Mötet den 18 maj mellan de två nyvalda ledarna Barack Obama och Benjamin Netanyahu sätter fokus på frågan om relationen mellan USA och Israel: Kommer denna långlivade allians att överleva sitt sextioandra år?
Här är tre skäl att förvänta sig en avvikelse från det vanliga:
(1) Det finns många områden där man tycker olika - den iranska kärnvapenuppbyggnaden, relationer med Syrien, Israels fasthållande vid Ickespridningsavtalet, och judar som bor på Västbanken – men "Tvåstatslösningen" kommer förmodligen att anslå tonen, humöret och slutresultatet. Tvåstatslösningstanken har som mål att få ett slut på den arabisk-israeliska konflikten genom att etablera en palestinsk stat bredvid den judiska staten. Planen bygger på två antaganden: (a) att palestinierna kan bygga upp en centraliserad, hållbar stat och (b) att om de uppnår denna stat så betyder det att de överger sina drömmar om att eliminera Israel.
Tvåstatsmodellen accepterades av den israeliska allmänheten mellan Osloavtalet 1993 och den nya omgången av palestinskt våld 2000. På ytan kan det verka som "två stater" fortfarande har starkt stöd bland israelerna: Ehud Olmert uttryckte entusiasm över Annapolismötet, Avigdor Lieberman accepterar "Färdplanen för en permanent tvåstatslösning" och en nyligen genomförd opinionsundersökning vid Tel Avivuniversitetet visar att "tvåstatslösningen" fortfarande är populär.
Men många israeler, inklusive Netanyahu, tror att palestinierna varken förmår bygga upp en stat eller överge Irredentismen. Netanyahu föredrar att lägga "tvåstatslösningen" på hyllan och istället fokusera på att bygga institutioner, ekonomisk utveckling och förbättring av livskvaliteten för palestinierna. På detta har de arabiska staterna, palestinierna, de europeiska regeringarna och Obama-administrationen i det närmaste svarat unisont med högljudd fientlighet.
Fråga: Kommer skillnaderna i synen på en tvåstatslösning all leda till en kris i relationerna mellan USA – Israel?
(2) Större strategiska bekymmer påverkar hela tiden USAs attityd till Israel: Republikanerna höll sig på avstånd när de ansåg att Israel var en börda när det gällde att konfrontera Sovjetunionen (1948-70) och närmade sig Israel först efter att Israel visat sig vara strategiskt viktig (efter 1970); Demokraternas inställning blev något kyligare efter det Kalla kriget (efter 1991), när många började anse det vara en "apartheidstat" som stör stabiliteten i Mellanöstern och omintetgör USAs politik där.
 USAs Kongressledamot Gary Ackerman (vänster) ser kärvänligt på Mahmoud Abbas från den Palestinska Myndigheten i augusti 2007. |
Fråga: Kommer Demokraternas kritiska åsikter att medföra en policyförändring vid det kommande toppmötet?
(3) Obama själv kommer från det Demokratiska partiets starka anti-sionistiska vänsterfalang. För bara några år sedan associerades han med talföra Israelhatare som Ali Abunimah, Rashid Khalidi, Edward Said och Jeremiah Wright för att inte tala om Saddam Husseins lakejer, Rådet för Amerikansk-Islamiska Relationer samt Nation of Islam. I takt med att Obama steg i nationell politik distanserade han sig från detta umgänge. När han vunnit presidentvalet utsåg han för det mesta demokrater med mainstreamåsikter till att hantera Mellanöstern. Man kan bara spekulera i huruvida denna ändring var taktisk och ämnad att inte ge republikanerna en fråga att driva, eller om det var en strategisk ändring som representerar ett genuint nytt synsätt.
Fråga: Hur långt sträcker sig Obamas antipati mot den judiska staten?
Några förutsägelser: (1) Eftersom Iran är Netanyahus högsta prioritet så kommer han att försöka undvika en kris; han kommer att säga ordet "tvåstatslösning" och gå med på diplomatiska förhandlingar med den Palestinska Myndigheten. (2) Demokraterna kommer också att uppföra sig väl och hålla sitt avståndstagande under kontroll under Netanyahus besök för att tillfälligt undvika en härdsmälta. (3) Obama som har en mängd problem att handskas med behöver inte en strid med Israel och dess supportrar. Hans förflyttning till mitten, hur taktiskt motiverad den än är, kommer att hålla under hela Netanyahus besök.
Så i det korta loppet kommer relationen mellan USA och Israel att präglas mer av kontinuitet än av förändring. De som bekymrar sig för Israels säkerhet kommer att för tidigt dra en suck av lättnad – för tidigt därför att status quo är skört och USAs relation med Israel kan förändras snabbt.
Även brist på framsteg i uppbyggandet av en Palestinsk stat kan utlösa en kris och ett israeliskt angrepp på Irans kärnvapeninfrastruktur i trots mot Obamas uttalade order kan få honom att göra slut på banden som påbörjades av Harry Truman, förstärktes av John Kennedy och fastslogs av Bill Clinton.
