Intervju av Vasile Simileanu. Rubrik i GeoPolitica: "2022: A Critical World".
GeoPolitica: Hur ser du på "utvecklingen av den Palestinsk-israeliska konflikten?
Daniel Pipes: I 25 år, mellan 1948 – 73, var arabstaterna de dominerande i kriget mot Israel. Efter att ha förlorat alla slag drog de sig slutligen tillbaka och överlämnade antisionismen till palestinierna som ivrigt tog över ledarskapet. Under de följande 50 åren visade sig palestinierna vara väldigt skickliga på att föra krig trots bristen på både ekonomisk och militär makt. Ändå har också de förlorat alla strider. Frågan som då uppkommer är hur länge kan palestinierna fortsätta att förlora? Svaret beror på Israels beslutsamhe inte varit redo att vidta de nödvändiga åtgärderna inte varit redo att vidta de nödvändiga åtgärderna. Om den situationen fortsätter så kan konflikten lätt fortgå i ytterligare 50 år.
GeoPolitica: Vad har staten Israel för säkerhetsrelationer med arabstaterna?
Daniel Pipes: Relationerna med arabstaterna har långsamt förbättrats sedan 1973, de har präglats av sådana stora händelser som Sadats besök i Jerusalem 1977, fredsfördraget med Jordanien 1994 och Abraham-avtalen 2020. För närvarande kommer de mest hotande regeringsfientligheterna mot Israel inte från arabstater utan från icke-arabiska muslimska stater: Framförallt Turkiet och Iran men också Pakistan och Malaysia.
GeoPolitica: Kan du kommentera Teherans krigiska uttalanden mot staten Israel?
Daniel Pipes: Den islamiska republiken Irans legitimitet kommer till stor del från dess antisionism, därav de konstant våldsamt verbala attackerna mot Israel. Regimen har visat mycket mer militär försiktighet även om dess kärnvapenuppbyggnad tyder på att de så småningom hoppas kunna ta kampen till den nivån.
 I en barnslig uppvisning av aggression sponsrar den iranska regimen nedtrampningen och brännandet av den israeliska flaggan. |
GeoPolitica: Vilken är USAs roll i de arabisk-israeliska förhandlingarna?
Daniel Pipes: "Fredsstiftarna" i Washington fokuserar på det Palestinsk-israeliska spåret, men det leder ständigt ingenstans; palestinsk fientlighet på Västbanken och Gaza är fortfarande lika hög nu som innan Oslo-avtalet undertecknades 1993. Trump-administrationen försökte med detta spår, kom ingenstans och ändrade sedan fokus till de omkringliggande staterna och detta gav omedelbart resultat. Biden-administrationen har gått tillbaka till det palestinska spåret så USAs roll är för närvarande väldigt liten.
GeoPolitica: Vad tror du om Turkiets utrikespolitik under Recep Tayyip Erdoğan med tanke på hans förhoppning att återta inflytandet över de forna Osmanska staterna, deras komplexa relationer med Iran och Ryssland och deras medlemskap i NATO?
Daniel Pipes: Erdoğan är en lysande politiker på den turkiska inrikesscenen men ganska inkompetent i utrikesfrågor. Han har dåliga relationer med hela Mellanöstern förutom Azerbajdzjan och Qatar, han har också dåliga relationer med alla stora världsmakter. Eftersom Erdoğan inte är en person som drar lärdomar (se bara på den pågående valutakrisen) förutspår jag en fortsättning på hans utrikespolitiska inkompetens.
 Erdoğan (V) och hans BFF, Emir Tamim från Qatar. |
GeoPolitica: Med tanke på Turkiets engagemang i Libyen, Syrien och Nagorno-Karabach, såväl som deras stöd för det Muslimska brödraskapet, kan du förutspå deras kurs i Mellanöstern?
Daniel Pipes: Liksom iranierna har Erdoğan gjort islam till sitt internationella visitkort. Han har dock två fördelar över Teheran: han är Sunni (liksom cirka 90 procent av alla muslimer) och han är mindre våldsam. Men trots det misslyckades hans förhoppningar om att leda ett islamistiskt uppror i hela Mellanöstern. Detta gjorde att han reducerades till att restaurera byggnader från den osmanska eran och ansluta sig till andras krig. Som detta tyder på ser jag Turkiet som en sekundär makt i konflikterna i Mellanöstern.
GeoPolitica: Hur tolkar du den nya rysk-turkisk-iransk-azerbajdzjan-armeniska konstellationen?
