Att navigera mellan bångstyriga politiska flyktinggrupper är aldrig lätt och i synnerhet inte för den iranska oppositionsgruppen känd som Mujahedin-e Khalq eller Folkets Mujaheddin i Iran. Det är helt enkelt så att den skurkaktige oljestatens regim som de kämpar mot skrämmer hälften av västvärlden och lockar den andra hälften, och MEK själva anklagas för att vara en avdankad Marxist-islamistisk terroristkult.
Detta har dock inte hindrat MEK från att högljutt utropa islamism till det nya globala hotet, de har försett västvärlden med viktig underrättelseinformation – till exempel om Irans kärnvapenprogram – rejält skrämt upp regimen i Teheran och haft stora uppvisningar av antiregim solidaritet.
Jag bevittnade en sådan uppvisning i en ofantligt stor utställningshall utanför Paris i förra veckan, när omkring 20 000 iranier från världens alla hörn möttes för att lyssna på musik från det gamla landet, vifta med flaggor och banderoller och lyssna på korta tal av icke-iranska vänner – särskilt den amerikanske kongressledamoten Bob Filner, Demokrat från Kalifornien samt den förre algeriske premiärministern Sid Ahmad Ghozali. Folkmassan beredde sig sedan på en 85-minuter lång utläggning om läget av MEK-ledaren Maryam Rajavi.
Under mötet gjorde jag ett flertal observationer. För det första var arrangemanget ytterst välorganiserat – det påminde lite grand om ett amerikanskt politiskt konvent – ballonger och konfetti föll från taket, på TV-skärmar visades en sekvens av när ledaren anlände – detta var främst till för åskådarna utanför hallen, i synnerhet i Iran.
För det andra hade evenemanget två tydliga mål: att påminna iranierna om att det faktiskt finns ett alternativ till dagens teokrati, samt att sätta press på den Europeiska Unionen att ta bort MEK från sin terrorlista. Musikdelen inkluderade vackra flickor klädda i (för iranierna vågade) västerländska kläder. För européernas skull hade man i musikvalet lagt till "Le chant des partisans", den franska motståndsrörelsens kampsång under Andra världskriget.
För det tredje så nämnde Rajavis djupgående analys varken USA eller Israel, något som är extremt ovanligt när det gäller ett större tal om politiken i Mellanöstern. Hon antydde inte heller något om konspirationstänkande, en varmt välkommen förändring när det gäller iransk politik.
Till slut så kan ingen opposition i världen visa upp en så imponerande styrka som MEK med sina tusentals anhängare, många unga, men också högt uppsatta dignitärer.
Dessa faktorer i kombination med mullornas nästan fobiska reaktion mot MEK visar att organisationen utgör ett formidabelt redskap för att skrämma Teheran.
Tyvärr så kan västerlänningar inte samarbeta med MEK på grund av ett beslut 1997 av Clintonadministrationen, vilket fem år senare följdes av den Europeiska Unionen. För att muta mullorna deklarerade man att MEK var en terroristorganisation vilket gjorde att man officiellt jämställde den med sådana organisationer som Al-Qaida, Hamas och Hizbollah. Enligt en portugisisk medlem av Europaparlamentet, Paulo Casaca, så har "tjänstemän på båda sidor Atlanten öppet sagt att enda skälet till att organisationen överhuvudtaget hamnade på USA:s terrorlista var som en 'goodwillgest' till den iranska regimen".
Men MEK utgör inte något hot mot amerikaner eller européer och har inte gjort det på flera decennium. De utgör dock en fara för den ondskefulla, krigiska, teokratiska regimen i Teheran. MEKs användbarhet för västvärlden kan avläsas i den inkonsekventa, ibland även motsägelsefulla inställning som regeringen i USA intagit gentemot dem under de senaste tio åren. Ett roligt exempel var till exempel det som skedde i oktober 2003 när utrikesminister Colin Powell skrev ett kärvt brev till försvarsminister Donald Rumsfeld och påminde honom om att den 3 800 starka MEK styrkan i Camp Ashraf i Irak skulle behandlas som fångar, inte som allierade.
Men det kommer inte att vara ett dugg roligt när den amerikanska närvaron i Irak dras ned och tusentals obeväpnade MEK medlemmar utlämnas till den pro-Teheranska regimen i Baghdad. Det är hög tid att Bushadministrationen vidtar tre åtgärder. För det första bör man ordna så att MEK-medlemmarna kan lämna Camp Ashraf på ett humant och säkert sätt. För det andra, ta bort organisationen från terrorlistan, släpp dem lösa att utmana den Islamiska republiken Iran. För det tredje bör man exploatera Iranregimens hejdlösa skräck för MEK
Som Patrick Clawson och jag föreslog för över fyra år sedan: "för att förhindra mullorna från att vidta fientliga åtgärder (stödja terrorism mot koalitionstrupperna i Irak, bygga kärnvapen), skulle det kunna visa sig vara högst effektivt av USA att hota möta med MEK eller tillhandahålla hjälp till MEK:S anti-regim publicitetskampanj."
Detta är fortfarande ett gott råd, men vi har inte ytterligare fyra år på oss.
