När jag framför åsikten att det är radikala muslimer som är problemet och att moderata muslimer är lösningen på problemet är den vanligaste kommentaren från de flesta människor: "vilka moderata muslimer?"
"Var någonstans demonstrerar antiislamister mot terror?" frågar de mig. "Vad gör de för att bekämpa islamisterna? Vad har de gjort för att omvärdera islamsk lag?"
Mitt svar är att moderata muslimer finns. Men de märks och hörs naturligtvis väldigt lite i jämförelse med de våldsamma angreppen från den islamistiska sidan. Detta betyder att den amerikanska regeringen och andra mäktiga institutioner bör prioritera att etablera kontakt med, att möta med, bekosta, främja, möjliggöra och lovprisa de djärva muslimer som, med stor personlig risk, står upp för och konfronterar diktatorerna.
En nyligen publicerad studie från företaget RAND, "Building Moderate Muslim Networks", (Bygga moderata muslimska nätverk), tar upp denna tanke och behandlar den på ett metodiskt och genomtänkt sätt. Angel Rabasa, Cheryl Benard, Lowell Schwartz och Peter Sickle tacklar på ett intelligent sätt denna nydanande tanke om att vi bör hjälpa moderata muslimer att växa och bli framgångsrika.
De börjar med argumentet att "strukturella skäl spelar en stor roll" när det gäller uppgången för radikala och dogmatiska tolkningar av islam på senare år. En av anledningarna till detta är att under de senaste trettio åren har den Saudiarabiska regeringen generöst bekostat exporten av Wahhabiversionen av islam. Saudiarabiens ansträngningar har gynnat "tillväxten av religiös extremism i hela den muslimska världen" och tillåtit islamisterna att utveckla mäktiga intellektuella, politiska och andra nätverk. "Denna skillnad i organisation och resurser förklarar varför de radikala, vilka utgör en liten minoritet i nästan alla muslimska länder, har ett oproportionerligt stort inflytande med tanke på hur få de är."
Studien visar hur västvärlden kan spela en nyckelroll här: "Moderata krafter kommer inte att lyckas utmana de radikala krafterna förrän de kan kämpa på samma villkor, detta kan västvärlden hjälpa till att åstadkomma genom att stödja tillkomsten av moderata muslimska nätverk."
Om detta låter bekant är det för att ett liknande scenario uppstod på 1940-talet när Sovjetstödda organisationer hotade Europa. De fyra författarna ger oss en kort historia av amerikanskt nätverksbyggande under de första åren av det Kalla kriget – delvis för att visa på att en sådan ansträngning kan lyckas gentemot en totalitär fiende och delvis för att föreslå hur man bäst tacklar nutidens problem. (Ett exempel – "en vänsterkrok mot Kreml är det bästa slaget" antyder att det är muslimer som har störst chans att mest effektivt besegra islamism).
Författarna har granskat amerikanernas ansträngningar att bekämpa islamism och funnit att dessa har vissa brister, i synnerhet när det gäller att stärka moderata krafter. Washington, skriver de, "har inte en konsekvent syn på vilka de moderata krafterna är, var möjligheten att bygga nätverk mellan dem ligger och hur man bäst bygger dessa nätverk".
De har tyvärr helt rätt. Den amerikanska regeringen har ett katastrofalt dåligt förflutet i detta hänseende, med en pinsam historia av att acceptera dubbla illusioner: å ena sidan att tro att islamister är moderata och å andra sidan att hoppas på att vinna över dem till sin sida. Av någon outgrundlig anledning insisterar regeringstjänstemän som FBI chefen Robert Mueller, statssekreteraren vid utrikesdepartementet Karen Hughes och chefen för National Endowment for Democracy Carl Gershman på att umgås med fienden.
Istället föreslår RAND fyra partner: sekulära, liberala muslimer, moderata traditionalister och vissa Sufier. I synnerhet framhäver de det "framväxande transnationella nätverket av sekulära stater och sekulära individuella grupper och rörelser" och manar med all rätt till samarbete med dessa bortglömda vänner.
Studien föreslår att man slutar lägga tonvikten på Mellanöstern och då i synnerhet på arabvärlden. Detta område "erbjuder en mindre fruktsam mark för att bygga moderata nätverk och institutioner än andra regioner i den muslimska världen", den uppmanar regeringar i väst att fokusera på muslimer i Sydostasien, på Balkan och i diasporan i väst och att ge dessa muslimer hjälp att kunna göra sina åsikter hörda på arabiska. Detta nya tankesätt utmanar ett hundraårigt mönster där inflytandet utgår från Mellanöstern, men det är väl värt ett försök.
Till och med den på det hela taget objektiva RAND-studien låter ibland garden falla. Skrämmande nog avstår kvartetten från att fördöma Washington för att de förhandlar med lagliga islamister och samtidigt försiktigt godkänner att europeiska regeringar behandlar vissa islamister som partners. De tror felaktigt att den USA-baserade Progressiva muslimska unionen stödjer sekulära islam när det i själva verket bara var ännu en islamistorganisation – men med en hippare framtoning. (Ingen annan islamist vågade ha med ett inslag kallat "Sex och Umma".)
Trots att "Bygga moderata muslimska nätverk" inte är sista ordet i ämnet så är det ett stort steg mot den systematiska omformuleringen av Washingtons politik för att bekämpa islamism. Studiens fullmatade innehåll, klara analys och djärva rekommendationer är till stor hjälp när det gäller att föra debatten framåt, den erbjuder just en strategi som går på djupet vilket västvärlden så trängande behöver.
