Det mycket emotsedda mötet mellan Barack Obama och Benjamin Netanyahu den 18 maj gick bra även om det, som förutspåtts, blev en smula spänt. Alla uppförde sig väl och händelsen tilldrog sig så lite uppmärksamhet att New York Times rapporterade från det först på sidan 12.
Som förväntat togs dock silkesvantarna av omedelbart efteråt och amerikanarna kom med en serie tuffa krav, i synnerhet utrikesminister Hillary Clintons insisterande den 27 maj att regeringen Netanyahu sätter stopp för bostadsbyggandet för israeler på Västbanken och östra Jerusalem. Israels svar på detta var trotsig. Den israeliska koalitionsregeringens talesman påminde om tidigare misslyckade "amerikanska diktat", en minister jämförde Obama med farao och regeringens presstalesman sade uppkäftigt att han beundrade "invånarna i Iroquoisterritoriet för att de antog att de hade rätt att bestämma var judar skall bo i Jerusalem".
Detaljerna om vem som bor var må vara av mindre strategisk betydelse men Obamaadministrationens snabba och hårda vändning mot Israel kan potentiellt få större betydelse. Administrationen vände inte bara bort det fokus George W. Bush satt på förändringar på den palestinska sidan utan den bortsåg också från de muntliga överenskommelserna Bush hade med Ariel Sharon och Ehud Olmert.
 Yasser Arafat ler när Barack Obama och Mahmoud Abbas möts i juli 2008. |
har Obama återuppväckt en länge slumrande palestinsk fantasi: att USA helt enkelt skall tvinga Israel till att göra kritiska eftergifter, vare sig dess demokratiska regering vill eller inte, medan araberna helt passivt ser på och applåderar. "Amerikanarna är världens ledare. … De kan använda sin makt mot vem som helst i världen. För två år sedan använde de sin makt mot oss. Nu bör de säga till israelerna, 'ni måste rätta er efter våra villkor' ".
Naturligtvis är det en sak att beordra israelerna och en helt annan att få dem att fogligt gå med på det. Också på detta har Abbas ett svar. Han förväntar sig att Netanyahu går med på att helt frysa byggandet och att detta kommer att leda till att hans koalitionsregering kollapsar. Diehl förklarar att Abbas planerar att "sitta och titta på medan USAs press på Israel långsamt tvingar bort den israeliska premiärministern från hans post". En talesman för den Palestinska Myndigheten förutspådde att detta skulle kunna ske inom "ett par år" – exakt vid samma tidpunkt som Obama har sagt att han förväntar sig att en palestinsk stat finns på plats.
Under tiden tänker Abbas ligga lågt. Diehl förklarar hur han tänker.
Abbas motsätter sig idén att han bör göra likvärdiga eftergifter – som att erkänna Israel som en judisk stat, vilket skulle innebära ett avsägande av kravet på ett storskaligt återvändande av flyktingar. Istället säger han att han kommer att förbli passiv. … "Jag kommer att vänta på att Israel fryser bosättningarna", sade han. "Till dess lever vi på Västbanken ett bra liv … människorna lever ett normalt liv".
Det bör kanske tilläggas att det Abbas benämner "normalt liv" i stort sett finansieras av Washington och dess allierade; Västbankspalestinierna är de i särklass största per capita bidragstagarna av utländsk hjälp, enbart vid en "bidragsgivarkonferens" i december 2007 fick Abbas till exempel löfte om $1800 per västbanksinvånare per år.
Som Diehl kortfattat sammanfattar det, "Under Obamaadminstrationen är det så här långt lätt att vara palestinier".
Även om man ignorerar dumheten med att fokusera på att Jerusalembor bygger ut barnkamrarna i sina hus istället för att fokusera på att iranierna bygger centrifuger till sin kärnkraftsinfrastruktur och även om man överser med det kontraproduktiva med att låta Abbas slippa undan, så är USAs nya inställning dödsdömd.
För det första kommer Netanyahus regeringskoalition visa sig vara oemottaglig för amerikanska påtryckningar. När han formade sin regering i mars 2009 inkluderade den 69 av Knessets 120 parlamentsledamöter, långt över de erforderliga 61. Även om den amerikanska regeringen lyckades förmå de två minst engagerade partierna, Arbetarpartiet och Schas, att lämna Netanyahus regering så skulle han kunna ersätta dem med partier från högerkanten och religiösa partier, för att behålla en stabil majoritet.
För det andra visar historien att Jerusalem tar "risker för fred" endast när de litar på sin amerikanska allierade. En administration som underminerar detta sköra förtroende kommer med all säkerhet att konfronteras med ett misstänksamt och motvilligt israeliskt ledarskap.
Om Washington fortsätter sin nuvarande kurs kan resultat mycket väl bli en spektakulär policyförlust som lyckas försvaga USAs enda strategiska allierade i Mellanöstern samtidigt som den förvärrar den arabisk-israeliska spänningen.
