"AKP utgör på intet sätt en källa till anti-amerikanism i Turkiet utan är en idealisk partner för USA i regionen" försäkrar Joshua W. Walker, en tidigare turkisk departementssekreterare vid utrikesdepartementet som nu studerar vid universitetet i Princeton, med hänvisning till Rättvise och utvecklingspartiet (känt som AKP). I The Washington Quarterly stödjer Walker sin tes när han skriver om den konstruktiva roll Turkiet spelar i Irak, han är full av beröm över "hur aktsam AKP har varit om (USA-) alliansen och hur de försökt arbeta med Bushadministrationen, i synnerhet i jämförelse med andra europeiska nationer".
Inte bara det; han välkomnar försvagandet av Turkiets sekulära etablissemang om vilka han föraktfullt säger att de har "i årtionden lyckats med att definiera sekularism på ett så snävt sätt att de kunnat skydda de föråldrade och repressiva antidemokratiska dragen hos den turkiska staten".
 Recep Tayyip Erdoğan (mitten) och dåvarande ordföranden för Turkiska AKP, möts i Roosevelt rummet i Vita Huset den 10 dec 2002, med President George W. Bush (höger) och dåvarande utrikesminister Colin Powell. |
Nya realiteter kräver en smärtsam omvärdering och att man överger de varma känslor som vuxit upp under en alliansperiod på närmare 60 år. Djärva åtgärder behövs för att få landet tillbaka in i västfållan samtidigt som man begränsar skadorna ett islamistlett Turkiet kan åsamka västs intressen. Även om alla regeringar i väst för tillfället delar Walkers välvilja och till och med entusiasm för ett tilltagande fientligt Turkiet får inte deras tröstande ord och nonchalanta bedömning tillåta att man döljer den farliga utveckling som nu är på gång.
Walker var vänlig nog att tillhandahålla bevis på dessa nya realiteter. Till att börja med så har anti-amerikanismen blommat upp stort under de fem år AKP styrt landet, det har gått så långt att opinionsundersökningar hela tiden visar att den turkiska befolkningen är de som är mest fientligt inställda till amerikanerna i världen. År 2000 visade opinionsundersökningar att 52 % av dem hade en positiv uppfattning om USA; år 2007 är det endast 9 % som har det. Recep Tayyip Erdoğan och Abdullah Güls regering har utan tvekan bidragit till att främja vad Walker kallar en "glidning under lång tid in i en anti-amerikanism som inte kan suddas ut enbart med en ny president i januari 2009".
Den utlösande faktorn, nu symbolisk, var det turkiska parlamentets beslut i mars 2003 att inte tillåta amerikanska trupper att använda Turkiet som plattform för att attackera Saddam Husseins regim i Irak. Denna vägran skapade ömsesidig misstänksamhet och utestängde Ankara från att vara med och besluta om Irak, en utestängning som fick stora konsekvenser när den Kurdiska regionala regeringen tog makten i norra Irak och tillät en anti-turkisk terroristgrupp, Kurdistans arbetarparti (känt som PKK), att använda sig av irakiskt territorium för att utföra attacker på turkiska intressen, vilket piskade upp den turkiska opinionen.
 Ahmet Davutoğlu, Erdoğans huvudrådgivare i utrikespolitiska frågor och skapare av doktrinen "strategiskt djup" |
Ironiskt nog är dessa problem till viss del självförvållade eftersom Bushadministrationen i ett tidigt försök att uppmuntra lagliga islamister att röstas fram till makten år 2002 hjälpte Erdoğan att stabilisera hans då skakiga rättsläge. Det var då presidenten bröt med traditionen och träffade honom – bara en partiledare vid den tiden, inte ett statsöverhuvud – i Vita Huset. Enligt Walkers bedömning sände detta "en klar signal att Bushadministrationen stödde Erdoğan och AKP-regeringen".
Tillsammans med Japan har Turkiet visat sig vara en av de mest formbara länderna. På bara femton år och nästan helt på egen hand lyckades Atatürk flytta landet västerut; på bara fem år har Erdoğan börjat flytta det österut. Den nyligen genomförda förändringen skedde så hastigt att – trots formella NATO relationer – Turkiet inte längre kan anses vara västallierat. Det är absolut inte heller en fiende. Snarare något mittemellan, en mellanstatus där de, liksom Ryssland, Kina och Saudiarabien, är rivaler. Ena dagen samarbetar de för att nästa dag konkurrera. Inom kort kan de mycket väl hota.
Yttre påverkan kommer att ha begränsat inflytande på ett Turkiet som bestämt sig för att bli islamistiskt, men existerande verktyg måste användas full ut. Viktigast av allt är att ett ideologiskt styrt Turkiet måste nekas medlemskap i Europeiska Unionen.
