Jag var inte den enda som blev bestört över kommentarerna från senatorskandidaten Robert P. Casey Jr, strax efter att han återvände från Israel för några månader sedan.
Pennsylvanias delstatsfinanschef besökte Israel under fem dagar i november. Han träffade mycket folk, besökte många platser; och sade att resan "hade påverkat honom djupt" känslomässigt och andligt. Trots detta så hade den Demokratiska kandidaten tunghäfta när det kom till frågan om Jerusalems diplomatiska status. Borde USA:s regering äntligen erkänna det för vad det har varit i nästan sextio år, Israels administrativa och känslomässiga huvudstad? "Casey sade inte om han är för erkännandet av Jerusalem som staten Israels huvudstad", rapporterade Philadelphia Inquirer den 7 december.
Det var en besvikelse att Casey, efter att han själv sett situationen, inte kom ut och stödde Israels rätt att välja sin egen huvudstad, ett privilegium som Washington beviljar varenda annan stat på jorden. Det var också en besvikelse att Casey inte uppmanade USA:s regering att följa landets lagar, vilka kräver att den amerikanska ambassaden i Israel skall befinna sig i Jerusalem.
Men det verkliga problemet är djupare än så, Caseys avvaktande svar visar att han inte förstår själva den arabisk-israeliska konflikten.
Att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad skulle, viktigast av allt, visa för palestinierna och deras anhängare djupet, permanensen och beslutsamheten av USA:s stöd för Israel.
Det kanske verkar överflödigt med tanke på de omfattande pågående relationerna mellan de två länderna. Men den arabisk-israeliska konflikten är till stor del psykologisk och den palestinska villigheten att fortsätta föra krig, skicka barn att bli självmordsbombare, uthärda ekonomiska svårigheter, se möjligheten av en stat försvinna, se deras internationella rykte sjunka längre och längre ner - allt detta fortsätter endast så länge som hoppet och tron existerar på att det eventuellt kommer att leda till seger. Om den förväntningen förstörs kommer den palestinska längtan att föra krig att avsevärt minskas.
Och seger för palestinierna betyder, utan tvekan, endast en sak: eliminera staten Israel. Förutom i Iran, nuförtiden, så sägs detta inte offentligt och ohyfsat, utan med lite skicklighet. "Rätten att återvända" är slagordet, inte "släng judarna i havet". "Enstatslösningen" har ersatt "förgör Israel". Men hur det än uttrycks så är avsikten densamma, nämligen att ersätta den judiska staten med ett palestinskt, arabiskt, muslimskdominerat statsskick.
Den här verkligheten har en direkt konsekvens för amerikansk policy, vilken särskilt borde riktas mot att övertyga palestinierna att de inte kan besegra Israel, att Israel existerar, är permanent, och att palestinierna måste ge upp sina fasansfulla avsikter.
En huvudkomponent av att övertyga palestinierna involverar Jerusalem, det känslomässiga hjärtat av konflikten.
Att skicka ett otvetydigt meddelande genom att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta USA:s ambassad dit (vilket Rick Santorum förespråkar) kommer troligtvis att vara ett stort steg mot att avsluta den arabisk-israeliska konflikten.
Men det finns ett lyckligt slut på den här historien. Ilskna Demokrater bombarderade Caseys kampanj med protester och endast fyra dagar efter att den ursprungliga historien blev känd gjorde Casey en helomvändning och sade till Forward att han skulle "se till att den här regeringen flyttar ambassaden till Jerusalem".
Casey har verkligen "bevisat att han lär sig fort", noterade Forward. Synd bara att han inte kom fram till den korrekta policyn själv.
