Muslim Public Affairs Council och Council on American-Islamic Relations har båda problem. Som de kanske mest framstående och effektiva islamistorganisationerna i USA har de olika stilar och ideologiska kännetecken men de arbetar tillsammans lika effektivt som ett vänster-högerslag. Deras problem rör två av deras mest framstående medarbetare, Edina Lekovic från MPAC och Hussam Ayloush från CAIR.
 Edina Lekovic |
STEVEN EMERSON: … den här (texten) är något som Edina Lekovic borde vara väl bekant med. "När vi hör någon referera till den stora Mujahid …, Osama bin Laden som en 'terrorist' bör vi försvara vår broder och referera till honom som en frihetskämpe; någon som har försakat rikedom och makt för att kämpa för Allah och tala ut mot förtryckare". Detta uttalande gjordes efter bombningarna 1998 (i Kenya och Tanzania) och det gjordes i tidskriften Al-Talib.
EDINA LEKOVIC: Det är helt absurt.
EMERSON: Och det var Edinas uttalande – hon var redaktör för tidskriften Al-Talib när detta uttalande gjordes.
LEKOVIC: Absolut inte. Nej det var jag inte. Detta är lögn.
EMERSON: Det är ingen lögn. Du var redaktör.
LEKOVI C: Nej detta är absolut uppdiktat. Emerson din forskning är – din forskning är slarvig.
EMERSON: Nej du var chefredaktör för tidningen.
LEKOVIC: Din forskning är slarvig.
EMERSON: Nej. Var du inte chefredaktör för den tidningen?
LEKOVIC: Och för dig också – nej. Nej det var jag inte.
EMERSON: Du var inte det?LEKOVIC: För din forskning…
EMERSON: Det var inte ditt namn som stod som chefredaktör?
LEKOVIC: För din forskning – för din forskning att peka ut och utföra denna typ av karaktärsmord är löjligt.
EMERSON: Vänta lite Edina, var du chefredaktör?
LEKOVIC: Vad vi pratar om här…
EMERSON: Edina var du chefredaktör för tidskriften Al-Talib?
LEKOVIC: Jag var student vid UCLA och jag var redaktör för Daily Bruin.
LAWRENCE KUDLOW: Ok vi måste sluta – vi måste sluta här.
LEKOVIC: Så det var studenttidningen. Det som vi pratar om här.
Senare samma dag visade Emerson upp bevis på sitt påstående at "MPAC förnekar radikaliseringen av muslimska ungdomar":
i juli 1999 står hon helt klart som chefsredaktör för Al-Talib, längst upp till höger. Denna spalt publicerades nästan ett helt år efter ambassadbombningarna i Kenya och Tanzania. Vid den här tiden var Bin Ladens inblandning i dessa bombningar känt och offentliggjort.
Var snäll och klicka på länken till julinumret från 1999 av Al -Talib: The Muslim Newsmagazine at UCLA. I redaktionsrutan står klart och tydligt att Edina Lekovic är en av dess två redaktörer. Och texten, skriven av "Al-Talib-medarbetare" innehåller det avsnitt som Emerson citerade: "När vi hör någon referera till den Mujahid …, Osama bin Laden, som en 'terrorist' bör vi försvara vår broder och referera till honom som en frihetskämpe".
 Till vänster, redaktionsrutan i Al-Talibs julinummer 1999. Till höger textavsnittet som lovordar Osama bin Laden. |
Sådana känslor är inte särskilt förvånande eftersom Al-Talib har länkat till en Al-Qaeda webbsida, www.qoqaz.net, och ges ut av Muslim Student Association at the University of California at Los Angeles. (I the Middle East Quarterly kallar Jonathan Dowd-Gailey MSA för en röst "som innefattar Wahhabism, anti-amerikanism och antisemitism, de propagerar aggressivt mot USAs Mellanösternpolitik och uttrycker solidaritet med militanta islamistiska ideologier").
 Steven Emerson |
Verkligen? Oturligt nog för Lekovic har Emerson gamla nummer av Al-Talib. Mellan oktober 1997 till maj 2002, visar det sig, står hennes namn med åtminstone ytterligare elva gånger i redaktionsrutan i sådana positioner som "chefredaktör", "biträdande redaktör", "copyredaktör", "skribent" eller så tillägnas hon ett "speciellt tack". Och vissa av numren av tidningen visar sig innehålla andra intressanta nyheter.
- Lekovic står som biträdande redaktör för septembernumret 1999 där en artikel med titeln "Shejk 'Umar 'Abd al-Rahman – torterad i fängelsecell" påstår att den blinde shejken "falskeligen anklagats" för att ha spelat en roll i bombningen av World Trade Center 1993.
- Hon står som chefredaktör för majnumret 1999 i vilken en artikel om "Kommersialiseringen av Förintelsen" hävdar att "naturligtvis finns det hyllmeter av övertygande bevis som visar att antalet, redogörelser och berättelser (om Förintelsen) är antingen överdrivna eller, i vissa fall, helt påhittade".
