Har USA någonsin deltagit i korståg mot islam? Nej, aldrig. Själva tanken förkastas dessutom i ett av landets tidigaste diplomatiska dokument.
För exakt 210 år sedan denna vecka, mot slutet av George Washingtons andra presidentperiod, signerades ett dokument med det första av två Barbary Piratstater. Med det något obekväma namnet "Fördrag om fred och vänskap, undertecknat i Tripoli den 4 november 1796 (3 Ramada I, A. H. 1211), och i Algeriet den 3 januari 1797 (4 Rajab, A. H. 1211)," (Treaty of Peace and Friendship, signed at Tripoli November 4, 1796 (3 Ramada I, A. H. 1211), and at Algiers January 3, 1797 (4 Rajab, A. H. 1211), innehåller det ett extraordinärt uttalande om fredliga avsikter gentemot islam.
Överenskommelsens elfte artikel (av tolv) lyder: "Eftersom regeringen i Amerikas Förenta Stater inte på något sätt är grundad på den kristna religionen – har den i sig själv inte på något sätt någon fientlig inställning till muselmanernas lagar, religion eller frid – och eftersom samma Stater aldrig har deltagit i något krig eller fientlig handling mot någon från den Mahomitanska nationen förklarar parterna att det inte föreligger något skäl till att religiösa åsikter någonsin skall behöva störa den harmoni som föreligger mellan de två länderna."
I juni 1797 ratificerade Senaten enhälligt detta fördrag som President John Adams omedelbart lagfäste vilken gjorde den till ett officiellt uttryck för den amerikanska politiken.
År 2006 när fler och fler talar om "kriget mot terror" som liktydigt med ett krig mot islam eller muslimer, är det värt att notera att flera av unionens fäder offentligt deklarerade att de inte hade någon fientlig inställning till muslimernas "lagar, religion eller frid". Detta ålderdomliga fördrag stöder helt och fullt mitt argument att USA inte slåss mot religionen islam utan mot radikala islam, en totalitär ideologi som inte ens existerade 1796.
Förutom att forma relationerna med muslimerna har uttalandet att "Förenta Staternas regering inte på något sätt är grundat på den kristna religionen" i 210 år använts som bevis av dem som, likt Steven Morris i en artikel 1995, hävdar att "Unionens fäder var inte kristna"
 Joel Barlow (1754-1812), en amerikansk diplomat, lovade "harmoni" mellan hans land och muslimerna. |
|
Det finns bara två problem med detta.
För det första, skriver David Hunter Miller (1875-1961), expert på amerikanska fördrag, så är "Barlowöversättningen inte mer än ett dåligt försök att göra en omskrivning eller sammanfattning av det arabiska innehållet". För det andra så gjorde den store holländske orientalisten Christiaan Snouck Hurgronje (1857-1936), år 1930 en genomgång av den arabiska texten, översatte den på nytt och upptäckte att det inte fanns någon artikel 11. "Det finns ingen som helst motsvarighet i den arabiska texten till artikel 11 i Barlowöversättningen", skrev han. Tvärtom återger den arabiska texten på motsvarande ställe ett högtravande brev från den algeriske pashan till pashan i Tripoli.
Snouck Hurgronje avfärdar detta brev som "meningslöst". Det "nämner fredsfördraget som slutits med amerikanerna och rekommenderar att man följer det. Tre fjärdedelar av brevet är en inledning, nedtecknad av en ointelligent sekreterare som bara var bekant med ett begränsat antal bombastiska ord och uttryck som användes i högtidliga dokument, men han hade uppenbarligen inte en aning om vad orden egentligen betyder".
Hur det har kunnat bli en sådan diskrepans är efter alla dessa år höljt i dunkel och det "verkar som det kommer att så förbli", som Hunter Miller skrev år 1931. "Ingenting i den diplomatiska korrespondensen från den tiden kastar något ljus över detta."
Men avvikelserna i texterna har en symbolisk betydelse. Under 210 långa år har den amerikanska regeringen levt upp till sitt löfte att inta en vänskaplig inställning gentemot islam, utan att muslimerna skrivit under att göra likaledes, faktiskt utan att dessa ens varit medvetna om detta löfte. Överenskommelsen från båda sidor att inte låta någon "förevändning byggd på religiösa åsiktsskillnader" störa de harmoniska relationerna visar sig vara ett helt igenom ensidigt amerikanskt åtagande.
Och detta ensidiga arv gäller än idag. Bushadministrationen svarade inte på de oprovocerade muslimska aggressionerna med fientlighet gentemot islam, utan istället svarade med erbjudanden om ekonomiskt stöd och försök att bygga upp demokrati i den muslimska världen.
