Vem vann den senaste stridsomgången mellan Hamas och Israel? I ordkriget som följde på luftstriderna är pro-israelrösterna djupt splittrade och anti-israelrösterna hävdar att Hamas vann en stor seger. Men det är för tidigt att säga.
På den proisraeliska sidan till exempel hävdar Efraim Inbar och Dan Schueftan att Israel var mer framgångsrik baserat på den smärta Hamas upplevde. Doron Matza, Seth Frantzman och Hanan Shai hävdar att Israel misslyckades baserat på icke-militära frågor såsom att förena palestinierna emot Israel och internationell sympati. Israels regering hävdar att allt gick planenligt medan motståndarna till höger, som Itamar Ben Gvir och Gideon Sa'ar, kritiserar vapenvilan och anser att den är en "dyster kapitulation" och "en pinsamhet".
 En segerparad i Khan Yunis, Gaza den 27 maj. |
Antiisraelsidan däremot är i det närmaste helt enig närmaste helt enig om att Hamas vann. Endast två dagar efter att striderna börjat meddelade Hamasledaren Ismail Haniyah att hans organisation hade "segrat i striden om Jerusalem". Sådana påståenden spred sig efter att vapenvilan trätt i kraft den 21 maj då Haniyah hävdade att de vunnit en "strategisk, gudomlig seger" och han tillkännagav också att Hamas "besegrat illusionerna av förhandlingar, besegrat århundradets avtal, besegrat nederlagskulturen, besegrat förtvivlan, besegrat bosättningsprojekten, besegrat projekten för samexistens med den sionistiska ockupationsmakten och besegrat projekten för att normalisera (relationerna) med den sionistiska ockupationsmakten".
På samma sätt talade Hamasledaren Khalil al-Hayya på ett massmöte i Gaza och förkunnade "Man firar i alla städer i Palestina ... eftersom vi uppnådde denna seger tillsammans" han tillade "Vi har rätt att glädja oss ... Detta är segerns eufori". Ziad al-Nahala, ledaren för Palestinian Islamic Jihad, gladde sig över sin organisations seger och hotade bomba Tel Aviv som vedergällning för "alla lönnmordsoperationer riktade mot våra krigare eller ledare".
 Hamas-krigare deltar i ett antiisrael möte i Rafah, Gaza, den 28 maj. |
Utländska anhängare firade också. Hizbollahs Hassan Nasrallah beskrev Hamas attacker på Israel som en "stor seger", Irans Ayatollah Ali Khamene'i gratulerade till en "historisk seger" och befälhavaren för det Islamiska revolutionsgardet Corps Quds-styrkorna, Esmail Ghaani, hyllade striderna för att ha "förstört den sionistiska arméns stolthet". (En talesman för Palestinian Islamic Jihad (PIJ) tackade i sin tur Irans regering för att vara "partner i vår seger"). Till och med Marockos premiärminister Saad Eddine El Othmani, som några månader tidigare undertecknat ett normaliseringsavtal med Israel, gratulerade Haniyeh till "det palestinska folkets seger".
Den palestinska befolkningen blev uppenbarligen också övertygad. Så snart 0 vapenvilan trädde i kraft på morgonen klockan 02:00 "återvände livet och rörelsen till Gazas gator. Folk kom ut från sina hem, några ropade 'Allahu Akbar' eller visslade från balkonger. Många sköt i luften för att fira slutet på striderna. Stora folkmassor "firade slutet på konflikten och skanderade lovord för Hamas". Det nattliga firandet spred sig vitt och brett.
Gaza-bor hurrade från sina terrasser. Skottlossning för at fira hördes över de mestadels mörka bostadsområdena, tjutande biltutor från bilar som vågade sig ut på gator fulla av hål efter bombnedslag, och lovord till Gud hördes från moskéer runt om i Gaza City. Gaza-bor paraderade längs stranden i ljuset från sina mobiltelefoner.
De följande dagarna fylldes av storskaligt offentligt firande av Hamas och deras mindre allierade Palestinian Islamic Jihad.
 Ett segerfirande i Al-Bureij, Gaza, den 28 maj. |
Detta festande får politiska konsekvenser. "Hamas rykte bland palestinierna har ökat dramatiskt" konstaterar Khaled Abu Toameh, "på grund av att de fyrade tusentals raketer och missiler i hela Israel". Palestinierna, sammanfattar han, "anser att Hamasledarna är palestiniernas sanna hjältar och strävar efter väpnad kamp mot Israel"; de har inte något till övers för Mahmoud Abbas och den Palestinska Myndigheten. Med andra ord så resulterade nederlaget på slagfältet i stora politiska utdelningar för Hamas.
Denna entusiasm bortser helt och hållet från vad Associated Press kallade "det fruktansvärda priset för ett oräkneligt antal familjer som förlorade sina nära och kära, hem och företag" och bekräftar palestiniernas rykte om en radikaliserad antisionism som väger tyngre än normal självbevarelsedrift.
För att återgå till den centrala frågan "Vem vann?": utslaget beror inte på israeliska tvivel eller palestinsk skrytsamhet utan på vad som kommer att hända under de kommande åren. I detta sammanhang kan man parafrasera ledaren för israeliska militäroperationer Aharon Haliva, som sagt att konflikten "skulle anses vara en framgång för Israel om den medförde fem års lugn i Gaza". Jag håller inte med: framgång eller misslyckande beror snarare på om Hamas initierar ytterligare en stridsomgång mot Israel. Om ja så vann Hamas; om nej så gjorde Israel det. Med andra ord är det för tidigt att värdera de elva dagarna i maj.
