Historiskt sett har muslimernas betraktande av Jerusalem som en viktig muslimsk religiös stad tilltagit och avtagit i styrka beroende på politiska omständigheter. I ett jämnt och förutsägbart kretslopp som upprepats sex gånger under 14 århundraden har muslimer riktat sin uppmärksamhet mot staden när de behövt den och struntat i den när de inte behövt den.
Denna motsättning har blivit särskild uppenbar under det sista århundradet. Brittiskt styre över staden 1917-48 förstärkte en passion för Jerusalem som inte hade funnits under de 400 åren av Ottomanskt styre. När den muromringade staden under 1948-67 var under jordanskt styre ignorerade araberna den till stor del. Till exempel så utsände inte jordansk radio fredagsbönen från Al-Aqsamoskén utan från en liten moské i Amman. I den Palestinska befrielseorganisationen grunddokument, det Palestinska Nationella avtalet från 1964, nämns inte Jerusalem överhuvudtaget.
Muslimskt intresse för staden fick nytt liv först när Israel intog Jerusalem 1967. Jerusalem blev då den centrala punkten för arabisk politik och användes för att förena de olika fraktionerna. 1968 ändrade PLO i sina stadgar och benämnde Jerusalem "sätet för den Palestinska Befrielseorganisationen". Saudiarabiens kung deklarerade själv att staden var religiös "precis som" Mecka – en ny, om än inte hädisk tanke.
1990 hade den islamiska fokuseringen på Jerusalem nått en sådan overklig styrka att palestinska araber gick från att hylla Jerusalem till att förneka stadens heliga och historiska betydelse för judar. Det Palestina-arabiska etablissemanget – vetenskapsmän, präster och politiker – stödde detta osannolika anspråk genom en historieomskrivning som utgjordes av lika delar fabricering, lögn, dikt och bedrägeri. Den suddar ut all judisk anknytning till landet Israel och ersätter dem med en lögnaktig Palestina-arabisk anknytning.
Palestina-araberna hävdar nu att kanaaniterna byggde Salomons Tempel, att de gamla hebréerna var beduinstammar, att bibeln kom från Arabien, att det judiska Templet "fanns i Nablus eller kanske Betlehem, att "den judiska närvaron i Palestina tog slut år 70 efter vår tideräkning och dagens judar är ättlingar till Khazarturkarna. Yasser Arafat själv skapade en icke-existerande kanaanitiskt kung, Salem, från ingenting och pratade rörande om sin fantasi om en palestinsk "förfader". Palestinian Media Watch summerar denna process: Genom att göra kanaaniter och israeliter till araber och forntida Israels judendom till Islam tar den Palestinska Myndigheten "autentisk judisk historia, dokumenterad i tusentals år av sammanhängande litteratur och stryker över ordet 'judisk' och ersätter det med ordet 'arabisk'."
Den politiska innebörden är uppenbar: Judar saknar helt rätten till Jerusalem. Som det står på en gatubanderoll: "Jerusalem är arabiskt." Judar är ovälkomna.
Enligt Yitzhak Reiter från Hebreiska universitetet är det tre viktiga händelser som förändrat denna hemmagjorda mytologi till officiell ideologi.
Incidenten med Tempelbergets trogna. I oktober 1990 försökte en judisk grupp utan att lyckas lägga hörnstenen till det Tredje Templet, vilket ledde till ett muslimskt tumult där 17 bråkmakare förlorade livet. Denna episod ökade Palestina-arabernas farhågor beträffande förstörelse av islamska heliga platser och föranledde en kampanj för att bevisa att Jerusalem alltid har varit en muslimsk och Palestinskarabisk stad.
I Osloavtalet från september 1993 diskuterade man för första gången Jerusalem. Palestina-araberna svarade med att försöka misskreditera judisk anknytning till staden.
Vid toppmötet i Camp David i juli 2000 kom den israeliska regeringen för första gången med krav på överhöghet över delar av Tempelberget. Som Dennis Ross, en amerikansk diplomat som var med vitt toppmötet kärvt uttryckte det, Arafat "kom aldrig med något verkligt förslag, inte en enda gång" under samtalen. "Han kom dock med en ny uppfattning, vilket var att Templet inte hade funnits i Jerusalem utan i Nablus." Med detta blev Jerusalems pseudohistoria formellt den Palestinska Myndighetens politik.
Palestina-arabernas förnekande av den judiska anknytningen till Jerusalem kommer förmodligen att i det långa loppet innebära två saker. För det första kan man anta att den Palestina-arabiska fokuseringen på Jerusalem har nått en sådan nivå att det nu kan fortsätta av sig själv oavsett politik, och därigenom bryts ett 1400-årigt mönster. Jerusalem verkar ha utvecklats till ett regelrätt muslimskt intresse, ett som skapar känslor av rättigheter som inte längre står i relation till den nytta och användning man har av staden.
För det andra så förminskar denna förnekelse utsikten till en diplomatisk lösning. Den uppenbara historieförfalskningen av palestinaaraberna stöter bort deras israeliska förhandlingspartner alltmedan de själva hävdar ensamrätt till hela staden. Resultatet är att framtida förhandlingar kommer bli än mer emotionella, snedvridna och svårare än tidigare.
