PLO (Cambridge: Harvard University Press, 1996), p. 37.
[14] Interviewed by Al-Hayat and reported by Agence France-Presse, 28 July 2001.
[15] Radio Monte Carlo, 8 October 1992.
[16] Rubin, Revolution Until Victory?, p. 128.
[17] In Culture and Conflict in the Middle East (Amherst, NY: Prometheus, 2008).
