"Muslimska länder utgör ett potentiellt hot mot världsfred"

Hur uppfattade USA:s regering förr i tiden islam som en politisk makt? För ett svar föreslår jag att man tittar på en "konfidentiell" 76-sidig studie (offentliggjord 1979) som publicerades för sextio år sedan imorgon av USAs krigsdepartements militära underrättelsetjänst.

Rapporten från 1946 som jag har lagt upp online i pdf format (varning: det är ett stort dokument som kan ta tid att ladda ner) är det första numret i en serie av veckotaliga rapporter som heter Intelligence Review. Den här serien presenterar "aktuell underrättelse som reflekterar de enastående utvecklingarna av militära intressen inom politik, ekonomi, sociologi, teknisk vetenskap och, naturligtvis, militära angelägenheter". Kapitelrubriker i det här första numret inkluderar: "Stormakternas övergång till militära system i fredstid", "Manchuriet: sovjetisk eller kinesiskt område"? och "Vete: nyckeln till världens livsmedelsförsörjning".

Särskilt intressant är ett 11-sidigt kapitel som behandlar "Islam: Ett hot mot stabilitet i världen". Det inleds med några dystra observationer:

Med få undantag är länderna [i den muslimska världen] märkta av fattigdom, okunskap och stagnation. De är fulla av missnöje och frustration, dock fullt medvetna om sin underlägsenhet och fulla av beslutsamhet att uppnå någon slags förbättring.

Två grundläggande drivkrafter kolliderar på detta område och konflikt är naturligt i denna intressekollision. Dessa drivkrafter blottläggs i de dagliga nyhetsrapporterna om mord och terrorism, av påtryckningsgrupper i opposition, och av rå nationalism och naken expansionism förtäckt som diplomatiska manövrer.

Rapporten förklarar sedan dessa två drivkrafter och börjar med rätta fokusera på den långa skuggan av den förmoderna tiden.

Den första av dessa drivkrafter härstammar från den inhemska muslimska sfären. Muslimerna kommer ihåg makten de en gång hade när de härskade, inte bara över sina egna landsområden utan också halva Europa. Dock så är de smärtsamt medvetna om sin nuvarande ekonomiska, kulturella och militära utarmning. Således byggs ett enormt internt tryck upp i deras kollektiva tänkande. Muslimerna avser att, med vilka medel som helst, återfå politisk självständighet och att själva dra nytta av sina egna resurser. … Området, i korthet, har ett mindervärdeskomplex, och dess aktiviteter är därmed lika oförutsägbara som de av en individ med samma motivation.

Att betrakta muslimer med psykologiska termer är karaktäristiskt för den tidsperioden då samhällsvetare ofta betraktade politik genom att titta på individuellt beteende. (För ett känt exempel på en sådan analys se Ruth Benedicts studie från 1946, Krysantemumen och Svärdet: Mönster i Japansk Kultur, som hävdade att den japanska nationella karaktären delvis formas av sträng toaletträning).

Den andra grundläggande drivkraften är extern. Världens stormakter och nästan-stormakter kontrollerar de ekonomiska rikedomarna i det muslimska området och är också medvetna om de strategiska lägena av en del av landsområdena. Deras handlingar är också svåra att förutspå eftersom var och en av dessa makter ser sig själv som kunden som vill göra sina inköp fort eftersom han råkar veta att affären snart kommer att rånas.

I en atmosfär som är så mättad med lättantändliga gaser av misstro och ambition, kan minsta gnista leda till en explosion som skulle kunna dra in varje land som åtagit sig att bibehålla världsfred.

Introduktionen avslutar med ett rättfärdigande av den aktuella analysen: "En förståelse av den muslimska världen och den stress och de krafter som opererar inom den är därmed en väsentlig del av den grundläggande underrättelsestrukturen".

Kapitlet fortsätter med en ensidig översikt av muslimsk historia som inkluderar den här observationen: "För närvarande finns det inga starka muslimska länder. Ledarskapet för den muslimska världen förblir i Mellanöstern, särskilt i Arabien". Med tanke på Arabiens efterblivenhet 1946 är detta påstående antingen väldigt okunnigt eller väldigt förutseende.

Större delen av kapitlet tillägnas krafter som försvagar eller förstärker muslimsk enighet. Försvagande krafter inkluderar brist på ett gemensamt språk, religiös oenighet, geografisk separation, ekonomiska skillnader, politiska rivaliteter, och vad rapporten odiplomatiskt kallar för "ledarskapets prostitution". Detta sistnämnda handlar inte så mycket om en skarp verbal fördömning riktad mot muslimska kungar, presidenter och emirer, som en granskning av hur flera ickemuslimska makter, som avslutades med Sovjetunionen, har hävdat att de var islams beskyddare. Analysen inkluderar den anmärkningsvärda observationen att "muslimer är rättmätigt misstänksamma mot sina ledare".

Krafter som förstärker muslimsk enighet utgör en andra kortare lista: pilgrimsfärd till Mecka, klassisk arabiska, moderna kommunikationer och Arabförbundet. Ett omnämnande av hajj leder till en dramatiskt felaktig förutsägelse: "Bristen på sjötransport under kriget minskade den vanliga flocken till ungefär 20 000-30 000 per år. Medan siffrorna antagligen kommer att öka nu är det inte sannolikt att de kommer att uppnå sina tidigare proportioner." (I själva verket slår vallfärden nya närvarorekord praktiskt taget varje år och siffran är nu tre miljoner pilgrimer, många gånger fler än det någonsin var innan 1946).

Kapitlet om islam slutar med USA:s rivalitet med Sovjetunionen. Långt ifrån att se islam som en "bastion mot kommunismen" vilket senare blev fallet såg militärens underrättelseverksamhet muslimerna som ett lätt byte för Moskva. De fann muslimska länder vara "svaga och sönderrivna av intern stress" och ansåg deras folk vara "otillräckligt utbildade för att kunna bedöma propaganda eller för att kunna förstå drivkrafterna hos dem som lovar en ny Himmel och en ny Jord". Analysen avslutas dystert:

På grund av den muslimska världens strategiska position och rastlösheten hos dess folk utgör de muslimska länderna ett potentiellt hot mot världsfred. Permanent stabilitet i världen kan inte ske när en sjundedel av världens befolkning lever under de ekonomiska och sociala förhållanden som påtvingas muslimer.

Den här rösten från det förflutna framkallar tre observationer. För det första är dess rättframhet långt ifrån dagens försiktigt formulerade regeringsanalyser (även hemligstämplade analyser) vilka är menade att inte förolämpa någon. För det andra är uppfattningen att den muslimska världen (som på den tiden utgjorde en sjundedel av världens befolkning, nu ungefär en sjättedel) kunde förhindra stabilitet i världen mycket insiktsfull och anmärkningsvärd. För det tredje kunde många av de teman som förstör världen idag urskiljas redan för två generationer sedan – muslimers frustration, längtan efter en tidigare epok, den politiska instabiliteten, mottagligheten för extremistiska ideologier och hotet mot världsfreden. Detta bekräftar åter igen att den elfte september och åtföljande aggressioner inte borde ha varit den chock de var.

Näraliggande ämnen:  Historia, USAs utrikespolitik prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.