Titel i Global Review: Intervju med Daniel Pipes: "Så länge Mellanöstern domineras av autokrater kommer det att vara samma gamla Mellanöstern".
Global Review: Var USAs tillbakadragande från Irak och Afghanistan ett strategiskt misstag eller gjorde det så att de kunde fokusera de amerikanska styrkorna på stormaktsmaktkampen med Kina, Ryssland, Nordkorea och Iran?
Daniel Pipes: De var båda, i synnerhet nederlaget i Afghanistan, katastrofala. Man kan inte rättfärdiga dem på något sätt. Om och om igen visar sig amerikanerna vara opålitliga allierade.
GR: Skulle du vilja vara snäll och jämföra Trumps och Bidens Mellanösternpolitik.
DP: Trump förstod Iran medan Biden inte gör det och det är den mest avgörande skillnaden. Trump var också bättre när det gäller Israel medan Biden är lite bättre när det gäller Turkiet. De är ungefär lika dåliga när det gäller Saudiarabien, med Trump som inte svarade på en iransk attack och Biden som var onödigt fientlig. Sammantaget var Trump bättre.
GR: Vilken är den korrekta balansen mellan humanitära farhågor och nationella intressen när det gäller Saudiarabien?
DP: Du lyfter här upp den eviga amerikanska spänningen mellan att bry sig om andra och att ta hand om oss själva. När det gäller Saudiarabien och dess unga, otåligt effektiva härskare Mohammad bin Salman betyder det av vi klargör vårt missnöje över hans "skjuta först och fråga sedan-inställning" samtidigt som vi bibehåller den mångåriga säkerhetsrelationen.
Henry Kissinger (V) och Jimmy Carter representerar de två ytterligheterna i spektrumet av det nationella intresset kontra det humanitära. |
GR: Finns det någon utsikt till ett försvarsfördrag mellan USA och Saudiarabien?
DP: Om du menar en NATO-liknande Artikel 5 där USA förbinder sig att försvara Saudiarabien verkar det vara helt uteslutet; detta är något som endast kan fungera med en annan demokrati. Men någonting mindre bindande har länge funnits och borde vara möjligt framöver.
GR: Den iranska regimen talar om en "slutlig strid" för att driva USA och Israel från Mellanöstern. Hur går den insatsen?
DP: Inte bra. Iransk aggressivitet driver de regionala regeringarna och folk till USA och Israel vilket visas av Abraham-avtalen och det nuvarande Saudi-israeliska närmandet.
GR: Vilken roll spelar palestinierna i den nuvarande amerikansk-saudisk-israeliska diplomatin?
DP: Detta förändras ständigt. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har tydliggjort sina åsikter: "Palestinierna skulle kunna dra stor nytta av en bredare fred. De böra vara del av denna process men de bör inte ha någon vetorätt över processen". Saudierna verkar beredda att betala den Palestinska Myndigheten för att hålla sig tyst. Biden-administrationen vill ha stora israeliska eftergifter till den Palestinska Myndigheten. Den Palestinska Myndigheten själva vill få stopp på hela processen.
GR: Kan ett israeliskt-saudiskt avtal slutligen skapa ett "Nytt Mellanöstern"?
DP: Den termen går tillbaka till en inflytelserik bok från 1993, The New Middle East, av Israels eviga politiker Shimon Peres. Han hade delvis rätt när han bedömde att "Tidigare var den centrala frågan i den arabisk-israeliska konflikten det palestinska problemet. Detta är inte längre sant; nu är det kärnvapenhotet". Men han hade fel när han föreställde sig "ett Jordanskt-palestinskt-israeliskt 'Benelux' arrangemang för ekonomiska angelägenheter ... som tillåter var och en att leva i fred och välstånd". Ännu mer felaktigt var hans förutsägelse att hela Mellanöstern skulle förenas "i en gemensam marknad". Så länge som Mellanöstern fortsätter domineras av autokrater kommer det att förbli samma gamla Mellanöstern.
GR: Israels utrikesminister Eli Cohen förväntar sig att många fler länder med muslimsk majoritetsbefolkning kommer att följa Saudiarabien och ansluta sig till Abraham-avtalen; är detta realistiskt?
