Sionister och patrioter: En amerikansk judisk ledares odyssé
Av Irwin Hochberg
Newton, Mass.: Montefiore Press, 2008
Förord av Daniel Pipes
Jag minns att omkring 1997, under en av mina tidiga räder runt Manhattan tillsammans med Irwin Hochberg på jakt efter finansiering för the Middle East Forum, visade han mig ett vackert maskinskrivet schema över hans dag. Eftersom Irwin var chef för en ganska stor revisionsfirma hade jag trott att hans dag var full med klienter, kolleger och andra "dag jobb" förpliktelser. Men nej, varenda aktivitet den dagen var på ett eller annat sätt ägnad åt filantropisk verksamhet – att hjälpa mig, att hjälpa andra, undervisa, göra en investering, administrera – främja Israels välfärd och säkerhet.
Jag bevistade också en gång en middag till Irwins ära där värden, en ideell organisation som samlar in pengar till Israel, visade en högkvalitativ och detaljerad biografisk video om hans liv som inte en enda gång på något sätt antydde vad han jobbade med.
Jag nämner dessa händelser eftersom de avslöjade för mig i vilken hög utsträckning Irwin hade vigt sin tid och sin passion åt Israels sak. Som filmen visar så tillhandahöll hans kommersiella företag de finansiella medlen och den sociala basen för hans arbete, vilket i sin tur definierar hans liv.
Nu detta, hans memoarer, där han berättar hur denna anmärkningsvärda situation uppstod. Intressant i sig själv – för Irwin Hochberg är en viktig person för de amerikansk-israeliska relationerna – så ligger den större betydelsen av hans historia i hur inte bara han men tusentals framgångsrika yrkesverksamma människor i USA, under årtionden har engagerat sig för Israel.
Sedan Sionismen blev en gemensam angelägenhet på 1930-talet har individer som Irwin skrivit ut checkar, varit värdar för möten, organiserat tillställningar, tagit emot besökande israeler, rest till Israel, skaffat sig ingående kunskaper om Mellanöstern, utvecklat politiska argument och lobbat i Washington. Innan Israels självständighet 1948, som Leonard Slater påvisade i sin bok från 1970 The Pledge, så smugglade de till och med militär infrastruktur för yishuvens militärmakt Haganah. Deras generositet börjar med pengar men går långt längre än det; pro-Israelarbete, vilket Irwin beskriver i de följande sidorna, är nästan ett heltidsjobb, ett jobb som börjar med morgontidningen och pågår fram till kvällens sociala aktivitet.
Irwin och de andra frivilligarbetarna både underhåller den rika strukturen i banden mellan sionismen och diasporan och tillhandhåller den politiska styrkan. För att ta bara ett exempel, fallet med Gordy Zacks. Han var under lång tid ordförande för the R.G. Barry Corporation of Columbus, Ohio, en tillverkare av bekväma skor och vars nära och starka vänskapsband med George H.W. Bush betydde, enligt hans biografi, att han "tackade nej till en ambassadörspost under Reagan/Bush-administrationen och en kabinettspost under Bush/Qayle-administrationen, för att kunna tjäna som inofficiell rådgivare och förtrogne till vicepresident och senare president Bush. En gång i månaden träffades han och vice president senare president George H.W. Bush för att diskutera de israelisk-amerikanska relationerna, fredsprocessen i Mellanöstern, judarna i Sovjetunionen och de politiska förhållandena för de amerikansk judiska församlingarna".
Man kan lugnt säga att ett sådant engagemang är unikt var som helst, när som helst.
För att de amerikansk-israeliska relationerna ska kunna fortsätta vara lika starka krävs dock att nya generationer aktivister stiger fram och tar över från de äldre. Den rådande situationen under de senare åren har varit att man sörjer över en likgiltighet för Israel bland den yngre generationen amerikanska judar. En studie år 2007 av Steven M. Cohen och Ari Y. Kelman, Beyond Distancing: Young Adult American Jews and Their Alienation from Israel, visar i titeln vad det handlar om. Men nyare forskning, i synnerhet American Jewish Attachment to Israel: An Assessment of the "Distancing" Hypothesis av Theodore Sasson, Charles Kadushin, och Leonard Saxe motsäger denna trend. Istället hävdar de att "skillnaderna i olika åldersgruppers samhörighetskänsla med Israel troligen mer hänger ihop med var i livet man befinner sig än med olika erfarenheter av föregående generationer. När amerikanska judar blir äldre tenderar de att bli mer emotionellt fästa vid Israel".
Det är ingen tillfällighet att Irwin blev fullt involverad först i 50-årsåldern. Jag hoppas hans exempel, vältaligt skildrade på de kommande sidorna, kommer att informera och inspirera andra.
