Antisemitism utvecklas

Antisemitism framstår ofta som ett statiskt oföränderligt fenomen men faktum är att det överdrivna judehatet har en historia som går tillbaka tusentals år och som ständigt utvecklas.

Utvecklingen sedan andra världskriget och Förintelsen har varit synnerligen snabb och illavarslande. Här är fyra av de mest markanta förändringarna:

• Från höger till vänster: I århundraden var antisemitism ett kännetecken för den politiska högern och endast något tillfälligt för den politiska vänstern. För att ta det mest belysande exemplet på dessa trender så var Stalins judefobi oviktig i jämförelse med det ohyggliga projekt han höll på med, medan det för Hitler var judefobin som var kärnan i hans. Till och med för tio år sedan var detta ett mönster som stod sig. Men på senare år har vi sett en snabb och global inriktning där huvudfåran hos den politiska högern i allt högre grad sympatiserar med judarna och Israel medan den politiska vänstern har blivit kyligare och mera fientligt inställd.

• Från kristen till muslim: De kristna utvecklade den allmänt vedertagna betydelsen av antisemitism (till exempel girighet och världsherraväldeambitionen), och genom historien är det de kristna som dödat flest judar. På grund av detta flydde judar ofta från den kristna världen till den muslimska. Detta mönster ändrades abrupt 1945. De kristna lärde sig att komma överens med judarna medan muslimerna antog både de gamla kristna teserna och mordlystnaden. Idag är institutionell antisemitism nästan enbart muslimsk. Detta har bland annat resulterat i ett omvänt uttåg med en stadig ström av judar som nu flyr den muslimska världen för den kristna.

• Från religiös till sekulär: Vad som började som avståndstagande från den judiska religionen utvecklades under århundraden till fördomar mot den förmodade judiska rasen, (detta är anledningen till vår fortsatta användning av den meningslösa termen anti-semitism) och på senare tid har detta utvecklats till antisionism eller hat mot den judiska staten. En häpnadsväckande undersökning 2003 där Européerna tyckte att Israel var det största hotet mot världsfreden visar på djupet av detta nya tankesätt.

• Sammanflätningen av anti-semitism och anti-amerikanism: Judar och amerikaner, Israel och USA – för många världen över går dessa in i varandra så att en fördom rutinmässigt också innebär den andra fördomen. Båda dessa hat delar också ett grundläggande drag: ingen av dem är mottaglig för rationella argument, vilket innebär att vart och ett av dem bättre kan förstås som symptomen på en psykologisk störning än som svårbegriplig politisk logik.

Förenandet av dessa utvecklingar föranleder flera reflektioner om hur farlig framtiden kan bli för tre betydande judiska centra.

Israel står inför en avsevärd fara omringat som det är av fiender som under den senaste generationen har avhumaniserat judar på ett sätt som påminner om Nazityskland på 1930-talet. I båda fallen har regeringarna dragit igång systematiska kampanjer för att förvandla den judiska grannen till ett bestialiskt hot som endast kan kontrolleras genom att förstöras. I Nazityskland kulminerade detta synsätt i dödsläger; idag skulle det kunna, och jag understryker skulle det kunna – jag säger inte att det kommer att ske – sluta med en skur av kärnvapenbomber som faller över Israel, en möjlighet som en stark iransk ledare har talat om offentligt. Detta skulle i sin tur kunna resultera i en andra Förintelse, återigen av sex miljoner judar.

Näst efter Israel är det den europeiska judenheten som är i störst fara men på ett mycket mer vardagligt sätt: politisk och social isolering, de avhumaniserande härjningar av islamister, radikala palestinier och andra hetlevrade, och en växande känsla av att judar inte har någon framtid på den kontinenten. Det är inte omöjligt att Europa får uppleva en massutvandring av judar liknande den utvandring av judar från muslimska länder som ägde rum efter andra världskriget. Den judiska befolkningen i de muslimska länderna har minskat från en miljon 1948 till 60,000 idag.

Slutligen USA: amerikanska judar har kanske inte varit medvetna om det men de har de senaste 60 åren levt i en av judendomens gyllene tider, utan tvekan mycket bättre än de i Andalusien, Aragon, Tyskland, Ungern, Litauen och Prag. Men idag står judarna i USA inför samma, om än mildare, strömningar som genomsyrar Europa, i synnerhet den islamistiska ökningen som omhuldas av den politiska vänstern. Den gyllene eran för den amerikanska judenheten är därför på väg att ta slut. Amerikanska judar har haft den relativa lyxen av att oroa sig för sådant som blandäktenskap, andra judar världen över, böner i skolan och abort; om den nuvarande trenden håller i sig kommer de att mer och mer behöva oroa sig för sin personliga säkerhet, marginalisering och andra symptom som redan är påtagliga i Europa.

Medan 60-årsdagen av andra världskrigets slut närmar sig är det uppenbart att problem som till synes begravdes i krematorierna i Auschwitz och Birkenau har återupplivats och i allt högre grad finns med oss.