Intervjuad av Marcello Iannarelli.
World Geostrategic Insights: Den 2 september uttalade Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan att "Ett NATO utan Turkiet är otänkbart. Grekland har inget värde i NATO. Med Turkiet är NATO starkt, utan Turkiet är NATO svagt". Har han rätt?
Daniel Pipes: Nej han har fel och detta av två huvudsakliga skäl. För det första, visserligen tillför Turkiet viktiga tillgångar till NATO-alliansen – dess stora väpnade styrkor, formidabla militärindustri och viktiga geografiska läge – men dessa tillgångar är alla besudlade av turkiskt agerande. Styrkorna angriper civila i Syrien, krigsutrustningen går till Etiopien och det geografiska läget leder till skandalösa land- och sjöanspråk. För det andra är Grekland en lojal medlem i NATO, de har byggt upp sin militära styrka och de arbetar produktivt med två icke-NATO-partner, Cypern och Israel. Greklands pålitlighet gör de betydligt mer värdefulla för NATO än Turkiet.
 Den skandalösa "Blue Homeland-planen" har lockat många anhängare i Turkiet. |
WGI: Endast en dag senare, den 3 september, anklagade Erdoğan Aten för att olagligt ockupera öar i Egeiska havet och hotade att ta över grekiska öar: "Er ockupation av öarna är inte bindande för oss. När det är dags kommer vi att göra det som behövs". Han påminde också grekerna "att inte glömma Izmir", en hänvisning till en turkisk seger över grekiska styrkor för exakt hundra år sedan. Vad anser du om dessa uttalanden?
DP: Jag anser dem vara en extremt farlig distraktion i en tid då NATO är fokuserat på att hjälpa Ukraina mot Putins aggression. Alla fientliga åtgärder som Erdoğan vidtar mot Grekland skulle inte endast vara en katastrof i sig utan det skulle allvarligt skada den enade fronten mot den ryska invasionen. NATO måste varna Erdoğan högt och klart att man kommer att stå med Grekland mot Turkiet precis som man står med Ukraina mot Ryssland. Dessutom undrar jag om Putin uppmuntrade Erdoğan att hota Grekland; om så är fallet vad skulle hotet eller motprestationen kunna vara?
 Vad kokar Putin (V) och Erdoğan ihop? |
WGI: Å andra sidan har Ankara nyligen försonats med sådana länder i Mellanöstern som Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Syrien, Israel och Egypten. Varför inleda denna charmkampanj nu?
DP: Notera den skarpa kontrasten mellan hoten mot Grekland och den snabba uppvärmningen av relationerna med dessa stater i Mellanöstern. Med tanke på att Turkiet i praktiken är en diktatur ligger förklaringen förmodligen mindre i en sofistikerad strategi och mer i Erdoğans fördomar och motsägelser. Som en mobbare som ofta agerar ologiskt ser han kanske staterna i Mellanöstern som ett hot mot hans makt samtidigt som han avfärdar Grekland som oväsentligt. Turkiets befolkning är inte bara åtta gånger större än Greklands utan Erdoğan bevittnade på nära håll Greklands ekonomiska nedgång efter den globala lågkonjunkturen 2008. Så han mobiliserar den allmänna opinionen mot en motståndare som uppfattas som svagare och bort från vad han ser som mer hotfulla.
WGI: Betyder dessa utrikespolitiska förändringar en taktisk eller strategisk förändring?
DP: Nästan allt Erdoğan gör är taktiskt, vare sig det handlar om arbete med kurderna, att främja ekonomisk tillväxt, köpa vapen från Ryssland eller koppla på charmen internationellt. Han har bara två konsekventa mål: att samla personlig makt och att främja en islamistisk agenda.
WGI: Turkiet har alltmer blivit ett problem för västerländska allierade genom att inte leva upp till alliansens krav på demokratiskt styre och genom att arbeta nära dess motståndare (Ryssland, Kina). Skulle NATO ha det bättre utan Turkiet?
DP: Absolut: Turkiet är en belastning närhelst NATO konfronterar ISIS, Iran, Ryssland eller Kina. Ankaras blockering mot att Sverige och Finland går med i alliansen är ett bra exempel på hur de hämmar NATO.
WGI: Bör alliansen undersöka sätt att utesluta eller marginalisera Turkiet?
DP: Ja, även om jag starkt tvivlar på att detta kommer att ske på grund av en mentalitet som ser Erdoğan som en avvikelse och förväntar sig att landet återvänder till det gamla goda Turkiet från 1952 – 2002. Men jag har nyheter för NATO: med ett litet undantag betraktar alla de andra turkiska politiska partierna NATO med mer fientlighet än Erdoğan gör. Förresten bevittnade jag med egna ögon år 2017 NATOs svaghet gentemot Turkiet när min organisation Middle East Forum stod som värdar för ett NATO-evenemang och delegater från 11 länder demonstrativt stödde Ankara snarare än NATOs grundprincip "att värna sina folks frihet".
WGI: Som en enklare lösning än att utesluta Turkiet har du föreslagit skapandet av ett NATO 2.0 utan Turkiet. Vad har du i åtanke?
DP: Det är teoretiskt möjligt att utesluta Turkiet ur NATO men svårt och kontroversiellt. Jag föreslår att man skapar en ny organisation som inkluderar alla de andra 29 medlemmarna men inte Turkiet. Sedan överför man alla NATOs tillgångar till den nya organisationen. Denna gång bör man skriva ner tydliga regler för medlemskap och uteslutning. Medan vi är kreativa, vad sägs om att ta bort den geografiska referensen och kalla det för the Global Alliance of Democracies, GLAD? Det öppnar då dörren för Israel, Indien, Australien, Japan, Sydkorea och andra att ansluta sig. Det kan bli ett FN för demokratier.
WGI: Skulle Turkiet inte kunna orsaka fler problem utanför NATO genom att närma sig Ryssland och Kina?
DP: Jag tror inte det. För det första så behöver Turkiet NATO mer än NATO behöver Turkiet. Turkiet gick med i NATO 1952 av rädsla för Ryssland. Oavsett hur goda vänner Putin och Erdoğan är nu så vet turkarna vem som bestämmer och vem som vann under två århundradena av krigsföring. För det andra står Ankara redan nära Moskva och Beijing på de diplomatiska, ekonomiska, handels och militära områdena; NATO-medlemskapet har inte hindrat det.
Uppdatering 4 september 2022: Igår missade jag den här nyheten om aggressiva kommentarer av Turkiets inrikesminister och Erdoğans möjliga efterträdare, Süleyman Soylu: "Vi behöver inte USA. Vi behöver inte ett Europa som är omedvetet om vår religion, kultur och tro. ...Vi måste avveckla USA".
Uppdatering 6 september, 2022: Den framstående turkiske journalisten Cengiz Candar lägger till ytterligare en dimension till ett krig mellan Erdoğan och Grekland: vilket bekvämt sätt för Erdoğan att fördröja eller ställa in presidentvalet som är planerat till juni 2023.
