Muslimernas våldsamma svar på påvens uttalanden passar in i ett mönster som har byggts upp och utökats sedan 1989. Sex gånger sedan dess har västerländska uttalanden eller göranden utlöst dödshot och våldsamheter i den muslimska världen. Att sammanställa dessa ger oss värdefulla insikter.
-
1989 - Salman Rushdies novell Satansverserna fick Ayatolla Khomeini att utfärda en dödsdom mot honom och hans förläggare med motiveringen att boken "är emot Islam, profeten och Koranen". De upplopp som följde på detta ledde till att fler än 20 människor dödades, de flesta i Indien.
-
1997 – USA:s Högsta domstol vägrade ta bort en fris från 30-talet, vilken dekorerade huvudförhandlingsrummet, frisen föreställer Muhammed som lagstiftare; Rådet för amerikansk-islamiska relationer gjorde stor sak av detta vilket ledde till upplopp och skador i Indien.
-
2002 – Den amerikanske evangeliske ledaren Jerry Falwell kallade Muhammed en "terrorist" vilket ledde till att man brände ner kyrkor och att åtminstone 10 människor dödades i Indien
-
2005 – Den felaktiga historien i Newsweek där man rapporterade att amerikanska förhörsledare vid Guantánamo Bay "i ett försök att göra de misstänkta nervösa, spolade ner en Koran i toaletten", tas upp och sprids av den berömde pakistanske kricketspelaren Imran Khan och föranleder protester runtom i den muslimska världen och leder till åtminstone 15 döda.
-
Februrari 2006 – Den danska dagstidningen Jyllands-Posten publicerar tolv skämtteckningar av Muhammed vilket får en palestinsk-arabisk imam i Köpenhamn, Ahmed Abdel Rahman Abu Laban, att piska upp muslimerna mot den danska regeringen. Han lyckas så bra att hundratals dör, de flesta i Nigeria.
-
September 2006 – Påve Pope Benedict XVI citerar en Bysantinsk kejsares åsikter om att det som är nytt i islam är "ondskefullt och inhumant", vilket leder till att kyrkor brandbombas och att flera kristna mördas.
Dessa sex exempel visar på en nästan fördubbling av tätheten i tid mellan händelserna: 8 år mellan den första och den andra händelsen, därefter 5 år, sedan 3, 1 och ½.
Den första händelsen – Ayatolla Khomeinis påbud mot Rushdie – kom som en fullständig överraskning, ingen hade hitintills kunnat föreställa sig att en muslimsk diktator skulle kunna säga till en brittisk medborgare som bodde i London vad han inte fick lov att skriva om. Sjutton år senare har uppmaningar att avrätta påven (till och med från Westminster Cathedral i London) blivit alltför välbekanta. Det upprörande har blivit rutin, nästan förutsägbart. Medan de muslimska känslorna blir mer upphetsade blir de västerländska mer oberörda.
Händelser som har sitt ursprung i Europa (Salman Rushdie, danska skämtteckningar, Påver Benedict) har vuxit sig mycket större än de som har sitt ursprung i USA (Högsta domstolen, Pastor Falwell, nedspolning av Koranen), vilket visar på islamisternas starkare aggressioner gentemot européer än gentemot amerikaner.
Islamister ignorerar Rushdies magiska realism, den positiva avsikten med Högsta domstolens fris, att historien om nedspolningen av Koranen var lögn (har någon försökt spola ner en bok i toaletten?), den harmlösa tanken bakom de danska skämtteckningarna, eller subtiliteterna i Benedicts tal – inget av detta spelar någon roll.
Vad som uppväcker de muslimska massorna och vad som inte gör det är omöjligt att förutse. Satansverserna var inte på långa vägar lika kränkande för muslimska känslor som en rad andra skrifter, medeltida, moderna och nutida. Andra amerikanska evangelister har sagt värre saker om Muhammed än Pastor Falwell gjorde; predikanten Jerry Vines från den amerikanska södern kallade den muslimska profeten "en demonbesatt pedofil som hade 12 fruar", utan att utlösa några våldsamheter. Hur kommer det sig att den norske predikanten Runar Søgaards benämning av Muhammed som "en förvirrad pedofil" inte ledde till mer än en lokal debatt medan de danska skämtteckningarna växte till ett globalt problem?
Ett svar är att islamister med en internationell räckvidd (Ayatolla Khomeini, Rådet för amerikansk-islamska relationer, Imran Khan, Abu Laban) vanligtvis spelar en huvudroll när det gäller att omvandla en allmän känsla av missnöje till en verksam ilska. Om inga islamister uppviglar håller man sig relativt lugn.
Omfattningen av våldsamheterna är ännu mer oförutsägbara – ingen kunde på förhand se att skämtteckningarna skulle orsaka de flesta dödsoffren och påvens citat färre. Och varför så mycket våldsamheter i Indien?
Dessa händelser sätter också ljuset på den totala brist på ömsesidighet som muslimerna visar. Den Saudiarabiska regeringen förbjuder Bibeln, kors och Davidstjärnor samtidigt som muslimer rutinmässigt publicerar avskyvärda skämtteckningar av judar.
Det ligger ingen konspiration bakom dessa sex exempel på inflammerade och aggressiva händelser utan när man ser tillbaka på dem sammansmälter de och bildar en enda förlängd kampanj för att skrämma, och det kommer med all säkerhet att fortsätta. Huvudbudskapet – "Ni västerlänningar har inte längre rätten att säga vad ni vill om Islam, profeten och Koranen, islamsk lag styr er också" – kommer att upprepas om och om igen till dess att västerlänningarna antingen underkastar sig eller muslimerna inser att deras försök har misslyckats.
