Kan västvärlden, efter att ha vunnit över fascister och kommunister, nu vinna över islamister?
Det antas allmänt att den som har det militära övertaget alltid segrar. Även om Teheran skaffar sig kärnvapen så har islamisterna inget som kan jämföras med den militära kraften som Axisstaterna hade under Andra världskriget, eller Sovjetunionen under det Kalla kriget. Vad har islamisterna som kan jämföras med den tyska försvarsmakten eller Röda armén? Med SS och Spetznaz? Gestapo och KGB? Eller för den delen Auschwitz och Gulag?
Och ändå är det flera analytiker, inklusive jag själv, som oroar sig för att det inte är så lätt. Islamister (definierade som personer som kräver att få leva efter islams heliga lagar, sharia) kan faktiskt klara sig bättre än de tidigare totalitära regimerna. De skulle till och med kunna vinna. För oavsett hur stark hårdvara väst än har så finns det hos dess mjukvara vissa potentiellt ödesdigra fel. Tre av dessa – pacifism, självhat, självgodhet – förtjänar uppmärksamhet.
Pacifism: Bland de utbildade har det spritts sig en övertygelse om att "det finns ingen militärlösning" på de nuvarande problemen, ett mantra som man använder sig av när det gäller alla problem i Mellanöstern – Libanon, Irak, Iran, Afghanistan, Kurderna och den arabisk-israeliska konflikten. Men denna pragmatiska pacifism bortser från det faktum att modern historia vimlar av militärlösningar. Vad var Axisstaternas förlust, USA:s förlust i Vietnam eller Sovjetunionens i Afghanistan om inte militära lösningar?
Självhat: Ett stort antal människor i många västländer – i synnerhet Förenta Staterna, Storbritannien och Israel – anser att deras egna regeringar är själva sinnebilden för ondska och de betraktar terrorism som berättigat straff för begångna synder. Denna "vi har mött fienden och han är vi" inställning gör att man istället för att effektivt motarbeta terrorism försöker blidka terroristerna, man är till och med villig att ge upp sina traditioner och allt man kämpat för och lyckats uppnå. Osama bin Laden hyllas av sådana vänsteranhängare som Robert Fisk och William Blum. Självhatande västerlänningar spelar en mycket stor roll eftersom de bedriver sitt opinionsskapande arbete på universiteten, inom media, inom religiösa institutioner och inom konsten. De fungerar som islamisternas stödgrupp mujahideen.
Självgodhet: Frånvaron av en imponerande islamistisk militärapparat fyller många västerlänningar, i synnerhet de på den politiska vänsterkanten, med en känsla av förakt. Medan konventionella krig – med dess uniformer, dess båtar, stridsvagnar och flygplan och dess blodiga slag om land och resurser – är lätta att begripa så är det osymmetriska kriget mot radikala islam mer svårgripbart. Knivar och självmordsbälten gör det svårt att uppfatta denna fiende som en värdig motståndare. Alltför många avfärdar, likt John Kerry, terrorism som enbart "irriterande".
Islamisterna förfogar dock över en mängd olika vapen som gör att det går mycket längre än småskalig terrorism.
- En potentiell tillgång till massförstörelsevapen som skulle kunna ödelägga västligt liv.
- En religiös dragningskraft som är mer lockande och har mer uthållighet än de konstgjorda ideologerna fascism och kommunism.
- Vi har svårt att föreställa oss vilket imponerande och välorganiserat maskineri de förfogar över som framgångsrikt arbetar med att bygga upp sin trovärdighet och valframgång.
- En ideologi som lyckas attrahera muslimer från många olika bakgrunder; från gatans proletariat till de mer privilegierade, från analfabeter till doktorander, från de välanpassade till psykopater, från jemeniter till kanadensare. Rörelsen går knappast att definiera i vanliga sociologiska termer.
- Ett icke-vålds förhållningssätt – vad jag kallar för "laglig islamism" – som bedriver islamisering genom utbildning, politik och religiösa metoder utan att tillgripa illegala metoder eller terrorism. Laglig islamism har visat sig vara framgångsrik i länder med muslimsk majoritetsbefolkning såsom Algeriet och i länder med muslimsk minoritetsbefolkning såsom i Storbritannien.
- Ett stort antal övertygade anhängare. Om islamister utgör 10 till 15 % av världens muslimska befolkning så uppgår de till mellan ca 125 – 200 miljoner människor, vilket är långt fler än alla fascister och kommunister tillsammans som någonsin levt.
Pacifism, självhat och självgodhet förlänger kriget mot radikala islam och gör att många såras och dödas i onödan. Endast efter att ha lidit katastrofala förluster, både mänskliga och ekonomiska, kommer vänsteranhängarna förmodligen att komma över denna tredubbla hemsökelse och inse den sanna omfattningen av hotet. Den civiliserade världen kommer med stor sannolikhet att segra, men försenat och till ett högre pris än vad som hade behövts.
Om islamister skulle bli smarta och undvika massförstörelse och istället hålla sig till den lagliga politiska icke-våldsvägen och om deras rörelse förblir vital är det svårt att se vad som skulle kunna stoppa dem.