Redaktionsrutan avslöjar fler kopplingar mellan MPAC och Al-Talib. I decembernumret 1997 står till exempel Aslam Abdullah, MPACs tidigare vice ordförande som skribent medan "speciellt tack" ges till Maher Hathout, en av MPACs högste rådgivare.
Så MPAC, vad händer nu? Efter Edina Lekovics vanära, om hon fortsätter som er medarbetare betyder detta att ni godkänner hennes lögner, ni kallar Osama bin Laden för "en frihetskämpe", ni frikänner den blinde shejken och ni stödjer minimerandet av Förintelsen.
Rådet för amerikansk-islamska relationer (CAIR) kommer in i bilden eftersom redaktionsrutan i juni 1999 också förmedlar "speciellt tack" till Hussam Ayloush, under lång tid chef för deras södra-Kalifornienkontor. Vad händer nu CAIR? Denna information kopplar ihop er med förnekandet av bin Ladens terrorism; var snälla och förklara Ayloushs roll i numret från juli 1999.
Att dessa två individer har ledande positioner inom MPAC och CAIR avslöjar dessa organisationers sanna natur, en natur som i allmänhet döljs för godtrogna västerlänningar. Nu när de har avslöjats betyder det att om dessa besudlade anställda får vara kvar så drar de in sina institutioner i lögner och bin Laden-dyrkan, i försvar för den blinde shejken och i minimerandet av Förintelsen. Låt oss se vad nästa steg blir.
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 4 juni 2007: Istället för att ta avstånd från Edina Lekovic försvarar MPAC henne och attackerar Emerson (och perifert mig) för att ifrågasätta hennes integritet. Detta gör de i ett svar som lagts upp på deras hemsida "Sluta byta ämne Emerson". MPACs försvar består av att rättfärdiga Lekovics lögner i TV för att sedan slå fast att hon inte var ansvarig för innehållet i Al-Talib under de år hon var knuten till tidningen.
Lekovic förnekade att hon varit redaktör för Al-Talib och sedan förnekade hon att hon varit chefredaktör för Al-Talib. Faktum är att Lekovic aldrig var redaktör men däremot chefredaktör för tre kvartalsvisa nummer under hennes sista år vid UCLA (september 1998 – juni 1999). Den roll Lekovic spelade hos Al-Talib var som mest perifer, så obetydlig för henne att hon helt enkelt inte kom ihåg det när hon tillfrågades om det på CNBC. Hur många människor kan komma ihåg allt de gjorde när de var på universitet? Hennes största misstag – en pinsam glömska efter att hon blivit smutskastad på TV av Emerson.
Med andra ord, hur många av oss kommer ihåg om vi varit redaktörer för en tidskrift 1998-99? Jag kommer faktiskt mycket väl ihåg att jag var redaktör för the Middle East Quarterly under det året. Förnekande verkar vettigare än glömska tycker jag.
Lekovic arbetade som chefredaktör under hennes sista år för att kunna ge råd och kommentarer för att förbättra kvaliteten på tidskriften och för att trycka på för en mer produktiv diskussion hos det redaktionella materialet. Hon hade inte en framträdande roll i det dagliga arbetet med tidskriften. Som alla journalister vet så har inte en chefredaktör det sista ordet i redaktionella beslut.
Nej, men hon hade anknytning till en tidskrift som skrev lovtal över bin Laden och hon tog inte avstånd från det.
Om man skär igenom hyperventilerandet så vill MPAC både ha kakan och äta den – anställ en redaktör från en tidskrift som är pro-bin Laden och förklara att både man själv och hon är moderata. Jag anser detta vara oacceptabelt.
Förresten så har inte CAIR med ett ord svarat på min artikel men med tanke på nyheten idag att de har namngivits men inte åtalats som medkonspiratörer i ett brottmål som rör pengar till Hamas så har de helt förståeligt händerna fulla.
Uppdatering 8 juni 2007: I "MPAC: vem är det som byter ämnet?" smular Steven Emerson sönder MPACs försök att minimera den roll Lekovic hade på Al-Talib genom att
hävda att hon trots sin position som chefredaktör inte hade kontroll över publicerade artiklar. Detta kan mycket väl vara sant men vad som inte kan förnekas är att Lekovic aldrig själv tog offentligt avstånd från vare sig artikeln som hyllade bin Laden eller från publicerandet av artikeln. Om Lekovic var genuint upprörd över artikeln borde hon ha sagt upp sig från tidskriften och gjort sina meningsskiljaktigheter med så upprörande åsikter offentliga i antingen al Talib själv eller i något annat forum. Naturligtvis hände inget av detta. För att påminna er så till och med offentliggjorde hon stolt sina kopplingar med al-Talib i en officiell MPAC biografi några få månader efter 11 september. (Se sida 6) Lekovic fortsatte att vara involverad i al Talibs aktiviteter under ytterligare tre år efter hennes examen, men har aldrig fördömt artiklarna i al Talib tills hon offentligt utmanades av mig.