DP: Ja med tiden. Oman är självskrivet. Tunisien och Kuwait kan så småningom ansluta sig. Jag kan föreställa mig att Algeriet, Libyen och Irak gör det en dag. Den större poängen är att arabstaterna för femtio år sedan gav upp sitt krig mot Israel i efterdyningarna av Oktoberkriget 1973. Den ena efter den andra accepterar den judiska staten. Palestinierna är mer komplexa, befolkningen går i samma riktning som arabstaterna medan ledarskapet, vare sig det är den Palestinska Myndigheten eller Hamas, är allt mer fientliga.
Kommer Omans Sultan Haitham bin Tarik att bli den förste som följer i MbS spår och ansluter sig till Abraham-avtalen? |
GR: Den nyligen tillkännagivna USA-sponsrade ekonomiska korridoren mellan Indien-Mellanöstern-Europa (IMEC) är ämnad "att stimulera ekonomisk utveckling genom ökad integration mellan Asien, Persiska viken och Europa. ... Den kommer att inkludera en järnväg som, när den är färdig, kommer att tillhandahålla ett pålitligt och kostnadseffektivt gränsöverskridande fartyg-till-järnvägtransitnätverk för att komplettera de befintliga sjö- och vägtransportrutterna – vilket kommer att göra det möjligt för varor och tjänster att transporteras till, från och mellan Indien, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Jordanien, Israel och Europa". Vad tycker du om den planen?
DP: Ett decennium senare representerar den ett svar på kommunistiska Kinas omfattande Bältes och väginitiativ (BRI) (Nya Sidenvägen). Det konkurrerar också med tidigare storslagna planer såsom Global Gateway 2021 och Partnership for Global Infrastructure and Investment 2022, för att inte tala om den befintliga Suez-kanalen och den transasiatiska järnvägen. Med tanke på dessa initiativ, kostnaden för IMEC och dess politiska utmaningar, är jag skeptisk till dess potential.
GR: Det är felaktigt att kalla den nuvarande situationen på Västbanken för "apartheid" men finns det omständigheter under vilka den termen skulle kunna gälla?
DP: Ja att kalla Israel för en apartheid-stat är förtal. Jag ser inte att landet är på väg i den riktningen även om vissa planer för Västbanken skulle kunna rättfärdiga det. Jag tänker framförallt på det som ibland kallas för Enstatslösningen. Enligt de planerna annekterar Israel hela Västbanken, utökar israelisk suveränitet över det och tillämpar genomgående israelisk civilrättslig lagstiftning. Prsom i östra Jerusalem sedan 1967 skulle palestinierna få åtnjuta permanent uppehållstillstånd och ha möjlighet att ansöka om medborgarskap. Detta gör den spända situationen för Jerusalems muslimska befolkning som inte är medborgare till en modell för dess betydligt större motsvarighet på Västbanken. Om de boende på Västbanken beslutar sig för att fortsätta vara permanenta invånare som saknar fulla rättigheter som medborgare så uppkommer en tvådelad politisk samhällsgrupp som skulle kunna kallas för apartheid.
GR: Vad säger du om att Netanyahu och Recep Tayyip Erdoğan har träffats efter så många år?
DP: Erdoğan är en islamist som föraktar Israel men förstår att han ibland måste vara snäll mot det. Under sitt första decennium som styrande (2003 - 13) trodde israeliska ledare att de skulle kunna göra affärer med honom. De har med tiden lärt sig, och jag hoppas Netanyahu hanterar Erdoğan som en affärsuppgörelse och inte förbinder sig till något, som en pipeline via Turkiet; det skulle göra Israel till gisslan för Ankaras nycker.
Netanyahu (V) och Erdoğan såg ungefär så glada ut att mötas som man kunde förvänta sig. |
GR: Kan Netanyahu undkomma sin domstolsprövning genom att lämna Itamar Ben Gvir och Bezalel Smotrich till förmån för en koalition med Benny Gantz?
DP: Netanyahu lurade Gatz en gång; det är svårt att föreställa sig att Gantz ansluter sig till Netanyahu igen, denna gång för att rädda hans regering. Ben Gvir och Smotrich är medvetna om detta och utnyttjar sin makt till fullo.
GR: Finns det utsikter till en militärkupp i Israel?
DP: Det kan jag inte föreställa mig. De israeliska försvarsstyrkorna accepterar helt och fullt att det är den politiska kontrollen som har företräde.