Fungerar terrorism, med andra ord åstadkommer det vad dess utövare avser?
Nu när terrorattacker har blivit vardagsmat och något som sker nästan dagligen, i synnerhet i Irak, Afghanistan och Pakistan, tar många detta som bevis på att terrorism fungerar väldigt bra. Till exempel den nu bortgågne Ehud Sprinzak från Hebreiska Universitetet ansåg att förekomsten av självmordsterrorism berodde på att det var så "förskräckligt effektivt". Robert Pape från universitetet i Chicago hävdar att självmordsterrorism är på frammarsch "därför att terrorister har lärt sig att det lönar sig". Professorn i juridik vid Harvard, Alan M. Dershowitz, gav en av sina böcker titeln Varför Terrorism Fungerar.
Men Max Abrahms, forskarassistent vid Stanford University, håller inte med om denna slutsats. Han säger att de enbart fokuserar på de välkända men sällsynta terroristsegrarna – samtidigt som de ignorerar det större, och mer obskyra, mönstret av misslyckade terrorattacker. För att korrigera denna brist tog sig Abrahms en närmare titt på var och en av de 28 grupper som av USAs utrikesdepartement klassats som terroristgrupper och räknade efter hur många av dem som sedan 2001 uppnått sina mål.
I hans studie "Varför terrorism inte fungerar" skriver han att dessa 28 grupper hade 42 olika politiska mål och att de endast lyckades uppnå tre av dem, en ynka sju procentig framgång. De tre segrarna skulle vara: (1) Hizbollahs framgång med att slänga ut den multinationella fredsstyrkan från Libanon 1984, (2) Hizbollahs framgång med att driva ut de israeliska styrkorna från Libanon 1985 och 2000 och (3) De Tamilska Tigrarnas delvisa framgång med att ta kontrollen över delar av Sri Lanka efter 1990.
Mer är det inte. Ingen av de andra 26 grupperna, från Abu Nidals organisation och Al-Qaida och Hamas till Aum Shinriko och Kach och Den lysande stigen, uppnådde mer än en emellanåt begränsad framgång, men för det mesta misslyckades de fullständigt. Abrahms drar tre slutsatser av detta faktum.
- Gerillagrupper som i huvudsak attackerar militära mål lyckas mer ofta än de terroristgrupper som i huvudsak attackerar civila mål. (Terroristerna hade tur i Madridattacken 2004).
- För terrorister är det "extremt svårt att göra om eller utplåna ett lands politiska system", de grupper som har ett begränsat mål (att komma över land) klarar sig bättre än de med högsta möjliga mål (som ett regimskifte).
- Terrorism är inte bara "ett ineffektivt instrument som tvångsmetod men … dess brist på framgång ligger i terrorismens egen natur". Denna brist på framgång bör "i slutändan få potentiella jihadister att förstå det lönlösa i att" spränga civila.
Betydelsen av dessa frekventa misslyckandena leder till en demoralisering vilket i sin tur kan leda till en minskning av terrorismen till förmån för mindre våldsamma taktiker. Faktiskt kan tecken på förändring redan skymtas.
 Sayyid Imam al-Sharif |
Bland människor i allmänhet visade en undersökning från Pew Research Centers 2005 Global Attitudes Project att "stödet för självmordsbombningar och andra terroristhandlingar har minskat i de flesta av de länder med muslimsk majoritet som ingick i undersökningen" och även förtroendet för Al-Qaidas ledare Usama bin Laden har minskat". Även en undersökning från 2007 om internationella policyattityder, 2007 Program on International Policy Attitudes, fann att "en stor majoritet i alla länder motsätter sig attacker mot civilbefolkning för att uppnå politiska mål och anser dessa var oförenliga med Islam … De flesta svarande … anser att politiskt motiverade attacker mot civila, såsom bombangrepp och avrättningar, inte kan rättfärdigas".
Rent praktiskt så utvecklas terroristgrupperna. Flera av dem – i synnerhet i Algeriet, Egypten och Syrien – har upphört med våld och arbetar nu inom det politiska systemet. Andra har tagit på sig icke-våldsamma funktioner – Hizbollah levererar medicinsk hjälp och Hamas vann ett val. Om Ayatollah Khomeini och Usama bin Laden representerar Islamismens början så representerar Hizbollah och Hamas ett övergångsstadium och Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, utan tvekan världens mest inflytelserika islamist, visar på fördelarna med att bli legitim.
Men om den politiska vägen fungerar så bra, varför fortsätter islamistiskt våld och till och med breder ut sig? Därför att de inte alltid är praktiska. Rita Katz från SITE-institutet förklarar: "Jihadisterna är inbegripna i en gudomlig strid och mäter därför inte sin framgång i påtagliga segrar i detta livet utan i guds eviga välsignelse och genom belöning i livet efter detta".
I det långa loppet kommer dock islamisterna med stor sannolikhet att förstå våldets begränsningar och mer och mer sträva efter att uppnå sina vämjeliga mål på lagligt sätt. Radikala Islams bästa chans att besegra oss ligger inte i bombattacker och halshuggningar utan i klassrum, domstolar, datorspel, TV-studior och valkampanjer.
Vi har förvarnats.