Daniel Pipes: Konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien driver på denna konstellation med Turkiet som otvetydigt stöder de turkisktalande i Azerbajdzjan, Iran stöder mer motvilligt de kristna armenierna och Ryssland utnyttjar situationen för att främja sina egna intressen. Israel är ett wild card här eftersom man moraliskt och strategiskt borde vara på Armeniens sida men istället stöder Azerbajdzjan.
GeoPolitica: Hur är det med det rysk-turkiska-iranska partnerskapet?
Daniel Pipes: Det är lite som att tala om partnerskapet mellan Tyskland, Italien och Japan under Andra världskriget; i båda fallen har trion mycket lite gemensamt som är konstruktivt; huvudsakligen delar de ett motstånd mot gemensamma fiender. Det kommer varken de eller deras allierade att komma långt med.
GeoPolitica: Kommer Turkiet att lämna NATO för att ansluta sig till Ryssland för att skapa en ny geostrategisk allians?
Daniel Pipes: Nej det turkiska ledarskapet önskar spela ut de två sidorna mot varandra och NATO-medlemskapet är till stor hjälp för att upprätthålla balansen. Förresten passar detta in i en större muslimsk strömning mot neutralitetspolitik. Som jag skrev för 40 år sedan: "Nasser var typisk för denna tendens när han spelade ut USA och Sovjetunionen mot varandra, han visste hur långt han kunde gå för att få maximal utdelning från båda sidor. Det har främst varit muslimska ledare som har sökt efterlikna honom i denna karaktäristiskt muslimska färdighet – till exempel i Algeriet, Nordjemen och Afghanistan före 1978". Detta mönster bottnar i en muslimsk försiktighet mot att komma för nära främmande makter.
GeoPolitica: Med tanke på deras militärbas i Djibouti och deras ekonomiska ambitioner, vilka konsekvenser får Kinas uppgång för Mellanöstern?
Daniel Pipes: Liksom på andra håll i världen lägger det kinesiska kommunistpartiet tålmodigt grunden i Mellanöstern för att uppnå större inflytande i framtiden genom att skaffa sig vänner, lära sig om de lokala förhållandena och bygga ekonomisk infrastruktur. Huruvida detta kommer att fungera som planerat är dock en öppen fråga eftersom Kinas hårdhändhet har lett till såväl en växande folklig som statlig motreaktion.
 Kinas militärbas i Djibouti. |
GeoPolitica: Håller du med om att det i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) finns flera stabila statliga aktörer (Egypten, Jordanien, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten) som motsätter sig Turkiets, Iran, Rysslands och Kinas inblandning?
Daniel Pipes: Ja det gör jag. Eller, sett ur ett amerikanskt perspektiv, majoriteten av regionens stater är i grunden vänskapliga.
GeoPolitica: Terrorism och de regionala konflikterna i MENA har fått en global påverkan. Kommer detta att fortsätta eller kommer det att minska?
Daniel Pipes: Våld är en viktig del av livet i regionen; och även om våldet i sig inte har minskat (tänk bara på Libyen, Syrien och Jemen) verkar dess påverkan på omvärlden ha minskat. Kanske har ett minskat behov av kolväte, ökad flygplatssäkerhet och "Fästning Europa" lyckats få det under kontroll.
GeoPolitica: Det finns många konflikter i regionen – Arabvärlden-Israel, Libanon, Syrien, Irak, Jemen, Afghanistan: har du några allmänna idéer om hur man skall lösa dem?
Daniel Pipes: Nej tyvärr. Jag noterar dock att regionens konflikter beror på de särskilda svårigheter muslimer har att anpassa sig till modernitet. Även om det har gjorts vissa framsteg såsom islamismens nedgång så förblir det allmänna problemet oförminskat.
GeoPolitica: Vad är dina åsikter om MENAs utveckling på medellång och lång sikt?
Daniel Pipes: Som någon som har studerat Mellanöstern sedan 1969 har jag lärt mig att det är ett bra karriärdrag att vara pessimist. Så jag förutspår att nya problem uppstår som ersätter och läggs till de redan existerande.
GeoPolitica: Vilka är de största utmaningar världen står inför idag?
Daniel Pipes: Jag förväntade mig den frågan och i en tweet nyligen skrev jag som svar på frågan: elektromagnetisk puls, det kinesiska kommunistpartiet, islamismen, den globala vänstern och sjunkande födelsetal förutom på de mest problematiska platserna (framförallt i Afrika). Jag tillade att klimatförändringarna inte skrämmer mig.
