Hussin Mutalibs avhandling ("Misunderstood: Political Islam in Southeast Asia," sommar 2006) är full av fel, både faktarelaterade och konceptuella, men jag kommer att fokusera endast på ett fel: att han faller in i det alltför vanliga mönstret av att skylla den muslimska världens bekymmer på västvärlden. Ta till exempel de här avsnitten:
- Meningslösheten med det USA-ledda kriget i Irak och 'de villigas koalitions' misslyckande med att få FN:s godkännande att attackera Irak har höjt islamsk fientlighet i regionen och över hela den muslimska världen.
- Radikala islam kommer att fortsätta växa om muslimer, trots att de är världens näststörsta religiösa befolkningsgrupp, fortsätter att behandlas som parior av det internationella samfundet.
- Den hycklande amerikanska hållningen i Mellanöstern har i allmänhet – och i Afghanistan, Irak och Palestina i synnerhet – skapat en djupt rotad förbittring mot väst bland muslimer.
Och så vidare och så vidare. Har muslimer inte själva skapat sitt eget öde? För ett argument att de har det, åtminstone i Mellanöstern, se den briljanta studien av Efraim Karsh och Inari Karsh, Empires of the Sand: The Struggle for Mastery in the Middle East, 1789-1923, Harvard University Press.
Så länge den här skyll-på-väst mentaliteten härskar bland muslimska intellektuella ledare såsom Mutalib, vad finns det för hopp för muslimer att bryta sig ut ur extremismen, konspirationsteorierna och våldet som för närvarande förstör deras samhällen? Känner han inte att han har ansvar för att anamma ett kraftigare och mer konstruktivt tillvägagångssätt? Har han inget förtroende för muslimer?
Tills Mutalib och hans kolleger bryter sig ut ur det här träsket av förtvivlan och ansvarslöshet kommer muslimer troligen att förbli i sitt nuvarande egenhändigt skapade dilemma.
