"Nu har vi fått nog av att vända andra kinden till! Det är vår plikt att skydda oss." Detta uttalade sekreteraren i Vatikanens högsta domstol Monsignor Velasio De Paolis, med hänvisning till muslimer. Han förklarade detta uppenbara avvisande av Jesus uppmaning till sina följeslagare att "vända andra kinden till" med att "västvärlden har haft relationer med arabländerna i ett halv sekel … och har inte lyckats få till stånd ens en enda liten eftergift vad mänskliga rättigheter anbelangar."
De Paolis är knappast ensam om att tänka i dessa banor; den katolska kyrkan håller på att dramatisk förändra sin gamla beprövade politik till att istället skydda katoliker som lever under muslimskt styre. Den gamla politiken som gick ut på tyst diplomati och på att blidka muslimerna har uppenbart misslyckats. Enligt Patrick Sookhdeo från Barnabasfonden är de uppemot 40 miljoner kristna i Dar al-Islam en alltmer utsatt minoritet som står inför ekonomisk nedgång, krympande rättigheter och fysisk fara. De flesta av dem, fortsätter han, behandlas med förakt och misstro, som andra klassens medborgare, de diskrimineras inom utbildning, arbete och i domstolar. Dessa hårda omständigheter gör att många kristna flyr från sina förfäders land till västs mer gästfria miljö. Ett resultat av detta är att den kristna befolkningen i den muslimska världen ständigt sjunker. Två små men talande exempel på detta mönster: för första gången på nästan två tusen år har varken Nazareth eller Bethlehem längre en kristen majoritet.
Denna verklighet av förtryck och nedgång står i stark kontrast till den växande muslimska minoriteten i västvärlden. Trots att de är färre än 20 miljoner och till största delen består av invandrare och deras barn är de en väldigt etablerad och högröstad minoritet som har fått långtgående rättigheter och skydd samtidigt som det fått gehör och rättigheter inom juridiska, kulturella och politiska områden.
Denna stora skillnad har uppmärksammats av kyrkan som för första gången pekar ut radikala islam, inte Israels aktioner, som det största problemet för de kristna som lever i muslimska länder.
En del av detta kunde höras redan under John Paul II tid. Till exempel anmärkte Cardinal Jean-Louis Tauran, Vatikanstatens motsvarighet till utrikesminister, år 2003 att "det finns för många länder med muslimsk majoritet där icke-muslimer anses vara andra klassens medborgare." Tauran ville ha ömsesidig respekt: "Precis som muslimer kan bygga sina bönehus var som helst i världen borde anhängare av andra religioner kunna göra likadant."
Katolska krav på ömsesidig respekt har vuxit, i synnerhet sedan upphöjelsen av Påve Benedict XVI i april 2005. För honom är islam en central angelägenhet. I februari underströk påven behovet av att respektera "andra människors rätt att fritt utöva sin tro så att de på liknande sätt kan återgälda den rätten och utövandet av en fritt vald religion verkligen kan garanteras alla." I maj underströk han på nytt behovet av ömsesidig respekt: kristna måste älska invandrare och muslimer måste behandla de kristna som lever bland dem väl.
Präster är vanligtvis mer öppenhjärtliga. "Islams radikalisering är den främsta anledningen till det kristna uttåget", hävdar Monsignor Philippe Brizard, chef för Oeuvre d'Orient, en fransk organisation som fokuserar på Mellanösterns kristna. Biskop Rino Fisichella, rektor för Lateranuniversitetet i Rom, råder kyrkan att sluta upp med sin "tysta diplomati" och istället "sätta press på internationella organisationer för att få länder och stater med en muslimsk majoritetsbefolkning att ta sitt ansvar."
Krisen med de danska skämtteckningarna blev ett typiskt exempel på katolsk desillusionering. Kyrkoledare kritiserade först publicerandet av Muhammed-teckningarna. Men när muslimer svarade genom att mörda katolska präster i Turkiet och Nigeria, för att inte tala om alla de kristna som dödades under det fem dagar långa upploppet i Nigeria, svarade kyrkan med att varna muslimerna. "Om vi säger till vårt folk att de inte har rätt att förolämpa så måste vi också säga till de andra att de inte har rätt att förgöra oss", sade Cardinal Angelo Sodano, Vatikanens utrikesminister. "Vi måste alltid understryka vårt krav på ömsesidig respekt i våra politiska kontakter med myndigheter i islamska länder och ännu mer så i våra kulturella kontakter", tillade ärkebiskop Giovanni Lajolo, dess utrikesminister.
Att uppnå samma rättigheter för kristna inom islam som muslimer tillerkänns inom kristendomen har blivit nyckeln till Vatikanens diplomati gentemot muslimer. Denna balanserade, seriösa utgångspunkt visar på en djupgående förbättring när det gäller förståelse som mycket väl kan få konsekvenser långt utanför kyrkan med tanke på hur många politiska lekmän som är involverade i tvärreligiösa frågor. Om västvärlden också skulle bidra till principen om ömsesidig respekt skulle resultatet med all säkerhet bli intressant.
